Teckning: Oscar Oscarsson
Texten ursprungligen publicerad i tidskriften R.E, nr 2/2012.

Kan man med politiska eller administrativa medel stimulera processer som leder fram till morgondagens Gerlesborgsskolor och till framtidens konstnärliga uttryck? Hur gör man i så fall det? Det är några av kulturpolitikens grundfrågor.

Vad är det som gör en bygd levande? På väggen mitt emot mig där jag sitter och skriver detta hänger en liten tuschteckning. Motivet är från Bovallstrand. Det är några hus nere vid vattnet: bostadshus och ett par sjöbodar som hukar invid bergväggen. Teckningen är kanske inte så märkvärdig, det är ingen bild som gör sig till, men den är skickligt gjord och jag tycker om den.

Jag köpte den i somras, alldeles för billigt, av Oscar Oscarsson, tecknare, illustratör och grafisk formgivare, när det var konstvandring hemma på Bohus-Björkö. Oscar hade lånat en sjöbod nere i hamnen, bredvid fiskaffären, och ställde ut tusch- och blyertsteckningar, grafiska tryck. Uttrycket var lågmält och intensivt.

Att gå runt i hamnen på Björkö de augustidagar då konstvandringen pågick var intressant. I bodar och skjul hade folk slagit upp dörrarna och visade upp vad de åstadkommit. En massa människor hade gjort saker. De hade snickrat skåp och vävt trasmattor, målat finstämda akvareller och större saker i olja och akryl. Det var högt och lågt om vartannat. Allt höll inte Oscars klass, långt därifrån. Men sammantaget vittnade konstvandringen om någon slags ohejdbar skaparlusta.

En central målsättning i svensk kulturpolitik var länge att stimulera vad som kallades ”eget skapande”. Varför ansågs det så viktigt? Ja, det man ju undra och kanske har även riksdagspolitikerna undrat det eftersom formuleringen numera är utbytt mot det mer allmänt hållna målet att ”alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet”. Men att delta och skapa själv är inte riktigt samma sak.

***

En av dem som bäst formulerat betydelsen av egen skapande verksamhet är Bill Ivey, tidigare chef för National Endowments for the Arts, USA:s motsvarighet till vårt svenska Kulturråd. I boken Arts, Inc: How Greed and Neglect have destroyed our Cultural Rights från 2009, talar han om värdet av att leva ett expressivt, ett uttrycksfullt liv. Att själv pröva på olika konstnärliga uttryck – spela ett musikinstrument, sjunga i kör, måla akvarell eller skriva poesi – ger en fördjupad förståelse av de konstformer vi tycker om, hävdar Ivey. Det ger även en känsla av samhörighet med andra. Det kan vara med människor som befinner sig i samma rum när ett musikstycke framförs – eller någon helt annanstans. Man kan känna sig tillhörig en tradition, knyta an till och gå i dialog med sedan länge döda konstutövare från helt andra sammanhang än de egna.

Bill Ivey berättar om hur han i unga år lärde sig spela gitarr, utan att någonsin göra detta som professionell musiker, och att denna kunskap under livet igenom utgjort ”en ständig källa till självkänsla, oberoende av pengar, makt eller andra mätare på framgång i samhället”. Vi lever helt enkelt rikare liv om vi lärt oss uttrycka på olika sätt, genom olika konstformer. Det går att uttrycka något genom ett gitarrackord, som inte går att uttrycka bättre på något annat sätt. Lär vi oss det blir vi rikare människor än vi annars skulle vara.

Vad gäller eget konstskapande kan jag nå framgång utan att det sker på bekostnad av någon annan. Ingen annan människa får det sämre för att jag blir duktigare på ett musikinstrument. I det professionella konstlivet råder förvisso hård konkurrens och striderna om makt och positioner kan vara både bittra och smutsiga. Men låt oss för ett ögonblick återvända till den mer grundläggande och naiva frågan, barnets fråga: varför skapas konst över huvud taget?

Ekonomi handlar om hur vi hushållar med begränsade resurser – konst och kultur är emellertid inte begränsade resurser, de är obegränsade. Världen rymmer hur många sånger och dikter och saxofonsolon som helst. Marknaden gör det förmodligen inte. Men kulturen är större än marknaden för kulturella varor och tjänster. Konsten är större än kulturekonomin. Det är här någonstans som de idag så aktuella diskussionerna om kreativa näringar och om kulturen som drivkraft för samhällsutvecklingen riskerar att gå vilse.

