Göteborg om tio år

Följande lilla betraktelse skrevs år 2000 på uppdrag av nättidskriften Alba. Uppgiften var att föreställa sig Göteborg om tio år. När jag nu läser om denna muntert dystopiska text slås jag av att jag lyckades förutsäga inte bara kravaller på Avenyn utan även att staden skulle komma att skakas av korruptionsskandaler. Lite kusligt.

Ursprungligen publicerad på alba.nu år 2000.

Göteborg år 2010

Det var inte många som trodde att det skulle gå. Men efter det att Göteborgs stad, vars förhandlingsdelegation leddes av den åldrade borgmästaren Göran Johansson, i mars 2009 till slut lyckades sy ihop ett strukturavtal med Europeiska Federationen, har livet långsamt återgått till det normala i staden.

Alltihop började när Ford, trots ideliga försäkringar om motsatsen, meddelade sitt beslut att flytta produktionen av personvagnar till en nybyggd anläggning i Mexico. Göteborg kastades in i den värsta depressionen i mannaminne och slets isär av snabbt växande sociala motsättningar.

Efter kravallerna på Avenyn den heta sommaren 2007 såg Göteborgs saga som turist- och konferensstad ut att vara all. Ingen besökte längre staden frivilligt. Svenska Mässans inflyttningsklara ekoskrapa vid Järntorget invigdes aldrig. Många av de mindre rederierna försattes i konkurs och Uddevalla övertog rollen som centrum för den framgångsrika bohuslänska båtluffningen. Ett stort antal av de nyetablerade näringsställena och klubbarna längs södra älvstranden fick slå igen.

En rad av de planerade internationella evenemangen avbokades i sista minuten, och hade det inte varit för ett generöst bidrag från Öresund & Co hade till och med Hansamästerskapen i friidrott fått ställas in. De genomfördes, men den bild av tillståndet i staden som de tillresta journalisterna förmedlade bidrog inte precis till att öka turistströmmarna. Inte minst efter det att ett tyskt tv-team gjort en uppmärksammad dokumentär om ungdomsbrottsligheten, och utförligt skildrat flera av de mer kända gängens internationella förbindelser, gapade de många hotellsängarna tomma. Främlingsfientligheten tilltog och kulminerade med vandaliseringen av Hagge Geigert Holocaust Memorial. Oroligheterna kunde stävjas först sedan stadens son Peter Birro flugits hem som medlare.

Den korruptionshärva som skakade Cross Road Goteborg – det kommunala bolag som ansvarade för Liseberg, Vetenskapscentrum och de kvarvarande museerna – gjorde att stadens myndigheter länge stod lamslagna inför händelseutvecklingen. Hade det inte varit för ett effektivt samarbete mellan Småbrukare i väst, Frälsningsarmén och Hare Krishna hade under den följande stränga vintern antalet ihjälfrusna uteliggare varit mångdubbelt större. Med knapp nöd kunde flera hotande epidemier i förorterna avvärjas, men det först efter att Cecilia Widegren Health Centre, före detta Sahlgrenska, återförts i offentlig ägo, delats upp i mindre enheter och staden återfått en åtminstone rudimentär hälso- och sjukvård.

***

Innan krisen hade Göteborg upplevt något av en kulturell blomstringstid, inte minst på litteraturens område. Ockupationen av Röda Sten utgjorde något av en vändpunkt men orsakerna var naturligtvis många. Stadens livaktiga tidskriftsflora och förlagsväsende spelade en stor roll, men även de litteraturbilagor som GP och Glänta utgav varje fredag. Väsentligt var också att kommunen utökade sitt stöd till förföljda författare och blev något av en verklig fristad för författare världen över, vilket självfallet vitaliserade stadens litterära liv. När sedan Salman Rushdie accepterade att bli den förste innehavaren av Bertil Falcks professur i litteraturhistoria riktades många blickar mot Göteborg.

Betydelsefull var även den uppmärksammade aktion som stadens bokhandlare genomförde när man vägrade betala in moms till staten, vilket så småningom ledde till att bokmomsen avskaffades i hela landet. Västra Götalands län, vars kulturförvaltning noggrant studerat Irlands kulturpolitik, förde hårda men framgångsrika förhandlingar med finansdepartementet och lyckades till slut införa skattebefrielse för författare och konstnärer. Det var nog ett av skälen till att allt fler kulturutövare valde att bosätta sig längs västkusten. Att Horace Engdahl, som köpt PG Gyllenhammars gamla sommarstuga på Marstrand, allt oftare förlade Svenska Akademiens sammanträden till restaurang Kometen kändes helt följdriktigt.

Det självförtroende som stadens kulturliv skaffade sig visade sig vara en avgörande tillgång när krisen kom. Tillsammans med företrädare för bland annat de inflytelserika iranska och cubanska kolonierna lyckades man bryta den hotande isoleringen. Det kulturutbyte som under lång tid odlats på gräsrotsnivå visade sig nu ovärderligt; många göteborgare minns fortfarande med tacksamhet solidaritetsyttringarna från Barcelona, Tblisi och Manchester.

Den brittiska konsultfirman Blair & Co öppnade kontor i Skanska-skrapan, rekryterade Niclas Rydén som platschef och upprättade en Urban Task Force Goteborg. I samarbete med kommunala myndigheter och en rad frivilligorganisationer arbetade man målmedvetet mot att åter göra hela staden tillgänglig för alla dess invånare. Vägspärrarna ut mot Askim och Torslanda revs. Medborgargardet i Linnéstaden kunde upplösas utan större incidenter. Säkerhetsarrangemangen kring den ekonomiska utvecklingszonen på norra älvstranden luckrades upp, färjetrafiken över älven återupptogs och de många IT-företagens anställda började åter röra sig i staden.

***

Det var ingen konfliktfri process, men den gick i rätt riktning. Bakslag förekom naturligtvis. De aktivister som i samband med det europeiska toppmötet korsfäste en jättelik grön kanin på konstmuseets fasad anade nog inte konsekvenserna av sitt handlande.

Den strategiskt mest lyckade satsningen var utan tvekan vidareutbildningen av kommunens beslutsfattare. Chefstjänstemän i olika förvaltningar och på olika nivåer uppmanades att gå en kurs benämnd Demokratins grunder. Kursen blev efterhand så populär att universitetets rektor Dennis Töllborg upplät universitetsaulan i Vasaparken för föreläsningarna. Det var ett led i hans strävan att öppna universitetet mot omvärlden, vilken han inte enbart förstod som näringslivet.

Ja, det är en illa medfaren stad som nu långsamt reser sig. Göteborgarnas envetna försök att skapa en stad där man inte bara kan bo och arbeta, utan också leva, väcker uppmärksamhet och respekt.

Många undrar hur det kommer sig att det går så pass bra som det faktiskt gör. Enligt en i internationell press omhuldad teori beror det på att stadens invånare av situationens allvar tvingats vända sig utåt. Och på att man förefaller vara i besittning av en svårutrotad uppkäftighet.

Det här inlägget postades i Göteborg. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Göteborg om tio år

  1. Latoya skriver:

    hi alice jeune homme de 19ans j&bth17;2a#i8e paris et je recherche un des plan cul sans prise de tete alors si tu es intéressée contact moi par sms au 0685420236 biz a+ je n’ai qu’une seule envie… te fourrer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s