Om fria och friare tyglar

Ursprungligen publicerad i
Johan Linton m fl (red): I kulturen. En vänbok till Per Magnus Johansson, Freudianska föreningen, Göteborg, 2010.


Per Magnus Johansson har inte för vana att skriva essäer. Eller kanske snarare: Han har hittills inte skrivit så många essäer.

Detta kan vara värt att notera, av flera skäl. Ett skäl är att Per Magnus Johansson är tidskriftsredaktör. Tidskrifter och essäer anses som bekant ha med varandra att göra. Essäer publiceras i tidskrifter och tidskrifter publicerar essäer. Så ser det i alla fall ut i teorin. Dock inte alltid i verkligheten. I svenska tidskrifter liksom i medielandskapet i dess helhet råder brist på essäer. Det skrivs och publiceras flitigt, men inte särskilt många av de subjektivt sakliga texter som kan benämnas just essäer.

Poeten Gunnar D Hansson – som själv skriver essäer och gjort mer än de flesta för att få oss att förstå vad en sådan är och kan vara – brukar berätta historien om när han i mitten av 1990-talet var med och uppvaktade dåvarande kulturministern Margot Wallström. Hansson ingick i en delegation bestående av bland annat Göran Greider och Horace Engdahl, utsända av landets kulturtidskrifter i syfte att övertyga ministern om behovet av en essäfond. Tanken var att staten skulle avsätta en summa pengar i en särskild fond där tidskrifter och författare kunde ansöka om medel, allt i syfte att stimulera essäproduktionen. Idén är och förblir ett av de mest lovande reformförslagen på kulturtidskriftspolitikens område.

”Hon begrep med en gång”, säger Gunnar D Hansson när han återger historien. När ministern lyssnat på besökarnas vältaliga utläggning av essäkonstens centrala betydelse för den andliga odlingen i landet och det därav följande behovet av statligt stöd, ställde hon en enda fråga: ”Och hur många personer finns det i Sverige som kan skriva sådana essäer som ni talar om?”. De uppvaktande herrarna tvingades tillstå att så värst många underfinansierade essäister finns nog inte i vårt språkområde. Inte till antalet. De är sannolikt fler än vad som skulle rymmas på kulturministerns tjänsterum, men helt säker kan man inte vara. Av essäfonden blev det inget. Åtminstone inte den gången. Men Margot Wallström förstod att essäskrivande är en svår konst.

***

I förstone kan det se ut som att essän ligger långt från den skrivande stil Per Magnus Johansson utvecklat. Han underkastar sig ett krav på saklighet som kan uppfattas som väsensfrämmande för essän. Dess ”innersta formlag” är nämligen, om man får tro essäteoretikern Theodor W Adorno, ”kätteriet”. Och kättare är Per Magnus Johansson minst av allt. I alla fall inte som historieskrivare. Som vetenskaplig författare är han korrekt, balanserad och behärskad. Vad gäller sakupplysningar och faktauppgifter är han generös.

Den psykoanalysens svenska historia Per Magnus Johansson skrivit, hittills bestående av fyra omfattande band, kan alltså knappast kallas essäistisk. Den vilar tungt på ett omfattande empiriskt material. Personliga reflektioner och egna tolkningar begränsas till ett minimum. Det är en på alla sätt auktoritativ framställning.

Lugnt, stillsamt och målmedvetet får Per Magnus Johansson alla spretande enskildheter – erfarenheter och lärdomar från mottagningsrum och tidskriftsredaktioner, introduktioner av den freudska teorin, omtolkningar och förvanskningar, översättningar och felöversättningar, motstånd och nyfikenhet, inkrökta föreningsstrider och personliga rivaliteter, judiska flyktingöden och svensk fantasilöshet, illa pålästa teoretiker och ansvarstagande praktiker, fromma själavårdare, upproriska radikaler och evidensfundamentalister – att flöda samman till en gemensam historia. Att säga emot denna framställning av psykoanalysens öden i Sverige är som att försöka argumentera mot Göta älvs framfart.

