Tur att man inte är bokförläggare

Föredrag på seminariet Nya vägar för boken, Göteborg 29 sept 1998

Tur att man inte är bokförläggare
eller
Bokbranschen och den elektroniska utvecklingen –
struktur- och rollförändringar

Jag blev lite förskräckt när jag häromdagen för första gången fick se rubriken på denna föreläsning: »Bokbranschen och den elektroniska utvecklingen – struktur- och rollförändringar». Ett så stort ämne kan inte jag, tänkte jag, säga något om. Men vid närmare eftertanke insåg jag – det kan ju ingen.

Det är det som är fascinerande med »den elektroniska utvecklingen»: Ingen kan förutsäga den. Därför ska jag ändå försöka göra det. Mina gissningar är kanske lika goda, eller dåliga, som de flesta IT-konsulters eller »omvärldsanalytiker».

Men jag ska försöka vara konkret. Först ska jag säga något om hur vi på Ord&Bild resonerat kring dessa frågor (vilket bland annat lett fram till att vi startat företaget Nätverkstan som sysslar med IT och kultur), därefter spekulera lite friare kring ämnet publicistisk verksamhet och den nya informationstekniken.

Ingen kan säga något om ämnet? Nej, jag tror faktiskt inte det. Dvs ingen kan komma med tillförlitliga förutsägelser. Om man får citera Bill Gates – och det är kanske tillåtet i ett föredrag på detta tema – har han sagt: » De flesta överskattar vad som kommer att hända de kommande två åren, men underskattar vad som kommer att hända de kommande tio åren».

När vi på Ord&Bild på allvar började fundera över hur vi som publicister skulle använda oss av detta nya medium hade Internet som fenomen just slagit igenom i det allmänna medvetandet. Det symboliska datumet brukar anges till den 2 februari 1994; den dag då Carl Bildt skickade sitt sedermera så berömda e-postmeddelande till Bill Clinton. Därmed förlorade nätet de sista resterna av akademisk undergroundkultur och kom på allas läppar. De första Internettidningarna började dyka upp i tidningskioskerna och de mest framsynta organisationerna och företagen skaffade sig hemsidor. Alla skulle plötsligt ha en »IT-strategi».

När vi därför bestämde oss för att satsa hårt på publicering på nätet, kändes det därför lite… ja, lite pinsamt. Vi följde liksom med strömmen. Internet var så hypat att många bara väntade på att ballongen skulle spricka, att flugan skulle dö efter en kort sommar.

Men det skedde inte. Internets utveckling har varit explosionsartad sedan dess. Ingenting tycks kunna stoppa nätets tillväxt. Men det finns faktiskt en gräns, en alldeles självklar och naturlig gräns, men jag ska återkomma till den.

Först alltså några ord om hur vi tänkte på Ord&Bild.

Ord&Bilds Internetsatsning

För att förklara vår satsning på Internet måste jag först säga något om själva tidskriften. Grundad 1892 är Ord&Bild landets äldsta kulturtidskrift. Den har genom alla år berömt sig av att vara oberoende och fristående.

När det första numret utkom i januari 1892 var i samarbete med och i skydd av Norstedts förlag – redan i mars var förtroendekrisen ett faktum, redaktören Karl Wåhlin tyckte att förläggarna försökte lägga sig i och styra innehållet i tidskriften. Efter tre månader bröt han därför med förlaget – sedan dess har tidskriften stått på ibland vingliga men alltid egna ben.

Ord&Bild var redan från början ett storstilat projekt. Dagens Nyheter imponerades av ambitionerna redan i det allra första numret men undrade hur det skulle gå. Man skrev: »I andanom dansar spädgrisen på ruinens brant».

Och så har det i princip varit sedan dess. Oberoendet har haft ett pris.

Tidskriftens upplaga har alltsedan starten – med undantag för det sena sextiotalet, en av glansperioderna – varit konstant. Den har legat på runt tvåtusen exemplar. Som massmedialt fenomen har Ord&Bild alltså alltid varit marginell. Men det betyder inte – och det är en poängerna i detta föredrag – att tidskriftens betydelse varit marginell. Tvärtom har Ord&Bild, trots den ringa upplagan, varit central för svenskt kulturellt liv under stora delar av seklet.

Två aspekter alltså – liten upplaga och knappa resurser – som gjorde att vi började snegla åt Internet. Här kunde vi med små medel nå en potentiellt mycket större läsekrets.

Men oberoendet då? Ja, för att slå vakt om det insåg vi att vi behövde skaffa oss en egen Internetserver. Hade vi det, dvs en dator fast ansluten till det världsomspännande datanätet, då skulle ingen kunna komma och tala om för oss vad eller när eller under vilka villkor vi skulle få publicera vårt material.

