Makten över Göteborgs offentliga rum

Vintern 2005/2006 rasade i Göteborg två angelägna debatter. Den ena om Södra älvstrandens utveckling, den andra om framtiden för Göteborgs-Postens kultursida.

I nedanstående debattinlägg sökte jag visa hur de båda diskussionerna hängde ihop: båda handlar om makten över det offentliga rummet och om vem som har rätt att tycka om vad. Göteborgarna ser både stadsrummet och GP som sin offentlighet.

Ursprungligen publicerad i GP den 3 januari 2006.

Makten över Göteborgs offentliga rum

Det pågår för närvarande två diskussioner i Göteborg som handlar om demokrati, kultur och stadens framtid. I förstone förefaller dessa diskussioner inte ha så mycket med varandra att göra. Men vid närmare eftertanke visar de sig faktiskt ha det. Den ena handlar om Södra älvstrandens framtid. Kommunfullmäktige har tagit initiativ till en process där stadens invånare ska engageras i planeringen. Det gäller att finna nya ”former för inflytande”.

Ett antal medborgargrupper har under hösten arbetat med att ta fram förslag på hur stranden bör gestaltas (GP rapporterade utförligt om de olika förslagen den 15/12 2005). Själv har jag under det gångna året haft tillfälle att delta i och observera denna process. Det har varit lärorikt. Mest uppmuntrade har det stora intresset från allmänheten varit. Många har velat delta. ”Detta är också vår stad. Vi vill ha ett ord med i laget”, har man sagt.

Lika vanlig har dock en annan reaktion varit: ”Det är bara ett spel för gallerierna. Allt är redan bestämt.” Denna misstro är knappast oväntad. Den bottnar i erfarenheter av Göteborgs reellt existerande kommunala demokrati. Huruvida misstron kommer att vändas i ökat förtroende för det kommunalpolitiska systemet återstår att se. Förhoppningar har väckts. Processen befinner sig fortfarande i den lyckliga fas där inga avgörande beslut ännu fattats och därför inga löften svikits. Det vilar, vilket Kaj Granath påpekade i en insiktsfull kommentar här på sidan (16/12 2005), ett stort ansvar på dem som nu har i uppdrag att leda ”Dialog Södra älvstranden” vidare.

Den 14 december, samma kväll som medborgargrupperna presenterade sina förslag på en fullsatt biograf Draken, ägde en lika viktig debatt rum på en annan av stadens scener. På Atalante diskuterades framtiden för GP:s kultursida. Av rapporterna att döma var engagemanget stort även där. Den diskussion som rasat den senaste månaden, sedan tidningsledningens planer på att internrekrytera nästa kulturchef blivit allmänt kända, bekräftar detta. Det är många som oroar sig för vad som är på väg att hända med sidan. För en utomstående förefaller det som om tidningsledningen underskattat sprängkraften i frågan. Varför skulle man annars riskera tidningens publicistiska anseende på det sätt som nu sker?

***

Vad har då denna debatt med Södra älvstranden att göra? Jo, båda diskussionerna handlar om makten över det offentliga rummet.

Begreppet offentlighet är centralt i modern samhällsteori. Det är inte alldeles enkelt att definiera. Vi använder ordet när vi talar om offentlig sektor men också om offentliga platser, sådana allmänt tillgängliga torg och parker som så många nu önskar sig på Södra älvstranden. Även tidningarna och pressen brukar sägas utgöra en offentlighet. Offentlighetsteorin från Jürgen Habermas och framåt har visat hur grundläggande en sådan offentlighet är för en fungerande demokrati. Offentligheten existerar alltså såväl konkret – torgen, parkerna, kaféerna, krogarna – som abstrakt, i form av det demokratiskt nödvändiga offentliga samtalet. Vi samtalar med varandra i gathörnen men också i tidningsspalterna.

Offentlighetens motsats är det privata. Det är skillnaden, om man så vill, mellan Göteborgs stad och Göteborgs-Posten. Kommunen är en demokratisk ordning, ansvarig inför alla sina invånare. GP är ett privat företag, ansvarigt inför ägarna. Därmed skulle frågan kunna sägas vara avklarad. Om det inte vore för en annan omständighet. Den omständighet som Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt brukar omtala som den rätta balansen mellan siffror och bokstäver.

I ett tankeväckande inlägg i radions OBS! häromveckan (20/12) satte kulturjournalisten Mikael Löfgren fingret på den ömmande punkten: ”Peter Hjörne betraktar Göteborgs-Posten som sitt företag med vilket han gör som han vill. Det är ett riskabelt förhållningssätt. Läsarna av Göteborgs-Posten betraktar nämligen också tidningen som sin, det vill säga som offentlighet.”