Men endast en ouppmärksam läsare kan undgå att notera de passioner som rör sig alldeles under textens lugna yta. Då och då uppstår krusningar i textflödet; virvlar och underströmmar av engagemang blir synliga. ”Författaren i Per Magnus Johanssons böcker uttalar sig sparsmakat om sina egna uppfattningar, erfarenheter och ställningstaganden” konstaterar idéhistoriken Edda Manga i en analys: ”Istället lyfter han fram andra psykoanalytikers arbeten på ett till synes deskriptivt sätt.”[1] Edda Manga beskriver detta förhållningssätt, detta sätt att skriva idéhistoria, som att ett ”märkligt hinder” finns i texterna. Hennes analys utgör ett försök att överkomma detta hinder och urskilja vad Per Magnus Johansson i sina analyser av andra indirekt säger om sin ”egen position”.

Edda Manga vaskar skarpsynt fram ganska mycket genom denna indirekta läsning. Det lyckas hon med eftersom det här och var i Per Magnus Johanssons flödande historiska framställning uppstår bakvatten, passager som går motströms historikerns strikt deskriptiva intentioner, där författaren för ett ögonblick låter läsaren ana varför han gett sig i kast med detta arbete. I följande stycke, från den fjärde volymen av Freuds Psykoanalys, den som behandlar utvecklingen i Göteborg sedan 1945, sammanfattar Per Magnus Johansson de ansträngningar som gjorts – av psykiatriker och psykologer, av psykoanalytiker och psykoterapeuter – för att lindra psykiskt lidande. Dessa har, skriver han:

försökt förstå och hjälpa ett stort antal människor som varit nedstämda eller desperata, känt sig annorlunda, hallucinerat, haft vanföreställningar, tänkt ta sitt liv, gjort självmordsförsök, haft ångest, upplevt livet som meningslöst, varit rädda för än det ena än det andra, haft tvångstankar, varit överdrivet och okontrollerat uppspelta, känt allmän leda, haft ont i kroppen på alla upptänkliga ställen utan att kroppsläkarna har funnit någon orsak till smärtan, upplevt sig och andra som overkliga, missbrukat illegala eller legala droger eller på något sätt varit uteslutna från samhällsgemenskapen.[2]

Visst skulle man önska att författaren till dessa rader oftare skulle ge sig själv lite friare tyglar?

***

Det finns en annan sida hos Per Magnus Johansson som får stå tillbaka i texterna. Och det är humoristen Johansson. Även här söker författaren hålla tillbaka. Det finns många dödade darlings i hans texter. Men helt lyckas han inte. Ibland bubblar det fram.

I en analys av några texter författade av medlemmar i Göteborgs Psykoterapi Institut blir Johanssons satiriska talang synlig. Om en av dessa konstaterar han att det är ”tveksamt om det […] är möjligt att reda ut vari skillnaden mellan subjekt och objekt består”.[3] Det får ju sägas vara en ganska allvarlig invändning mot en teoretisk text, ja mot de allra flesta slags texter. Men Johansson är balanserad. Läsaren ser framför sig en välvilligt inställd seriöst syftande forskare som lägger pannan i djupa veck, men efter åtskillig möda till slut måste ge upp inför en artikel som uppenbarligen är rena rappakaljan. I samma sammanhang refereras en tankegång som inte är annat än en pretentiöst framförd plattityd. Efter referatet konstaterar Johansson: ”Detta finner han tänkvärt.”[4] Det är sakligt. Korrekt. Och drypande giftigt.

