Recension av
Maciej Zaremba, De rena och de andra: om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd, Bokförlaget DN 1999. 
Ursprungligen publicerad i DN den 11 juni 1999. 

Det var ju något av en massmedial sensation. Fakta fanns där sedan länge, men när Maciej Zaremba lade Dagens Nyheters publicistiska makt bakom orden fick världen reda på hur det förhöll sig.

Några dagar efter att artiklarna om ”Folkhemmets förträngda arv”, om de tvångssteriliseringar som ägt rum i Sverige under drygt 40 år, briserat i DN i augusti 1997 kunde Arne Ruth meddela att han tvingats avlasta Zaremba som intervjuobjekt: ”Jag tar på mig telefonintervjuer med Kanada, USA, Storbritannien och Tyskland och hamnar under loppet av två dagar i fem av BBC:s nyhetsprogram”.

Mycket kan sägas om dessa artiklar, och mycket sades. Vissa debattörer upprördes över det faktum att detta minsann inte var några nyheter, forskare och journalister hade sedan decennier i det tysta påpekat vad Zaremba och DN presenterade som sensationella avslöjanden. Andra menade att Zaremba utnyttjade tvångssteriliseringens offer i politiska syften. Så tyckte exempelvis Torbjörn Tännsjö – någon förvånad? – att det funnits hedervärda humanitära motiv bakom många av tvångssteriliseringarna och beskrev artiklarna som en »veritabel kampanj» riktad mot svensk socialdemokrati. Och det kanske det var.

***

Men när Zaremba nu i bokform återvänder till debatten är han mindre agitatorisk och mer resonerande. I De rena och de andra – om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd vill han dels sätta in det svenska exemplet i ett internationellt sammanhang, dels söka förklaringar till varför detta kunde ske, just i Sverige. Varför saknade den svenska demokratin immunförsvar mot dessa kränkningar av människovärdet?

I debatten antyddes att Zaremba överdrev det unika i de svenska steriliseringarna. Värre saker gjordes väl på annat håll? I De rena och de andra visar han att så inte var fallet. Med undantag för Nazityskland och Japan samt vissa nordamerikanska delstater utmärker sig, såväl vad gäller lagstiftning som effektiviteten i övergreppen, de skandinaviska och baltiska länderna. I Skandinavien var man efter kriget ”ensamma i Europa om att tillämpa lagar vars uttalade förutsättning var en uppdelning i ’dugande’ och ’mindervärdiga’ människor”.

Enligt officiell statistik steriliserades i enlighet med eugeniskt motiverade lagar mellan åren 1935 och 1976 drygt 62 000 svenska medborgare, de flesta efter 1945. Graden av tvång eller ”frivillighet” i dessa ingrepp kan och har diskuterats. Men hur kan man, ens logiskt, tala om frivillighet när patientens per definition fråntagits rätten till eget omdöme? undrar Zaremba med hänvisning till SOU 1999:02, den statliga utredning om ekonomisk ersättning till steriliseringsoffren som tillkommit som en direkt följd av hans artiklar. Men som den moralist han är, är det inte i första hand antalet offer Zaremba riktar in sig på. Det finns något motbjudande över att kvantifiera mänskligt lidande. Jag har svårt att inte hålla med.

***

Hur kunde då detta hända? Zaremba söker förklaringar i flera riktningar. Han konstaterar att aversionen mot respektive acceptansen av tanken på ”förädling” av bristfälligt ”människomaterial” tycks följa kulturella böjningsmönster som ligger djupare än boskillnaden mellan höger och vänster. I latinska länder har motståndet mot varje form av ”kirurgisk befolkningspolitik” varit starkt och Zaremba graviterar mot tanken att förklaringen är katolicismen. Den katolska kyrkans fasta moraliska värden tycks utgöra den bästa garanten för individens värdighet.

Jag tycker inte att man behöver se en papistisk sammansvärjning mot det svenska folkhemmet i denna tanke, sådana röster har hörts i debattens utkanter, men som historisk förklaring blir soppan tunnare ju längre Zaremba kokar den. Föreställningen om arvssynden – den i kristen tradition centrala uppfattningen om människans ständiga och ohjälpliga otillräcklighet – som den kommer till uttryck i protestantisk teologi prövas som en förklaringsnyckel.

Men den alltmer konservative pessimisten Zaremba har egentligen inte så mycket emot själva föreställningen. Till slut återstår endast själva ordet, ”arvssynd”, som det uttalas på de germanska språken, och den mörka ”bildvärld” som frammanas av Luther och Melanchton. Hade Zaremba fördjupat sig mer i modern ”protestantisk” moralfilosofisk tradition, från låt säga K E Løgstrup till Paul Ricoeur, hade bilden förmodligen blivit något mer komplex.

