Recension av
Norberto Bobbio, Vänster och höger: essä om en politisk distinktion, Atlas 1998.
Översättning från italienskan Ervin Rosenberg.
Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten den 16 november 1998.

Riktningar som styr världen 

Det påstås ibland att distinktionen mellan höger och vänster inom politiken är gammaldags och omodern. Argumenten för påståendet varierar. Det sägs att den är för enkel för att fånga konflikterna i dagens komplexa samhällen, att det dykt upp nya politiska frågor – miljöfrågan, feminismen – som inte låter sig beskrivas i termer av höger eller vänster, att vänsterprojektet dog när Berlinmuren föll och att distinktionen därför blivit meningslös eller att den faktiska politik som moderna partier till höger och vänster säger sig vilja bedriva, och framför allt bedriver, inte längre skiljer sig åt och att de båda etiketterna följaktligen inte längre betecknar något.

I Vänster och höger – essä om en politisk distinktion argumenterar den italienske rättsfilosofen Norberto Bobbio mot dessa föreställningar. Han gör en analytisk och historisk genomgång av begreppsparet och konstaterar att dess historia är lång, betydligt äldre än motsättningen mellan kapitalism och kommunism. Den avgörande punkt kring vilken distinktionen kretsar och blir meningsfull, det är Bobbios slutsats, är synen på jämlikhet.

Men människor är både jämlika och ojämlika. Inför döden är vi alla lika, till exempel. Inför chefen, arbetsförmedlingen eller banken är vi det däremot inte. Vänster kan man kalla dem, skriver Bobbio, som trots att de vet att vi är jämlika och ojämlika på samma gång, fäster störst vikt vid det som vi alla har gemensamt och strävar efter att minska ojämlikheten. Föga originellt kanske, men Bobbios skrift är perspektivgivande. Den ger stadga åt kategorier varförutan det politiska samtalet riskerar att tunnas ut till blotta tyckandet.

***

Den åttionioårige Bobbio har spelat en viktig roll i det moderna Italiens politiska liv. Han har kanske mer än någon annan utomstående, menar Anders Ehnmark i förordet till den svenska utgåvan, påverkat det italienska kommunistpartiet i dess långa färd från kominternkommunism över eurokommunism till socialdemokrati. I dag är han en av presidenten utsedd livstidssenator i överhuset och därigenom en slags moralisk garant för det italienska politiska systemet.

Bobbios verk är omfattande men blev mera allmänt känt utanför den latinska världen relativt sent; först i slutet av 80-talet började hans böcker översättas till engelska. Hans politiska tänkande karaktäriseras av strävan att förena det bästa i den liberala traditionen – friheten, rättsstaten – med socialismens jämlikhetstanke, men har även vissa konservativa inslag. Den gamle juristen uppfattar människan som ett bräckligt käril i behov av lagar och regler, en människosyn som han själv ibland kallat pessimistisk.

När Vänster och höger utkom i Italien våren 1994 utbröt en livlig diskussion kring den. Claudio Magris tog i sin recension fasta på den pessimistiska antropologin: ”Kanske är det den demokratiska vänstern som kan och bör lyssna till de röster som lär oss att människan är ond men att hon samtidigt måste stöttas med alla medel, även de mest prosaiska, sjukvård och pension medräknat”.