Nätverkstan

Våren 1995 formulerade vi därför, tillsammans med Tidskriftsverkstan i Göteborg, en projektbeskrivning kring »En Internetserver inriktad på kultur i Västsverige». Vi sökte pengar från olika håll, men fick inget förrän vi tog en omväg och sökte EU-pengar för utbildning av arbetslösa (!). Vi fick medel, genomförde utbildningen samtidigt som vi lite i bakgrunden – utan att anslagsgivaren riktigt brydde sig om det – satte upp en egen Internetserver.

Tanken bakom denna server är i hög grad samma som bakom landets Tidskriftsverkstäder: Att genom att samla kunnande och teknisk utrustning hjälpa kulturutövare och tidskriftsredaktioner att producera sitt material. Syftet med Tidskriftsverkstäderna är att tillhandahålla en infrastruktur för småskalig tidskriftsproduktion; syftet med Nätverkstan är den samma vad gäller publicering på Internet.

EU-pengarna är nu slut, men Nätverkstan har fortsatt expandera. Vi har i dag 8 hel- eller deltidsanställa. Vi fungerar i dag som Internet-leverantör, dvs säljer uppkopplingar till nätet, och som webbhotell. Vi ger utbildningar och kurser, och har startat vad vi kallar en Webbverkstad dit kulturutövare kan komma och få tillgång till datorer och handledning, och fungerar som nån slags barfota-IT-konsulter i Göteborgs kulturvärld. Vi driver också en egen webbplats, som vi hade nypremiär på i förra veckan (www.natverkstan.net).

Målsättningen med Nätverkstan är, uttryckt på ett gammalmodigt sätt, att de som arbetar ska ha kontroll över produktionsmedlen. Kulturarbetarna ska ha kontroll över sina produktionsmedel.

Det som är så märkvärdigt med Internet är att det faktiskt befrämjar en utveckling i den riktningen!

Andra vägar för det skrivna ordet

Därmed är vi framme vid ämnet för dagen: »Andra vägar för boken». Nu tror jag inte att boken kommer att ta så värst annorlunda vägar i framtiden, stigarna är väl upptrampade, en del nya kommer säkert att dras och nya distributionsvägar att uppstå – men boken kommer att bestå. Det skrivna ordet däremot, kommer att söka sig andra vägar.

Boken är som cykeln. Genial, enkel, omöjlig att förbättra. Men boken är som cykeln alldeles innan bilismens genombrott.

Vore jag bokförläggare på ett stort bokförlag skulle jag vara bekymrad. Vore jag författare skulle jag däremot se framtiden an med tillförsikt.

Mediehistorikerna lär oss att det är sällsynt att ett nytt medium ersätter ett gammalt. Varken TV:n eller videon tog död på biografen. Grammofonen och bandspelaren gjorde inte slut radion. De olika medierna existerar sida vid sida och kommunikationen intensifieras.

Kommer då Internet att ta död på boken? Min gissning – men det är naturligtvis bara en gissning – är att det inte kommer att ske. Men det är inte av tekniska skäl. Tekniskt är det i princip redan möjligt.

Jag tror däremot att såväl TV:n som videon som CD:n kommer att integreras i och bli en del av Internet. Varför det? Låt mig svara i två led.

1) I takt med att såväl det skrivna ordet som den rörliga bilden och ljudet digitaliseras är det bara en tidsfråga innan all denna information blir tillgänglig över Internet. Flaskhalsen är i dag bandbredden, dvs alla kablars och ledningars överföringskapacitet. Den dåliga bandbredden är idag skälet till att vi inte kan titta på en film med bibehållen kvalitet över Internet.

Bandbredd mäts i bits/sekund, ett normalt datormoden har i dag kapaciteten 28, 8 eller 56 Kbit/s. Jag köpte mitt första modem på en bakgata i Hong Kong för snart nio år sedan: Det hade en överföringshastighet på 1,2 Kbit/s. Det var då en hisnande hastihet.

Kapaciteten på Nätverkstans kabel ut till nätet är 2 Mbit/s. Det är inte så dåligt. Det är lika mycket som universitetet hade tills för 5-6 år sedan. Kapaciteten på den kabel som går in i detta hus är nu, om jag är rätt underrättad, 10 Mbit/s.

Vad är då poängen med alla dessa siffror? Dels naturligtvis att illustrera den snabba tillväxten i bandbredd. Tekniken utvecklas med rasande hastighet. Men dels också att diskutera själva begreppet bandbredd, dvs informationsöverföringskapacitet.

