Recension av
Göran Rosenberg, Utan facit. Kolumner och kommentarer under tiden, Albert Bonniers förlag 2006.
Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter den 25 april 2006. 

Han är klok, Göran Rosenberg. Klok som en pudel. På hösten 2001, inte ens en vecka efter 11 september, manar han till besinning och självkritik från USA:s och västvärldens sida. Under den höst då rädslan och förvirringen är stor, inte minst bland dem som har till yrke att kommentera politiken och världshändelserna, ser Rosenberg klarare än de flesta. Han varnar tidigt för att kriget mot terrorismen är kontraproduktivt; att det skapar sina fiender. Rosenberg oroar sig för ”en världsordning byggd på ett sårat imperiums nycker” och en amerikansk statsledning som drabbats av ”högmod”.

Göran Rosenberg är vänsterliberal och EU-federalist. Han går till storms mot all form av inskränkthet och hävdar outtröttligt värdet av kulturell mångfald. Han fördömer Israels militarism och ”etniska demokrati”. Han rasar mot privata vinstintressen inom vård och omsorg. Han vill försvara välfärdssamhället under nya villkor, men har inget till övers för ”välfärdsnationalismen”. Han resonerar kring behovet av medborgarlön. Han är en initierad bedömare av den politiska utvecklingen i USA, EU och Israel-Palestina.

***

I boken Utan facit har han samlat texter skrivna under det senaste årtiondet, huvudsakligen kolumner i Dagens Nyheter och essäer i Moderna tider. När man läser dessa texter sida vid sida blir några drag i Rosenbergs intellektuella stil tydliga. Han tar sig an ett dagspolitiskt dilemma och konfronterar detta med en överordnad moralisk eller politisk princip. Det kan gälla huruvida man ska bjuda in nazister att föreläsa vid universitet eller varför Europa behöver en författning . Med hjälp av logisk konsekvens och abstraktionsförmåga – en dessvärre ovanlig och ofta underskattad förmåga – lyckas han så skapa klarhet i svåröverskådliga situationer. Att med hjälp av principer bringa reda i den politiska vardagens virrvarr är det naturligtvis många som försöker. Det är dock svårt att lägga snittet rätt. Rosenberg är säkrare på handen än de flesta.

Som skribent söker Rosenberg alltså klarhet, men ryggar för den sakens skull inte för komplexiteten. Trots tydligt ställningstagande i många frågor, lämnar han andra öppna. Han efterlyser ofta kreativitet och nya lösningar. Det får återverkningar även i hans sätt att skriva. ”Essän är journalistikens räddning ur sin egen tilltagande beskäftighet” är en minnesvärd formulering ur en tidigare bok (Tankar om journalistik, 2000). Och essäns dygd, det prövande sökandet, försöker Rosenberg göra till sin. Han är intellektuellt nyfiken och läser mycket böcker.

Som läsare är han konstruktiv. Han hänvisar till många tänkare och teoretiker, men nästan alltid för att lära sig mer eller för att söka stöd i ett resonemang, mera sällan för att analysera eller kritisera. Han skriver inte ofta om böcker han tycker illa om eller inte förstår. Det är som att han även som essäist blir intervjuare. Han frågar och lyssnar. Till Isaiah Berlin och Hannah Arendt, till Zygmunt Bauman och Jürgen Habermas. Det kan någon gång bli distanslöst men han höjer avsevärt nivån på den svenska opinionsjournalistiken.

***

Rosenberg anstränger sig för att tänka politik i nya kategorier. Han undviker nednötta begrepp och talar istället om federalism och medborgarskap, om förtroende och socialt kapital på sätt som tvingar läsaren att själv tänka efter. Han skriver uppfordrande om den enskildes ansvar och förpliktelser men också om gemenskapens värde och nödvändighet. När han är som bäst bedriver han en slags resonerande politisk grundforskning. All politik har en moralisk dimension, det påminner oss Rosenberg om. Men politik kan inte reduceras till moral, vilket Rosenberg ibland frestas till.

Man kan sakna väsentliga aspekter av samhällslivet i hans texter. Han skriver lite om sociala missförhållanden och inget alls om ekonomiska maktförhållanden. Det han skriver om, skriver han dock klokt om.

Möjligen är detta samtidigt ett problem för författaren Göran Rosenberg. Att han framstår som en aning alltför angelägen om att vara just klok.