Recension av
Anders Ehnmark, Den döda vinkeln – problemet med demokratin, Brevskolan 1994
Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten den 13 juli 1994 

Det möjliga i det omöjliga
Om Anders Ehnmarks Den döda vinkeln 

Något av det mest intressanta med Anders Ehnmark är att han hugger så mycket ved. Han rör sig världsvant i Rom och Dar es Salaam men återvänder ständigt till sin sörmländska huggkubbe. Han skriver politiska essäer som diskuteras av landets statsminister men också sofistikerat bondska matrecept i Moderna tider.

På så sätt tycks han personifiera en gammal dröm om det goda livet. Drömmen om att leva ett allsidigt och utvecklande liv där man kan fiska på morgonen, jaga på eftermiddagen och vara kritisk kritiker på kvällen.

Det är en dröm vars lockelse knappast avtagit och som kanske står för en möjlig intellektuell överlevnadsstrategi i de globala kapitalflödenas och de europeiska inbördeskrigens tid. Om man inte vill kapitulera inför likgiltigheten och cynismen men ser alla möjligheter att påverka tidens skeende rinna en ur händerna, kan man åtminstone söka skaffa sig själv något slags oberoende.

När dinosaurierna slåss och brakar ihop kan man försöka hitta ett skyddat hörn där man kan hugga sin ved och tänka sina kritiska tankar. Där man hukande under Reuterskärmarna kan försöka leva åtminstone ekologiskt korrekt. Lyckas man dessutom omsätta sina tankar i säljbara artiklar kan man börja lagra franska viner i potatiskällaren.

***

Denna isolerade gentlemannatillvaro är nu ingenting som Ehnmark förespråkar. Han pläderar inte för någon reträtt tillbaka till den lilla världen eller de små sammanhangen. Den skrift han på LO:s uppdrag författat, Den döda vinkeln – problemet med demokratin, handlar om hur alla ska kunna få del av det goda livet.

Den handlar alltså om politik och om demokratins möjligheter. Samtiden präglas, menar Ehnmark, av ökande sociala motsättningar och samtidigt av en växande ideologisk oreda. ”Det finns för varje år på 90-talet fler skäl att säga vänster och höger” skriver han, men också att vi lever med de gamla politiska ideologierna som med ”fantomsmärtor”.

Det är en mörk bild han tecknar. Politik är inte längre det möjligas konst utan det omöjligas. Det gäller att likt Kurre Hamrin göra mål i ett omöjligt läge. Ur en död vinkel.

Ehnmarks grundtanke är enkel. Den svenska välfärdstaten – vad han kallar demokratiseringens tredje våg, den sociala demokratin – kunde byggas tack vare vapenstilleståndet mellan samhällets båda supermakter, arbetet och kapitalet. Denna forna maktbalans är på grund av ekonomins internationalisering oåterkalleligen rubbad.

Det finns inte längre någon möjlighet att föra en självständig nationell ekonomisk politik. Nationalstaten är drabbad av ett suveränitetsutflöde av tidigare inte skådat slag. Riksdagspartierna har omvandlats från folkrörelser till företag, dess ledarskap är fegt, initiativlöst och utan verklig makt. Regeringen kan idag inte göra mycket mer än att så skonsamt som möjligt administrera landets  avindustrialisering. Politikens enda chans ligger på lokal och övernationell nivå.

Demokratiteoretikern Anders Ehnmark har bestått svensk debatt med en vacker bild av vad politik skulle kunna vara: Medborgarna samlas på torget för att dryfta gemensamma angelägenheter, beredda att argumentera och ta skäl.  Frågan är hur detta torg ska se ut i ett komplext modernt samhälle där dess plats i hög grad har kommit att intas av TV-studion, där kommunikationen går en väg, diskussionen blir till information. Mycket av den institutionaliserade politiken handlar följdriktigt om att ”förankra” och ”nå ut”.

***

I Den döda vinkeln beskriver Ehnmark hur han och hans grannar lyckades stoppa planerna på ett flygfält där de bor. Under en vinter förvandlades de till synes politiskt ointresserade grannarna till engagerade medborgare, studiecirklar startades och faxarna gick som budkavlar genom skogen, därefter återgick allt till det vanliga igen.

Hans tanke tycks vara att det det finns en slumrande politisk kompetens i det svenska samhället som vaknar till liv så snart behov uppstår i form av ett konkret hot eller en hanterlig och välavgränsad fråga.

Men politik kan inte bara vara lokal och den spontana folkliga motståndsförmågan är inte allena saliggörande. De övergripande och livsviktiga frågorna om hur gränsen mellan marknad och demokrati, mellan ekonomi och politik, ska dras kan endast avgöras övernationellt. Vilket i den historiska situation vi befinner oss betyder: på EU-nivå. Och det är först på EU-nivå man framgångsrikt kan försvara välfärdsstaten och slåss för den enda verkligt meningsfulla politiska målsättningen – ett gentlemannaliv åt alla.

Det är inte alls säkert att det lyckas, menar Ehnmark, EU är inte en färdig paketlösning att ställning till. Det är ingen statisk storhet utan en pågående process. Det är de ramar de framtida klasstriderna kommer att utkämpas inom. Utfallet av dessa är det ingen som känner, och därför är det inte heller någon som kan säga vad EU ”är”.

Men trots att ”vet inte” är det enda sanna alternativet inför höstens omröstning måste vi ändå ta ställning. Och vi måste, menar Ehnmark, ta ställning för. Det är politikens enda chans. Vi vet inte vad vi ger oss in i men det finns ingen väg tillbaka. Vi måste grunda en ny och större stad och se till att där finns ett torg där medborgarna kan mötas.

***

Ehnmark svingar yxan också när han skriver. Det är korthugget, träffsäkert, stundom aforistiskt. ”Vänstern hejdas av ekonomin men gynnas av politiken, medan högern hejdas av politiken men gynnas av ekonomin”, kan han skriva, eller ”Under kampen för rösträtten var frågan: vem ska vara med och bestämma? Idag är frågan: vad ska bestämmas?”.

Ibland har Ehnmarks koncentrerade skrivsätt tenderat att bli väl allmänt och därmed undanglidande och dunkelt. Men så inte i denna lilla skrift. Den är klar som vatten och alltså välbehövlig i en tid där den dominerande politiska känslan är att man är lurad. Med Ehnmarks bok på  pakethållaren eller i portföljen blir man åtminstone inte lurad lika lätt.