Nej, mer övertygande som historisk förklaring finner jag en av Zarembas gamla käpphästar: den svenska politiska kulturens tendens till enhetlighet och konformitet. Rötterna går tillbaka till 1600-talet – ”en mycket stark centralmakt, rudimentär maktdelning och inga explicita medborgarrättigheter” – och har lett till en farlig respekt för överheten. Zaremba är noga med att framhålla att han, svartskallen, inte anser svenskarna mer rasistiska eller svaghetsföraktande än andra. Ett folkligt motstånd mot tvångssteriliseringarna har hela tiden funnits: ”Ingen biskop eller förbundsordförande har någonsin invänt mot steriliseringsverksamheten. Men i Riksarkivet vilar protestbrev från bypräster och lokala fackklubbar.”

***

Den mest intressanta slutsatsen i De rena och de andra är emellertid de ekonomiska faktorernas avgörande betydelse: ”Det i särklass starkaste sambandet i steriliseringshistorien är det ekonomiska”. Den vanligaste tolkningen av svensk steriliseringspolitik som en beklaglig konsekvens av en överdriven tilltro till vetenskapen, som ett upplysningsprojekt som löpt amok, håller inte i ljuset av fakta, skriver Zaremba.

De biologiska och rasistiska argument som motiverat ”arvshygienen” före och under kriget ersätts därefter av ett socialt. Det var inte längre rasen som skulle hållas ren, utan folkets hälsa som skulle befrämjas. Avgörande var alltså inte vetenskapen utan räkenskapen, och många beslut om steriliseringar fattades av kommunala förtroendemän med större omsorg om budgeten än om lågpresterande och slarviga kommuninnevånare. 95 % av de steriliserade var kvinnor.

På denna punkt öppnar också De rena och de andra för andra läsningar än Zarembas egen. Han återger historien om den amerikanske psykiatrikern Georg Alder Blumer, som går från att vara en hejdlöst socialdarwinistisk förespråkare för eugeniken till en av dess främsta motståndare. Skälet till omsvängningen var enkel, hans arbetsvillkor förändrades. Vid seklets början vandrade han som chef runt i Utica State Hospital i New York, ”i salar överbelagda med en blandning av senildementa, kroniker, unga schizofreniker, bortkomna lantisar och fyllbultar som polisen släpat in från gatan”. Då ville han inte att de ”sinneslöa” skulle få fortplanta sig ohämmat. Tio år senare befinner han sig på ett ombonat vårdhem för New Englands överklass, på jämlik fot med sina patienter. Då menade han att nervösa åkommor i släkten vittnar om ett känsligt sinne och borde vara en källa till stolthet: ”Han hade äntligen fått tid och resurser att behandla patienter som individer och – han började få resultat”.

Den slutsats Zaremba drar av denna sedelärande historia är att sjukvården måste privatiseras. De rashygieniska massteriliseringarna genomfördes nämligen endast i länder där läkaryrket förstatligats. En professionell läkaretik kan bara utvecklas, menar han, om läkarna utgör en fri profession, och han talar drömskt om franska husläkare vid den borgerliga familjens middagsbord under långa söndagseftermiddagar. Mig förefaller detta inte vara den enda slutsats man kan dra av historien om den omvände eugenikern doktor Blumer. En annan skulle kunna vara att den offentliga sjukvården måste ges rimliga resurser.

***

Det svenska folkhemmet byggdes under en expansiv tid. I dag är detta husbygge utkastat i den globala ekonomins stormpiskade hav. Om de ekonomiska skälen till att rationalisera bort potentiellt improduktiva befolkningselement var starka under efterkrigstiden, är det de än starkare i dag när stora delar av befolkningen gjorts onödig såväl som producenter som konsumenter. Nu står dessutom genteknologi och förfinade reprodukstionstekniker till vårt förfogande.

Maciej Zaremba besitter en stor sensiblitet för den svenska välfärdstatens paternalistiska drag. Inget försök att försvara, förnya eller modernisera det välfärdsstatliga projektet kan bortse ifrån de missförhållanden och övergrepp han varit med om att dra fram i ljuset. ”Ett samhälles humanitet”, skriver han avslutningsvis, ”mäts inte i hur väl det sörjer för reproduktionen av sin arbetskraft eller vilka förmåner det delar ut till valmanskåren. Till dessa insatser behövs ingen humanitet. Denna mäts istället i hur staten behandlar dem från vilka inga motprestationer – varken produktivitet eller röster – finns att vänta.”