Oöverens om klimatet

Riktiga gräl är det ont om. Det vill säga: Meningsfulla gräl är det ont om. I alla fall i det offentliga samtalet. I sommarnumret (nr 7-8 / 2008) av Ordfront Magasin kan man ta del av ett sådant meningsfullt gräl.

Det är miljödebattörerna Stefan Edman och Andreas Malm som drabbar samman kring klimatfrågan. Eller mer exakt: Kring vilka politiska strategier som bör tillgripas för att komma till rätta med de hotande klimatförändringarna? Vilken väg är framkomlig?

Andreas Malm och Stefan Edman är väl lämpade att diskutera klimatförändringar och politik. Båda är politiskt erfarna och båda kan sin sak. Det är Daniel Suhonen som fått den snillrika idén att sammanföra dessa båda herrar till ett samtal. Nu är det kanske överdrivet att betrakta detta som ett gräl. Men Edman och Malm är inte överens. Och de är oöverens på ett intressant sätt.

***

Stefan Edman – biolog, författare, broderskapare och socialdemokrat, för detta statlig utredare och – om man får tro Olle Svenning i hans biografi över Göran Persson — en av den förre statsministerns få personliga vänner. Sannolikt var Edman arkitekten bakom eller åtminstone inspiratör till Perssons vision om ”det gröna folkhemmet”.

Andreas Malm är journalist vid syndikalistiska Arbetaren, kulturskribent, debattör och författare till flera böcker, bland annat om Palestinafrågan och om USA:s krig i Irak. Förra hösten kom han med en lika mästerlig som kuslig bok om klimatfrågan.

I samtalet mellan Malm och Edman är det två olika generationer, Malm är den yngre av de båda, och två olika politiska temperament som möts och bryts. Andreas Malm är otålig och i sin analys av klimatsituationen närmast apokalyptisk. Edman är en de breda samförståndens man. ”De många människorna måste vara med på tåget”, säger han. Han hoppas att en bred konsumentrörelse uppstår som kan sätta press på politiken. Han hoppas på EU.

Malm är mer aktivistisk. Han förespråkar direkt aktion och civil olydnad. Han får Stefan Edman att häpet utropa: ”Ska man riva vägarna?”. Jo, det menar faktiskt Malm. ”Tron att gröna entreprenörer skulle skapa en nödvändig övergång på mindre än två decennier är illusorisk”, säger han. Kapitalet är inte, hävdar Malm, tillräckligt flexibelt för att klara den energiomställning som krävs. ”Det finns bra riskkapitalister” invänder Edman. Stefan Edman föreslår kilometerskatt på flyget. Malm vill ha koldioxidransonering och kraftiga statliga interventioner.

***

En viktig bakgrund till Malms tal om ”revolution” – han talar nämligen om revolution; ”kapitalet måste hotas med revolution”, säger han – finns i hans klimatbok. I en vetenskapshistorisk expose visar Malm hur evolutionsteorin förändrats de senaste decennierna. Naturen utvecklas inte långsamt och succesivt. Förändring sker i plötsliga skred och språng. På den punkten hade, har det visat sig, Darwin fel. Darwin var, skriver Malm, fast i en borgerlig världsbild där tiden är linjär. I själva verket kan naturhistorien sägas vara icke-linjär, det vill säga revolutionär.

Men exakt hur denna klassiskt marxistiska men nu i modern naturvetenskap rotade historiefilosofi ska växlas över i politiskt handlande i dag, ja, där blir nog Malm – åtminstone i detta samtal – svaret skyldig. Hur gör man revolution i en värld där det inte längre finns något Vinterpalats att storma?

Men kanske är det själva begreppen det är fel på? Och kanske gör samtalsledare Suhonen diskussionen en otjänst genom att tvinga in meningsskiljaktigheterna mellan Malm och Edman under rubriken ”Reform eller revolution”? Reform och revolution är centrala politiska kategorier från förra och förrförra seklet. Hur väl passar de för att tänka politisk förändring i dag? Klimatfrågan ställer mycket på ända. Här har vi en syndikalistisk redaktör som talar för stark statlig styrning. Bara det borde räcka för att få oss att inse att de gamla politiska etiketterna inte riktigt passar in längre?

***

Klimatfrågorna är komplexa. Det räcker liksom inte att titta ut genom sommarstugefönstret, vilket Elisabeth Höglund gjorde i en nonchalant Expressenkrönika häromveckan. För att förstå klimatfrågan krävs kunskap. Och det är vetenskapen, det är forskarna, som ”baxat upp frågan om klimatet på den politiska dagordningen”, som Malm påpekar i sin klimatbok. Det är ovanligt.

Daniel Suhonen oroar sig för att klimatfrågan håller på att ”glida vänstern ur händerna”. Så tänker nog varken Edman eller Malm. ”Vänsterkrafterna är helt nollställda” säger Malm, ”Har inte fattat alls. Miljöfrågor anses idag vara muppiga och medelklassiga. Det är helt patetiskt att höra vänstern”. Klimatfrågan upphäver i Malms ögon inte den politiska höger-vänster-skalan, men klimatfrågan är större än så: ”hela livet präglas av denna fråga”. För Stefan Edman handlar det om att vända ”panikångesten i dagens samhälle till en politiskt konstruktiv kraft”.

För detta krävs politiskt nytänkande. Det krävs att vi under hotet om ödesdigra klimatförändringar förmår uppfinna politiken på nytt. Min allvarligaste invändning mot samtalet i Ordfront Magasin är att det är för kort. Att det inte borrar djupare. Att det tar slut för fort. Men som början på något känns detta gräl rätt lovande.