Nordens råaste stad

Texten är ursprungligen publicerat under rubriken “Pengarna, maten och vinet. Om kulturpolitiken I Göteborg” i Zenit Kulturtidningen i Väst, hösten 2010.

Göteborg är ”Nordens råaste stad”. Det påstod den norske diktaren Bjørnstjerne Bjørnson i ett brev till tidningsmannen, politikern och bildningsivraren S A Hedlund den 7 oktober 1874. Det är en stad, fortsatte Bjørnson, som domineras av ”pengarna, maten, vinet, liderligheten i det stilla”.

Hur står det då till idag, drygt 130 år senare? I dagens Göteborg med dess pariserhjul och kulturkalas? Med dess festivaler och mässor och segregerade förorter? Hur står det till med kulturen i 2010 års Göteborg med dess outtröttliga gröna kaniner och nybyggda ostindiefarare och räkor och sjömagasin och korrupta kommunaltjänstemän och ett kinesiskt Volvo?

Historikern Jan Christensen visar i boken Liberalernas stad (2009), som Bjørnson-citatet är hämtat ifrån, hur Göteborgs liberala borgerskap under det sena artonhundratalet med egna medel förvandlar staden till en kulturell metropol. Man bygger bibliotek och konserthus, startar högskola och köper konst. Under några årtionden runt sekelskiftet 1900 bygger dessa filantropiska borgare upp en kulturell infrastruktur som vi fortfarande lever och rör oss i. Under dessa år föll, med historikern och landshövdingen Per Nyströms ord, ”ett regn av kulturdonationer över Göteborg”. Finns det något vi idag kan lära av denna tid och dess kulturpolitik?

***

För de borgerliga kulturdebattörer som i dag önskar sig mer av sponsring, ”breddad finansiering” och privata pengar in i kulturlivet kan denna tid i Göteborg framstå som något av en guldålder. Men mellan oss och SA Hedlunds tid ligger framväxten av demokratin och välfärdsstaten. Under nittonhundratalet byggdes folkhemmet och som översta våning på detta stolta bygge anlades i början av sjuttiotalet kulturpolitiken. Medan oljekris rådde, konjunkturen vände nedåt och industrierna krisade tog en enig riksdag beslut om den kulturpolitik som i hög grad fortfarande råder och som brukar sammanfattas med årtalet ”1974”.

Genom denna långa historiska utveckling blev stödet till konsten demokratiskt, det blev till politik. De förmögenheter som Göteborgssocieteten själva kunde fördela till stadens förskönande och höjande av den allmänna bildningsnivån omfördelas nu via skattsedeln och av folkvalda församlingar. Det är på alla sätt ett stort steg framåt.

Men nu ökar klyftorna i samhället, förmögenhetsskatter avskaffas och privata rikedomar ansamlas återigen. I kulturlivet saknas pengar. Bärande kulturinstitutioner blir alltmer anorektiska. Många av dem som nu kallas ”kulturskapare” är beroende av en allt mindre generös a-kassa. Borde det inte vara läge för en ett nytt regn av kulturdonationer?

Jo, kanske. Det vore väl trevligt. För kulturlivet vore det en fördel. Det är alltid bättre att vara beroende av flera herrar än en enda. Finansieringsmässig pluralism är bra. Som konstnär behöver man både gungor och karuseller. Men tyvärr finns inte mycket som tyder på att ett sådant regn är nära förestående. Inga tunga, välfyllda moln vid horisonten. Borgerliga kulturdebattörer försöker underlätta privat kulturfinansiering genom att föreslå att sponsring ska bli avdragsgill även för kulturella ändamål eller att företag ska tillåtas dra av kostnader för inköp av konst. Skatteverket och finansdepartementet är emellertid kallsinniga. Det saknas politisk vilja att driva frågorna.

Ändå tror jag inte att det är där skon klämmer. Det finns trots allt några lysande exempel på privat kulturstöd, med nuvarande skatte- och avdragsregler. Även den privata viljan saknas. Min egen teori är att det finns en genusaspekt av denna problematik som sällan diskuteras. Svenskt kulturliv bärs upp av kvinnor. Näringslivet styrs av män. Och så länge männen härskar i styrelserummen, ja då ägnas den gemensamma, statusfyllda fritiden åt golf, jakt och segling. I Göteborg blir det fotboll.

***

Göteborgs kommun befinner sig just nu mitt uppe i ett arbete med att förnya sin kulturpolitiska strategi. Det första, nu gällande, antogs 1998 och anses vara i behov av förnyelse. Det ursprungliga var så banbrytande att det skrivits en doktorsavhandling om det. En av de bärande tankarna i programmet är den klara gräns man upprättade mellan konstpolitik och kulturpolitik. Organisatoriskt ordnade man det så att konstpolitiken, som är övergripande och gemensam för hela staden, sköts av kulturnämnden. Kulturpolitiken däremot, som bygger på ett bredare kulturbegrepp, decentraliserades ut på stadsdelsnämndsnivå. Genom att på så sätt arbeta med ett dubbelt kulturbegrepp – både de traditionella konstarterna och ett bredare mer demokratiskt kulturbegrepp – fann man ett sätt att hantera den spänning som finns inbyggd i all kulturpolitik: Bredd eller spets?

Hur ska man göra nu då? Eller, mer inkluderande, mer demokratiskt: Hur ska vi göra nu då? Om vi vill leva i en stad som består av annat än pengar, mat och stillsam liderlighet?

När jag är i färd att färdigställa denna artikel ringer telefonen och någon beskriver för mig ”det ursinne som kokar överallt i det västsvenska kulturlivet”. En hållbar kulturpolitisk strategi måste förhålla sig till detta ursinne. Men den måste också vara samarbetsinriktad och sannolikt bygga på den förkättrade och förljugna och fantastiska göteborgsandan. Konstlivet måste sträcka ut handen – och samtidigt bita den hjälpande hand som i bästa fall möter den. Konstnärerna måste, som Carl Larsson formulerade det 1897, under sin tid som lärare på Valand, ”hångla med rike man”.  Och de måste fjäska för politikerna. Och sparka dem på smalbenen.

Ska vi idag lära oss något av göteborgsliberalernas bygge av stadens kulturella infrastruktur, så tror jag inte att det i första hand handlar om pengapåsar och finansiering. Jan Christensen beskriver i sin bok hur de ”ospecificerade donationsfonderna” spelade en huvudroll för Göteborgs kulturella expansion. Stora penningsummor donerades, men den specifika användningen av dessa lämnades tämligen öppen av donatorerna. Detta ledde till en politisk process där folkvalda, konstlivets olika aktörer och allmänhet på olika sätt deltog, diskuterade och till sist fattade beslut. ”Inför varje utdelning”, skriver Christenson, ”uppmanades allmänheten i tidningsannonser att ge förslag om hur fondmedlen bäst borde användas”.

Kanske är det något liknande som behövs nu när Göteborg ska skaffa sig en ny kulturpolitisk strategi? Det behövs mer politisk fantasi. Demokratisk uppfinningsrikedom. Kulturpolitiken lider inte i första hand av brist på pengar. Den lider av brist på demokrati.

Texten är ursprungligen publicerat under rubriken “Pengarna, maten och vinet. Om kulturpolitiken I Göteborg” i Zenit Kulturtidningen i Väst, hösten 2010.

Det här inlägget postades i Böcker, Göteborg, Kulturpolitik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s