Denna text skrevs den 1 juni 2010. Den beställdes och refuserades av DN. Refuserades sedan av GP. Den är nu publicerad i den av Peter Weiderud och Ulf Carmesund, den vän ombord på ett av skeppen som nämns i texten, redigerade antologin ”Ju mörkare natten, desto ljusare är stjärnorna” (Broderskaps förlag 2010).

Till slut blir lögnen för stor

Varför sköt de helt enkelt inte bara sönder propellrarna? Då kunde fartygen sedan i lugn och ro ha bogserats in till vilken hamn som helst.

Tidigt på måndag morgon väcks jag av ett telefonsamtal från en nära vän vars man är ombord på ett av skeppen. ”De skjuter med skarp ammunition”. Det kan väl ändå inte stämma? Först misstro. Sedan ilska. Oro. Förtvivlad jakt på sakuppgifter och upplysningar. Vad har egentligen hänt? Rykten. Media på högspänning, men nästan ingen information.

***

Det slumpar sig så att jag tillbringar dagen på Filmhögskolan i Göteborg. Ämnet för diskussionerna är dokumentärfilmandets metoder. Filmaren Patrik Eriksson hävdar den filosofiska uppfattningen att det finns en objektiv yttervärld som det gäller att skildra och gestalta. Det kan låta som en självklarhet, men åtskilliga akademiska uppsatser har argumenterat för motsatsen: det finns ingen objektiv verklighet, endast olika subjektiva tolkningar av den. Göran du Rees, som ägnat stor möda åt att analysera bruket av film i rättegångarna efter de olycksaliga dagarna i Göteborg under EU-mötet 2001, gör en åtskillnad mellan filmbilders trovärdighet och tillförlitlighet.

Min telefon går varm av sms och oroliga samtal. På kvällen avtågar stora delar av filmhögskolefolket till solidaritetsmanifestationen på Gustaf Adolfs torg. Till mobilerna kommer lugnande besked om svenska aktivister. Det kommer bilder från Sergels torg. Ännu mera rykten.

Nu vidtar propagandakriget. Efter tillslaget mot fartygen och massakern på obeväpnade civila går striden in i nästa fas. Den utspelar sig i media och kommer att bli politiskt avgörande.

Israels strategi är tydlig: Kontrollera medieflödet. Få ut den egna historien först. Etablera en bild av vad som skett. Pumpa ut information och desinformation. Hoppas på att intresset svalnat när väl uppgifterna kunnat kontrolleras och andra tolkningar formulerats. Strategin är konsekvent genomförd: Före stormningen slog man ut kommunikationsmöjligheterna. Man beslagtog alla ombordvarandes anteckningar, kameror, telefoner. Det första dygnet lyckades man upprätthålla ett informationsmonopol.

Metoden är beprövad och kan förefalla effektiv, men är i det långa loppet kontraproduktiv. Precis som att bruka militärt våld mot civila. Politiskt har Israel skjutit sig i foten. Ja, värre. Man har trampat på sin egen landmina.

***

Det finns en filmscen som återvänder till mig hela dagen. Den är inte från någon dokumentärfilm, utan från en spelfilm, från Richard Attenboroughs Gandhi. Det är ansiktsuttrycket hos den brittiske generalen Reginald Dyer, spelad av Edward Fox, när han inser att hans väl genomförda militära operation inte hyllades, utan av omgivningen betraktades som en katastrof. Det kunde han inte förstå. Dyer var ansvarig för massakern i Amritsar 1919, då över tusen civila mejades ned av brittiska kulsprutor.

Kanske lyckas den israeliska regeringen piska upp en hemmaopinion för sin sak. Det kan jag inte bedöma. Jag har aldrig varit i Israel. Aldrig på Gaza. Men jag har det senaste året varit omgiven av vänner som organiserat de hjälpsändningar som nu lett till blodbad. De har kokat kaffe och arrangerat stödkonserter. De har berättat för mig om den omänskliga situationen på Gaza. Detta är människor som orkat omvandla sin upprördhet till konkret handling. Till praktisk solidaritet. Det är dessa och miljoner andra som dem världen över som propagandan nu vill få mig att betrakta som ”hatets armada”. Det kommer inte att lyckas. Den här gången är lögnen för stor.

***

Vad kan illdådet mot Ship to Gaza jämföras med? Song My 1968? Sharpeville 1960? Amritsar 1919?

Gemensamt för dessa massakrer, det kan vi se i efterhand, var att de utgjorde vändpunkter i den politiska utvecklingen. Armritsar var början till slutet för den brittiska imperialismen i Indien och Sharpeville för apartheid i Sydafrika. Song My fick opinionen mot Vietnamkriget att växa till stormstyrka. Detta var inga isolerade händelser, endast osedvanligt blodiga kapitel i utdragna politiska strider. Men det var de punkter då någonting vände. Till slut överskreds en gräns bortom vilken inga lögner längre hjälpte. Legitimitetsbristen blev uppenbar. Verkligheten bröt igenom.

Numerärt är inte Israels angrepp på Ship to Gaza jämförbart med någon av dessa massakrer. Men kombinationen av militär inkompetens och politisk omdömeslöshet är det. Just nu arbetar politiska spinnmaskiner på högvarv för att få oss att inte se vad som skett: Obeväpnade människor har skjutits ihjäl för att de försökt föra mat och förnödenheter till nödlidande.

Den här gången kommer det inte att gå.  Det var det som hände i östra Medelhavet i gryningen den 31 maj 2010. Till slut blev lögnen för stor.