På ett ställe i det andra bandet av Freuds psykoanalys diskuterar Per Magnus Johansson den kritik psykoanalysen fått utstå under åren. Han inleder med en koncis sammanfattning av kritiken:

Psykoanalysen har således under sin hundraåriga historia anklagats för pansexualism, för att uppmuntra till sexuell lössläppthet, för att vara en judisk vetenskap och möjligen passa dem som bor i södra Europa, men knappast vara applicerbar på dem som bor i norr. Samtidigt har den omvänt påståtts passa den nordiska befolkningen men knappast den latinska. Den har också kritiserats för att exklusivt analysera och vara applicerbar på överklasskvinnor och för att vara fångad i ett patriarkaliskt förtryckarsystem, för att vara en borgerlig vetenskap, alltför tidskrävande och dyr, för att vara ovetenskaplig och bevisligen inte ha någon terapeutisk effekt, och till och med för att vara skadlig och farlig – bland annat.[5]

Även här släpper författaren en aning på tyglarna. Det går inte att ta miste på engagemanget. Men det är det avslutande ”– bland annat” som gör det. Få kan som Per Magnus Johansson utnyttja den retoriska effekten av ett väl placerat understatement.

***

Essän sägs ofta vara en form av ”samtalskonst”. Redan detta förhållande gör att man skulle önska fler essäer från Per Magnus Johanssons penna. Det är nämligen en konst han behärskar.

Sven-Eric Liedman har vackert skrivit om hur samtal med Magnus kan utveckla sig, röra sig mellan det lättsamma och det seriösa och vindla vidare.[6] ”Samtal är klassisk väg till kunskap” konstaterar Liedman. I Per Magnus Johanssons fall är det emellertid mer så än för de flesta. Det är så i en alldeles bestämd mening.

Jag skulle gissa att ingen svensk idéhistoriker är eller har varit lika metodmässigt beroende av samtalet som han. För många samtidshistoriker och biografiförfattare är förvisso intervjun en väsentlig del av metodarsenalen. Men författaren till Freuds psykoanalys befinner sig i en särställning. Ett skäl till detta är det bristfälliga källäget. Mycket av den historia Johansson rekonstruerar har tidigare endast funnits muntligt traderad. Historieskrivaren är helt enkelt tvingad till intervjuer. Men det är mer än så. Det finns något annat i spel här.

Det har delvis att göra med intensiteten i Per Magnus Johanssons forskande. I tredje bandet av Freuds psykoanalys, utgivet 2003, sammanfattar han sitt intervjuarbete så långt. Han har då intervjuat 120 personer. Inte bara en gång, utan flera: ”Några personer har jag intervjuat ett fåtal gånger (2-4), andra har jag intervjuat upp till tio gånger. Några av de intervjuade har jag dessutom haft brevkorrespondens med. I några enstaka fall handlar det om brevväxlingar som omfattar fler än 100 brev.”[7] De flesta intervjuer har genomförts i Stockholm, men några av dem har gjorts i ”Amsterdam, Göteborg, London, Lund och Paris”. Det är ett omfattande dokumentationsarbete som genomförts. Per Magnus Johansson har inte bara gått till arkiven. Han har skapat arkiv.

***

För historieskrivaren Per Magnus Johansson är alltså samtalet en avgörande metod. Men det är bara en sida av saken. Väl så intressant är den metod han tillämpar i sina samtal. Om det nu är en metod. Något säger mig att de personer som intervjuats involverats i processer mer komplexa än enkel informationsöverföring. Det är nog inte bara så att person A varit i besittning av ett stycke information som överlämnats till person B (som sedan arkiverat informationen och låtit den utgöra empirisk grund för en objektiv framställning av historiska fakta). Jag tror att intervjupersonerna engagerats i mer produktiva processer än så.

Exakt hur detta gått till vet jag inte, och det har säkert varierat från fall till fall, från situation till situation. Och det hänger naturligtvis samman med Per Magnus Johanssons yrkeskunnande som psykoanalytiker, det vill säga med hans erfarenhet av att genom samtal utvinna och framlocka kunskap. Jag föreställer mig att det är en för alla inblandade produktiv verksamhet.