Jag tar hjälp av den danske vetenskapsjournalisten Tor Nørretranders lilla bok från förra året Stedet som ikke er, den bästa bok om Internet jag läst. (http://www.stedetsomikkeer.dk)

Han har nämligen resonerat kring människans egen bandbredd. Hur stor informationsmottagningskapacitet har vi som biologiska varelser? Han gör en uppställning:

Sinnesmodalitet                      Bandbredd

Ögon                                          10 Mbps

Hud                                            1 Mbps

Öron                                          100 kbps

Lukt                                          100 kbps

Smak                                         1 kbps

Summa:                                ca 11 Mbs

(Nørretranders s 150)

Därmed har han också funnit gränsen för Internets meningsfulla tillväxt. Om vi tänker oss att nätet utvecklas till ett supermedia som innefattar såväl syn, som hörsel, lukt, smak och känsel – dvs ett media som ger oss en slags totalupplevelse – ja, då behöver bandbredden inte bli mer än 11 Mbps. Där går nämligen vår egen biologiska gräns för vad vi förmår ta till oss.

Hur lång tid kommer det att dröja innan vi har denna bandbredd in i våra hem? 5, 10 eller 20 år? Ingen vet. Det enda som är säkert är att vi förr eller senare kommer att få det. Redan idag finns ett antal tekniker förberedda. Om vi sedan kommer att få tillgång till nätet via paraboler, kabeltv-kablarna, telefonnätet eller kanske elnätet – ja, det är en öppen fråga. Men vi kommer att få det. »Bandbredd», skriver Nørretranders, »kommer om några få år inte längre att vara något man talar om, utan något man har.»

Vad får detta för konsekvenser för bokens eller det skrivna ordet framtid? Låt mig gå till det andra ledet i svaret på den frågan:

2) Internets utveckling gör att vi inte längre kan betrakta medieutvecklingen som en serie på varandra följande nya apparater: filmen, radion, TV:n, datorn etc. Internet kommer att sluka alla dessa apparater.

Vi måste istället uppfatta media som mötet mellan en teknik och, låt oss säga, en social situation. Vill vi se en film tillsammans med en massa andra, okända människor i en offentlig lokal, även om den går att hyra på video? Vill jag kunna läsa tidningen på bussen? Eller i sängen på söndagsmorgonen, trots att jag lika gärna kan slå på morgon-tv? Vill jag kunna läsa en bok på stranden, stryka under i den med blyertspenna, göra hundöron, riva ut i sidor? Vill jag ha en bokhylla hemma fylld med pappersböcker, trots att jag lika gärna kan ladda ner den samlade informationen i den i min dator på nolltid?

Svaret är naturligtvis inte givet. Min gissning är dock att rätt många människor kommer att fortsätta att cykla, åtminstone då och då, trots att det går att åka bil.

Framtiden för »bokbranschen»

Jag sa att jag skulle vara bekymrad om jag vore förläggare på ett stort bokförlag. Vore jag det på ett mindre kvalitetsinriktat förlag (vilket jag f ö också är 😉 ) skulle jag inte vara det. Varför inte det?

På grund av något som vi skulle kunna kalla »bokmässe-effekten». Bokmässan här i Göteborg har som alla vet haft problem med de stora bokförlagen, förra året bojkottade de mässan, i år kommer de visserligen krypande igen. Men dom gillar den inte. De små bokförlagen däremot älskar bokmässan. Varför det?

Skälet är att bokmässan fokuserar på boken – inte på distributionskanaler, PR-avdelningar, bokhandelskedjor eller mediekoncernernas alla dotterbolag. Mässan fungerar som klassisk marknadsplats där köparen/bokläsaren kan gå runt i de olika stånden, klämma på frukten, lukta på fisken och välja det som tycks ha högst kvalitet eller det som man helst vill ha. Om det sedan står Norstedts eller Brutus Östling på äpplena spelar ingen roll, så länge de smakar bra.

Bokmässan återspeglar nämligen inte maktförhållandena på bokmarknaden. Visserligen brukar Bonniers hyra ett helt kvarter, medan Lindelöws förlag får försöka få plats på två kvadratmeter. Men proportionerna är ändå rubbade. »I det verkliga livet», utanför mässlokalen, är styrkeförhållandet helt annorlunda. Där syns Bonniers hela tiden; Lindelöws förlag, med alla sina böcker, är osynligt.

Nu är min tes att Internet påminner om bokmässan. Den omstrukturering på bok- och mediemarknaden som Internet kommer att innebära, öppnar stora möjligheter för nya små aktörer.