Givet GP:s dominerande ställning i Västsverige förhåller det sig precis just så. Som medborgare är vi alla beroende av GP. Tidningen fungerar för alla dess läsare som mötesplats, forum, arena, spegel, opinionsbildare. Ja, den är en av de få gemensamma offentliga arenor vi har. Ägarförhållandet är ur det perspektivet sekundärt.

Mikael Löfgren fortsätter genom att ställa frågan varför en tidning ska propagera de åsikter och värderingar som är dess ägares. Det är en kvarleva från partipressens dagar. I dag borde i stället ”de opinionsbildande sidorna snarare sträva efter att spegla, stimulera och utmana läsekretsens föreställningar i hela dess vidd. Ledar- och kultursidor borde vara forum för medborgarna snarare än megafon för ägaren”.

***

På ett praktiskt plan har i dag de flesta stora dagstidningar löst detta, medvetet eller ej, genom den spännvidd i åsikter som brukar råda mellan ledar- och kultursidor. Tidningen som helhet härbärgerar en mångfald av uppfattningar som sammantaget bättre svarar mot läsekretsens värderingar än återspeglar ägarens. Kommer nu detta att ändras på GP? Det är vi många som undrar.

Det finns emellertid en blind fläck i Mikael Löfgrens resonemang. Han underskattar, tror jag, kraften i den digitala utvecklingen och därmed i den strukturomvandling mediebranschen står inför. Löfgren betonar journalistikens förändrade produktionsvillkor, men inte de förändrade distributionsvillkoren. Stora förändringar pågår. Internet tar allt större del av annonsmarknaden. Kommer dagstidningarna att klara konkurrensen? Kommer våra barn fortfarande att få ett fysiskt exemplar av sin tidning hemburen till dörren i svinottan varje morgon? Eller kommer framtidens nyhetsförmedling att helt och hållet ske via skärm? Ingen vet.

Men om den dagliga papperstidningen försvinner eller marginaliseras, innebär det i så fall också – det är knäckfrågan – förlusten av en gemensam offentlighet? Det finns en uppenbar risk att den gemensamma arenan styckas upp i ett antal separata och mer eller mindre slutna rum. Vi riskerar att få en ökande medial segregation där det offentliga samtalet klyvs, som journalisten Björn Elmbrant slagkraftigt formulerat det, i en skit- och elitdebatt. En situation där stadens elit läser Financial Times och Der Spiegel på nätet medan populasen på spårvagnarna får hålla till godo med Metros Junk News.

***

Hur ska då en dagstidning och dess kultursida överleva? I en tid när nyheter är gratis och kvalificerad journalistik en bristvara är svaret, åtminstone i teorin, enkelt: Genom fördjupning, analys och reflektion. Det vill säga det som är kulturjournalistikens adelsmärke. Debatten om GP:s kultursida har emellertid handlat ganska lite om vad detta innebär. Diskussionen har varit lite väl defensiv och tillbakablickande.

Göteborg genomgår för närvarande en industriell omvandlingsprocess av stor betydelse för stadens framtid. Omgestaltningen av Södra älvstranden är en liten bit i det större pusslet. Samtidigt genomlever Göteborg just nu något av en litterär storhetstid. Förutsättningarna för att utveckla GP:s kultursida till en än mer angelägen offentlig arena är goda.

När nu Södra älvstranden ska bebyggas har stadens fäder (ja, det är ju framför allt gubbar det handlar om), beslutat sig för att be om råd. Staden genomgår en kritisk förnyelseprocess och man vänder sig till allmänheten. En sådan öppenhet är naturligtvis inget svaghetstecken, utan en styrka. Det inger förtroende.

På Polhemsplatsen tycks en annan anda råda. Tidningsledningen har förklarat att det inte finns någon anledning att gå utanför det egna huset när en ny kulturchef ska tillsättas. Säkert finns det goda kandidater inom koncernen, det är inte det som är poängen. Men att redan på förhand utesluta möjligheten av en förstärkning utifrån signalerar slutenhet och en självtillräcklighet som säkert inte är avsedd. ”Ett isolationistiskt förhållningssätt brukar leda till katastrof”, sade Stadsteaterns avgående chef Jasenko Selimovic i en intervju här på sidan nyligen (30/12). Det är en sanning som gäller fler organisationer än teatrar.

Den pågående debatten om GP:s kultursida handlar om makten över det offentliga rummet. Den handlar om att ett antal personer ställer sig upp och påstår: ”Detta är också vår tidning. Vi vill ha ett ord med i laget”. Att många säger så bör inte uppfattas som ett hot. För GP är ett sådant engagemang, rätt hanterat, tvärtom en stor tillgång.

Det här inlägget postades i Göteborg, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s