Gränserna för det ekonomiska tänkandet

Recension av
Kenneth Hermele, Vad kostar framtiden? Globaliseringen, miljön och Sverige, Ordfront 2002.
Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter 2002. 

Gränserna för det ekonomiska tänkandet

När en halv miljon människor i Florens demonstrerar mot nyliberalism, rasism och USA:s förestående krig mot Irak, blir det små notiser i svenska tidningar. Löpsedlar och spaltutrymme ägnas istället biståndsministerns kräftskiva. Vad beror detta på? Hur kommer det sig att en av de största politiska manifestationerna i Europa på åtskilliga år, som CNN och BBC rapporterar om, i svensk press förpassas till kultursidorna?

Är det helt enkelt så som den gamle mediekritikern Karl Kraus en gång påstod apropå pressens allmänna lögnaktighet: ”Med en kulturartikel är det inte lika noga, där kan sanningen få skymta fram”. Eller är det ett tecken, trots allt tal om globalisering, på en tilltagande provinsialisering av svensk media? Ett resultat av indragna utrikeskorrespondenter och allmän europaskepsis? Bör det kanske förstås som endast ytterligare ett exempel på vad som brukar kallas skandalpolitik; medias tendens att reducera politik till politiska skandaler. Intresset ägnas politikers moraliska vandel – deras slarv, girighet eller allmänna överklassfasoner – istället för innehållet i den politik de för. Som skattebetalare blir jag förvisso upprörd när jag får veta att biståndsministern, den före detta försvarsministern och en före detta finansminister druckit snaps på min bekostnad, men som medborgare är jag trots allt mer intresserad av hur de förvaltat sina ämbeten. Vad har de åstadkommit?

***

Kenneth Hermele sätter i sin senaste bok, Vad kostar framtiden?, fingret på en av skandalpolitikens viktigaste förutsättningar: Föreställningen att det råder enighet om politikens mål, blott oenighet om vägen dit. Om alla är överens om vad politiken syftar till, ja då finns det ju inte så mycket att diskutera annat än misslyckanden i det praktiska genomförandet. Denna falska konsensus vill Hermele spräcka.

Han vill ”få människor som säger sig vara överens om målen att komma fram till varför deras uppfattningar om verkligheten och om vägarna till de gemensamma målen är så olika. Då kan det komma att visa sig att oenigheten inte gäller bilderna av verkligheten, ej heller vägarna, utan själva målen.”

Vad kostar framtiden? är en innehållsrik liten skrift. Hermele ställer en rad grundläggande frågor: Leder ökad tillväxt till försämrad miljö? Ökar eller minskar klyftorna i världen? Är demokrati bra eller dåligt för den ekonomiska utvecklingen? Ur de omfattande diskussionerna kring dessa frågor vaskar Hermele fram de starkaste argumenten och låter dem brytas mot varandra. Resultatet blir i de allra flesta fall en nyansering och problematisering av själva frågeställningen. Det finns inget generellt samband mellan demokrati och ekonomisk utveckling. Ökad tillväxt leder inte med naturnödvändighet till sämre miljö. Det blir inte enklare på så vis. Men som läsare blir man avsevärt klokare.

Hermele går stillsamt och effektivt till rätta med en ekonomkår som drabbats av hybris. Lika underhållande som förfärande är hans redogörelse för argumenten hos den ekonom, Wilfred Beckerman, som menar att om växthuseffekten skulle leda till en halvering av USA:s jordbruksproduktion, skulle det endast innebära att landets BNP minskar med 1,5 procent. Ingen större fara, alltså. Beckermans misstag består i att han blandar samman absoluta mått med relativa.

Hermeles slutsats: ”Frågan om hur mycket utsläppen av växthusgaser behöver minskas för att stabilisera klimatet är inte fråga som lämpar sig för ekonomiska överväganden”. När däremot ett utsläppsmål är uppsatt, baserat på vad klimatforskare och ekologer har att säga om saken, då ”slår ekonomernas timme”. De kan svara på frågan vilka styrmedel som är lämpligast för att uppnå de uppsatta målen. Genom att på så sätt ange gränserna för det ekonomiska tänkandet – som ”läran om hushållning med knappa resurser ” – gör Hermele det en större tjänst än vad många av hans kollegor och meningsmotståndare förmodligen skulle hålla med om.

***

Kenneth Hermele pläderar för en förnyelse av den svenska modellen genom ekologisk modernisering, han hyser tilltro till de nya radikala konsumentrörelsernas politiska potential, betraktar införandet av en tobinskatt som ett medel att stabilisera finansmarknaderna och ser i löntagarnas väldiga pensionskassor en outnyttjad möjlighet att påverka utvecklingen. Han ser möjligheter.

Att vi nu kan ana slutet på två decennier av nyliberalism är inte så märkligt: ”Verkligheten har slagit till mot den nyliberala dominansen.” De senaste femton årens många ekonomiska kriser – på Wall Street 1987, i Mexico 1994, Ostasien 1997, Ryssland 1998, Argentina 2001– kan ses som tecken på att den nyliberala politiken blivit kontraproduktiv. I ett av bokens mest spännande avsnitt beskrivs hur denna insikt långsamt trängt in även bland Världsbankens ekonomer.

Vad kommer då att hända efter nyliberalismen? Hermele knyter sina förhoppningar till en form av politisk kaosteori: ”För system som befinner sig i obalans kan små impulser få stora och oförutsebara följder”. På det europeiska sociala forumet i Florens samlades tiotusentals deltagare för att diskutera alternativ till den rådande ordningen. Alternativ till nyliberalismen, kriget och rasismen. Vad kostar framtiden? är en handbok för alla dem som tar sådana alternativ på allvar. För alla som vill börja diskutera politik igen.

Det här inlägget postades i Böcker, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s