Internets själva struktur är nämligen på ett märkligt sätt egalitär. Det är lika långt till varje nod i nätet, varje webbplats ligger lika långt borta eller lika nära. Det tar lika lång tid att ta sig till tidskriften Gläntas hemsida, som till New York Times. Det tar inte längre tid att knappa in webbadressen www.anamma.se än det tar att skriva www.bonniers.se. Varför ska jag då gå till Bonniers och inte till Anamma? Vart jag går beror helt enkelt på vilken sajt jag finner intressantast.

Bonniers startade i vintras en ny kvartalstidskrift: .doc. Den verkar utvecklas till en bra reportage- och kulturtidskrift – och till en konkurrent till Ord&Bild. Bonniers har distributionsmonopol på tidskriftsförsäljningen i pressbyråerna, där de kan sälja sina egna tidskrifter medan de utestänger Ord&Bild. .doc lanseras genom erbjudanden till alla prenumeranter på Dagens Nyheter. I denna konkurrens är Ord&Bild naturligtvis chanslös. På nätet är vi det inte. Där är det – och det är min andra tes – i högre grad kvaliteten som avgör.

Nu är jag inte så naiv så jag tror att Internet kommer att upphäva eller radikalt förändra maktförhållandena i samhället. Nätverkstan bjöd för ett par år sedan in ETC-redaktören Johan Ehrenberg till ett offentligt seminarium kring dessa frågor. Den luttrade mediekritikern och Internetpionjären Ehrenberg var skeptisk till Internets möjligheter att förändra maktstrukturerna i mediesamhället. »Utan gigantiska resurser är det omöjligt att skapa ett massmedium på nätet» menade han. Det är naturligtvis riktigt; de stora medierna på nätet håller just nu på att skapas av CNN, Microsoft och Disney.

Men om ambitionerna är något mindre; t ex att öka spridningen för en tidskrift med ett par tusen exemplar i upplaga? Att göra ett litet bokförlags smala, men högkvalitativa utgivning bättre känd, ja, då är möjligheterna stora. ETC är själva ett utmärkt exempel på att detta lyckas.

Ett annat exempel skulle kunna vara att det odödliga föredrag ni just nu hört, om 10 minuter kommer att kunna läsas på Nätverkstans kulturella webbplats. Hade vi varit lite mer ambitiösa hade vi kunnat bevaka hela detta seminarium. Och lagt ut det på nätet fortlöpande under dagen. Tekniskt är det en enkel sak. Det kostar oss nästan ingenting.

Jag tror inte att GP är här och bevakar konferensen. Vore dom det skulle det krävas ett stort antal tryckeriarbetares insatser i natt, att lastbilar skickas runt i hela Västsverige, att tusentals tidningsutbärare går upp i gryningen innan tidningens 600 000 läsare får ta del av vad som sagts här. Om tio minuter kan – rent potentiellt – ett par miljoner svenskspråkiga Internetanvändare ta del av denna text. Jämförelsen haltar naturligtvis på många sätt, men det är ändå en fascinerande tanke.

Till slut: Åtta teser om Internet och litteratur

Jag ska försöka koka ned en del av vad jag sagt till några teser. Tillspetsade för att få fart på den fortsatta diskussionen:

  • Framtiden för boken, tidskriften och tidningen är möjligen oviss – men inte för det skrivna ordet.
  • Internet leder till en omstöpning av bok- och mediemarknaden där kvaliteten får relativt sett lättare att hävda sig.
  • I den mediefusion som Internet innebär står, på lång sikt, leverantören av »innehåll» starkare än distributören eller dataexpertisen (det är enklare för Ord&Bild att lära sig html-koda, än för Hogia att lära sig ge ut Ord&Bild).
  • Mäktiga bokförläggare ställs inför problem (de måste försvara sina marknadsandelar), skickliga bokförläggare får större möjligheter.
  • Små publikationer får relativt sett lättare att hävda sig mot stora mediekoncerner.
  • Författarens position stärks i relation till förläggaren, konstnärens i relation till galleristen, frilansjournalistens i relation till tidningsutgivaren.
  • Den nyfikne läsaren, forskaren, kulturkonsumenten, aktivisten, barfotajournalisten är de som har mest att vinna på Internet.
  • Även om 99% av innehållet på Internet är skit, kan det visa sig att den återstående procenten är av avgörande intellektuell, kulturell och politisk betydelse.
    Den 29 september 1998
    David Karlsson
    Redaktör för Ord&Bild


Det här inlägget postades i Internet, Kulturpolitik, Kulturtidskrifter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s