När jag går runt bland sjöbodarna på Björkö så säljs det visserligen saker. Allt som visas upp är till salu. Och säkert ser flera av utställarna konstvandringen som en välkommen möjlighet att tjäna lite extra pengar, men det är samtidigt uppenbart att detta inte är huvudsaken. Man tjänar mångdubbelt bättre per timme i ICA-affären än man gör vid den egna vävstolen eller drejskivan. Nej, detta handlar inte i första hand om pengar. Det som dominerar i samtalen med Björkös lokala konstskapare är något annat: den barnsliga och ibland lite förlägna förtjusningen i att visa upp något man själv åstadkommit. ”Titta!”, tycks utställarna vilja ropa, ”Titta vad jag har gjort! Alldeles själv!”. Den som raljerar över denna stolthet har nog aldrig själv skapat något.

***

Simon Roos, konstnär, kulturbyråkrat och tidigare Bottnabo, brukar berätta historien om när Arne Isacsson kom cyklande till Bottnafjorden en vårdag 1947. I det ögonblick Isacsson såg ljuset över fjorden föddes idén till det som kom att bli Gerlesborgsskolan. Det är en lätt romantiserad berättelse om själva konceptionsögonblicket för en av Bohusläns viktigaste kulturinstitutioner. Och Arne Isacsson skulle, med dagens kulturpolitiska retorik, mycket väl kunna kallas kulturentreprenör.

Nyligen satt jag och resonerade med Simon och några av hans kollegor om kulturens roll i samhällsutvecklingen. Anekdoten om Arne Isacssons cykeltur dök återigen upp. Simons poäng är att utveckling tar tid. Kultur tar tid. Och sådana komplexa fenomen som kulturell utveckling eller kulturens betydelse betydelse för samhällets utveckling låter sig inte beskrivas med enkla mekaniska modeller. Sammanhangen är långt mer intrikata, sammantvinnade och mångbottnade.

Hur ska vi till exempel förstå framgångarna för det Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn? Vad kan vi andra lära av detta goda exempel? Vilka är, som det heter, framgångsfaktorerna? Och hade, kan man fråga sig, det alls funnits något akvarellmuseum om inte Isacsson gjort den där cykelturen för nu snart 65 år sedan? Hade Bohuslän då haft någon levande akvarelltradition i dag?

Så kan man förlora sig i hypotetiska och kontrafaktiska historiska spekulationer. Men om man har till uppgift att bedriva en kulturpolitik där kulturen är en drivkraft för en bredare samhällsutveckling, ja då blir sådana frågor mer än enbart en intellektuell lek. Kan man med politiska eller administrativa medel stimulera sådana processer som leder fram till morgondagens Gerlesborgsskolor och till framtidens konstnärliga uttryck? Hur gör man i så fall det? Det är några av kulturpolitikens grundfrågor.

***

Visst kan man åstadkomma mycket med kulturpolitik. Så är till exempel idén om konstvandringar en innovation som från Österlen tog sig till norra Bohuslän och sedan vidare ut i Västra Götalandsregionen för att slutligen nå också Öckerö kommun och det lokala konstlivet på Björkö. Det hade inte hänt utan kulturbyråkratisk lyhördhet och offentliga resurser.

Det gäller att inte förväxla vad som är orsak och verkan i de komplexa processer som leder till lokal kulturell utveckling. När Oscar Oscarsson säljer sina teckningar i sjöboden på Björkö uppstår en, om än högst blygsam, kulturekonomi runt honom. Summeras alla liknande transaktioner längs bohuskusten och in mot Skaraslätten, ja då kan man se att Västra Götalandsregionen har en relativt imponerande kulturekonomi. Det är en ekonomi som växer och skapar arbetstillfällen och välfärd. Det går att räkna på det.

Vad gäller Akvarellmuseet har det också gjorts, och resultatet är anslående. Investeringar i kultur lönar sig. Kultursatsningar har även sociala fördelar: det råder ingen tvekan om att konstvandringen längs bryggorna på Björkö bidrar till att stärka den sociala sammanhållningen i det lilla ö-samhället.

Men så tänker inte Oscar Oscarsson när han säljer sin teckning till mig. Han har tecknat landskapet i Bovall för att han hade lust att göra det, för att han inte kunde låta bli. Sedan kan han kanske sälja den, men det är av underordnad betydelse. Viktigare för honom är om jag tycker om teckningen. Om jag förstår att uppskatta den. Teckningen har ett värde i sig. Det är detta man i högtidstalen brukar kalla konstens egenvärde.

Och så är det nog också i ett större perspektiv: den kulturella utvecklingen är sitt eget mål. Och en kulturbygd är en bygd där man skapar saker.