Att ta sig tid att fundera är ibland en subversiv handling

Bang nr 2-3/2008: De intellektuella
Tidskriftskrönika i OBS!, Sveriges Radio, den 25 september 2008. 

 Att ta sig tid att fundera är ibland en subversiv handling

Vad har Hanna från Arlöv och Anne på Grönkulla gemensamt med Josh, CJ och Toby i tv-serien Vita huset? Jo, alla får de i senaste numret av Bang utgöra exempel på ”Intellektuella hjältar i fiktionen”.

Bang har fått ny redaktion. I spetsen står Lawen Mohtadi och Sonja Schwarzenberger och de inleder sin gärning med ett välmatat, men kanske lite osorterat, dubbelnummer på temat ”De intellektuella”. Redaktörerna ville, skriver de, ”ställa några grundläggande frågor om kommunikation, demokrati, makt och rättvisa”. De citerar Susan Sontag som sagt att i valet mellan rättvisa och sanning så bör den den intellektuelle välja sanningen.

Det är strängt. Fullt så stränga är inte Bang-redaktörerna. De slår upp spalterna på vid gavel och låter alla tänkbara röster göra sig hörda. Per Ahlmark inbjuds att svara på en enkät och ”icke-feministen” och Axcess-redaktören Johan Lundberg får, tillsammans med Expressens Karin Olsson, breda ut sig över ett antal rätt pratiga uppslag. Dilsa Demirbag-Sten får en sida.

***

Det finns naturligtvis ett antal intellektuella hjältar som måste avhandlas i ett nummer som detta. Och visst, de passerar revy: Gertrude Stein och Judith Butler, Spivak och Fanon. Och — som sig bör när det handlar om intellektuella — Antonio Gramsci. Konstnären Michelle Dizon utgår i sin text från Gramscis distinktion mellan intellektuell aktivitet respektive funktion. Funktionen har med den intellektuelles plats i samhället att göra – man är till yrket filosof, konstnär eller författare – medan aktiviteten är något som alla ägnar sig åt.

Genom denna åtskillnad öpnnar Gramsci för ”en bredare och mer radikal förståelse av den intellektuella aktivitet som pågår i varje människas liv”, skriver Dizon. Intellektuell aktivitet är helt enkelt ”vår inneboende förmåga att försöka förstå och förändra de villkor som präglar våra liv”. Om vi tänker kring intellektuell verksamhet på det sättet då ”ger vi oss själva tillfälle att föreställa oss världen annorlunda”.

***

Men det är ändå inte brottandet med de intellektuella föregångarna som dominerar i detta Bangnummer. Jo, det finns. Det finns i Oivvio Polites skuldmedvetna uppgörelse med Frantz Fanon. ”De som hittar en misogyn, homofob, nationalist i Fanon har rätt” skriver han. Skuldmedveten är Polite eftersom han vet att hans intellektuella tacksamhetsskuld till Fanon, trots detta, är stor.

Det finns också i Rebecka Thors beskrivning av sin relation till filosofen Hannah Arendt. Det är ett vackert exempel på hur intellektuell närkamp med teoretiska texter kan bli en väldigt personlig sak: ”Men sedan sitter jag där med min Arendt, jag läser om Eichmann-rättegången, hennes vansinniga beskrivningar av varför slavar är mer som djur än människor och blir upplyft och arg på henne som om hon fanns i min omgivning. Som om hon var en avlägsen släkting som jag kan vara stolt över när hon är skarp och skämmas för när jag tycker hon har fel.” Jag vet inte varför jag känner så, skriver Thor, men ”hon är min, om än avlägsna, gammelmormor Arendt”.

Här finns alltså engagerade dialoger med intellektuella förfäder och förmödrar. Men det är som sagt inte dessa som dominerar. Det är istället mer personliga och konkreta betraktelser. Många skribenter utgår ifrån sig själva och prövar, trevar och cirklar runt frågan om den egna rollen som intellektuell.

Ibland bär detta, ibland brister det. Ibland blir det riktigt roligt. Det blir det till exempel i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis text om kött och tanke, om intellektualitet och sexualitet. Hon skriver om de grå hjärnvindlingarnas charm. Alla som varit på en bokmässse-efterfest har sett det, skriver hon: ”Liksom i en älvdans 200 undersköna 29-åringar med fantastiska bröst som pratar med who the fuck ever, som kanske recenserar tv-spel på Glänta, men liksom inte är så jävla het i jämförelse”. Ja, så kan det också låta i detta Bangnummer.

Det finns en problematik som är genomgående i många av numrets texter. Det är klassperspektivet. Det handlar om klassresenärens kluvenhet inför den intellektuella medelklasstillvaron. Om att erövra sociala priviligier och om utveckla en estetisk smak som får en att se ned på föräldrarnas dåliga. Om stoltheten och skammen över att kunna leva på att läsa och skriva.

Maria Sveland besöker lärdomsprofessorn Ronny Ambjörnsson som förevisar sina stockrosor i sommarträdgården på Gotland. Sveland är god vän med Ambjörnssons döttrar och jämför sin uppväxt i arbetarklassen med deras kulturellt ombonade. Nu uppfostrar hon själv ”två tvättäkta kulturungar”. Man blir aldrig kvitt sin bakgrund, konstaterar Sveland. Men man måste erkänna sina priviligier. Det gäller att ”erkänna sin roll i skapandet och återskapandet av makt” skulle Gramsci ha sagt.

Nå, vilken är då den intellektuelles roll och uppgift? Ja, så stora ord värjer sig de flesta Bangskribenterna mot. Ulrika Knutsson, som beskriver sig som ”självlärd flåbuse”, formulerar sig lite mer försiktigt: ”Att ta sig tid att fundera är ibland en subversiv handling”. Det är väl en vacker defintion av intellektuell aktivitet.

Det här inlägget postades i Humaniora, Kulturtidskrifter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s