Recension av
Michael Walzer, Om tolerans, Atlas 1998
Svensk Översättning: Gunnar Sandin
Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten den 8 september 1998 

Kan en tunn liten skrift med titeln Om tolerans ha något att tillföra den trötta svenska valrörelsen? Den borde åtminstone kunna ha det. Den nordamerikanske samhällsfilosofens Michael Walzers senaste bok ägnas nämligen några av de brännande aktuella frågor den dagspolitiska debatten lämnar obeaktade.

Walzer hör till de filosofer som tänker i konkreta exempel och inte gärna drar generella slutsatser av sina iakttagelser. Filosofin måste, säger han, vara historiskt kunnig och sociologiskt kompetent. Om tolerans är ett lysande litet exempel på detta sätt att filosofera och samtidigt ett inlägg i en av de senaste decenniernas mest angelägna politisk-filosofiska diskussioner: den mellan liberalism och kommunitarism.

Det är en strid som böljat fram och tillbaka och sköljt över en rad politiska områden. Debatten är i dag närmast oöverskådlig men i centrum står frågan om förhållandet mellan individ och kollektiv i moderna, mångkulturella samhällen. Under ytan för Walzer en polemik mot liberalismen, men då inte i, vad ska man säga, leijonborgsk tappning, utan mot samtida demokratiteoretiker som John Rawls och Jürgen Habermas vilka Walzer finner alltför abstrakta.

***

När Walzer griper sig an ämnet gör han det följdriktigt också genom att skildra hur toleransidéerna har vuxit fram och vilka olika system för tolerans och samexistens historien uppvisar. Det är inte i första hand själva attityden Walzer intresserar sig för – denna kan sträcka sig från resignerad acceptans, över välvillig likgiltighet till nyfikenhet och öppenhet, ja kanske till och med till respekt och viljan att lyssna på och lära av den andre – utan de olika praktiska arrangemang som gjort toleransen möjlig. Toleransen är underskattad, menar Walzer. Det är den som upprätthåller det gemensamma livet, de olika gemenskaper vi lever i: »Toleransen gör olikheten möjlig, olikheten gör toleransen nödvändig.»

Men är den enbart av godo? Ska allt tolereras? Får man köra spårvagn med turban? Bära slöja i skolan? Låta omskära sina döttrar? Finns det inga gränser för vad som bör tolereras? Invandrarna måste, heter det, integreras i det svenska samhället. Det är nationalstatens traditionella lösning på minoritetsproblemen. Och det är det som varit den demokratiska vänsterns politik under de båda senaste seklen: »judar, arbetare, kvinnor, svarta och invandrare av olika slag stormar och bryter ned den borgerliga stadens murar. Under denna kamp bildar de starka partier och rörelser, organisationer för kollektivt försvar och kollektiv befordran. Men när de inträder i staden gör de det som individer».

Som individ tillerkänns man allt, som grupp intet. De svenska samerna är fullvärdiga svenska medborgare, med alla rättigheter och förpliktelser det för med sig, men varje försök att tillkämpa sig kollektiva rättigheter som samer möts med kalla handen från statens sida. Detta är menar Walzer ett av den demokratiska politikens centrala dilemman: Ska tolerans utövas genom att individen assimileras eller genom att gruppen, minoriteten, erkänns?

För den stränge liberalen är detta inget problem. Samhället utgörs av summan av dess enskilda individer. Men om samhället är något annat och mer? Om samhällelig gemenskap är resultatet av mellanmänskliga relationer? Enligt Michael Walzer förhåller det sig så: »Individer är starkare, säkrare och vettigare när de deltar i ett kollektivt liv, när de är ansvariga för och inför andra människor.»

Detta leder honom emellertid inte till att plädera för gruppens rättigheter på individens bekostnad. Han försvarar de historiska landvinningar som utgörs av individens – liberala – fri- och rättigheter. Han försvarar dotterns rätt att inte bära slöja, mot familjens och gruppens önskan om att få reproducera den egna kulturen. Han ser och diskuterar komplikationerna med kraven på positiv särbehandling.

***

Det är i växelspelet mellan gemensam identitet och trygghet och individuell frihet Walzer ser modernitetens drama utspela sig. Om denna spänning upplöses riskerar vi att få »allt grundare individer och ett starkt försvagat kulturellt liv». Friheten blir innehållslös om den inte »existerar i en värld som bjuder den avsevärt motstånd». Samexistensen mellan starka grupper och fria individer är, med alla sina svårigheter, ett bestående inslag i det moderna samhället.

Om tolerans är, i likhet med alla goda böcker, inte invändningsfri. Att den nu dimper ned i valrörelsen är ändå välkommet. I dag råder en politisk trovärdighetskris som handlar om mer än offentligfinansierade porrklubbsnotor. Den handlar om det politiska samtalets krympande perspektiv. Om att de väsentliga samtalen förs någon annanstans. Detta beror nog inte så mycket på de politiska eliternas isolering som på en allmän oförmåga att politiskt artikulera de komplexa konfliktmönster moderniteten uppvisar. Stora områden av det samhälleliga livet avpolitiseras.

Samtidigt är paradoxalt nog den politisk-filosofiska diskussionen livaktigare än på länge. Walzer hör till de samhällstänkare som genom sin konkretion borde kunna slå en brygga mellan denna diskussion och den praktiska politiken. Inte genom att erbjuda något nytt politiskt program, för det gör han inte, utan genom att tillhandahålla kategorier och begrepp som gör det möjligt att med förnyad kraft tänka och handla politiskt.