Det finns, betonar Per Magnus Johansson, ytterligare en dimension av det historiska rekonstruktionsarbete han utfört, som har att göra med ett för psykoanalysen specifikt förhållande. Nämligen det faktum att det väsentliga som sker i den psykoanalytiska processen sker mellan endast två personer, utan någon tredje, yttre instans närvarande. Historikern får i efterhand denna funktion och den svåra uppgiften att ”mejsla ut ett balanserat omdöme”.[8] Han eller hon ställs då inför ett dilemma som påminner om det som Gunnar D Hansson formulerat som: ”Tål ämnet överhuvudtaget skrift?” I sin essä om essän, ”Columbi enkrona” (2004) resonerar Hansson kring vad han kallar essäns ”didaktiska grundprincip”, nämligen att själva ”framställningssättet är ett slags självupplärande i konsten att granska grunderna för det redan inlärda”. Han skriver:

Prövningen och den kritiska potentialen måste följa andra regler än för normal vetenskaplig konsensus, eftersom det avgörande kriteriet kommer att ligga i den språkliga utformningen, i kompositionen och i redovisningssättet. Tål ämnet överhuvudtaget skrift? Tål skriften ämnet? Överlever förståelsen den verbala kodifieringen?[9]

Ja, det finns någonting här. Det finns något i gränsen mellan tal och text som jag tror är väsentligt för Per Magnus Johanssons intellektuella projekt. Det finns något kring ”den för Freud så grundläggande gränsen mellan det talade och det skrivna ordet”.[10]

Ett genomgående tema i det fjärde bandet av Freuds psykoanalys är skrivprocessens betydelse för att en psykoanalytisk kultur ska kunna växa sig stark. Bristande skrivförmåga hos dess företrädare är, jämte svaga institutionella strukturer, förklaringen till psykoanalysens och psykoterapins relativt sett svaga ställning i ”Nordens största hamnstad”.

Att i samtal vinna kunskap – se där en gemensam epistemologisk nämnare för Per Magnus Johanssons olika verksamhetsområden: Den psykoanalytiska kliniken, undervisningen vid olika akademiska institutioner, forskningsintervjuerna, föreläsnings- och seminarieverksamheten i Freudianska föreningen, de offentliga föreläsningarna, det redaktionella arbetet med Psykoanalytisk tid/skrift. Men exakt hur denna metod, denna samtalskonst, förhåller sig till författarskapet och – i förlängningen – hur den skulle kunna befrukta och befruktas av den essäistiska textens dialogicitet, ja, det är inte jag man att reda ut. Men Per Magnus Johansson borde skriva en essä om det.

***

”Essän är ett slags litterär förvandling av tanken under skrivandets gång” säger Gunnar D Hansson. ”Processen är viktigare än målet, den skrivande är på spatsertur i ett ingenmansland mellan konst och vetenskap; gamla och nya gränser går tvärs igenom den skrivande.”[11]

Författaren Merete Mazarella liknar sina essäer vid skatbon. I en av sina böcker citerar hon en god väns omdöme om dem:

Skatorna lär ju ivrigt plocka åt sig allt som de finner lockande och intressant och föra det till sitt bo. Jag föreställer mig hurusom skatans bo påminner om din bok: en samling där man urskiljer diamantringar, läskedryckskapsyler, silverskedar, stanniolpapper uppblandat med ängsull, torrt gräs och dun från den egna fjäderskruden. [12]

Mazarella tillägger själv: ”Också den läsare som mest ser stanniolpapper, dun och kanske nån enstaka diamant får försöka tänka sig att detta faktiskt är ett bo.” Det som kännetecknar essän som genre, har hon också sagt, är ”sinnlig konkretion”. En essä bygger på detaljer, inte på filosofiska exempel.[13]

Per Magnus Johanssons böcker är inga skatbon, men de är rika på detaljer. Ibland blir det också högst konkret. Som till exempel när läsaren av fjärde bandet av Freuds psykoanalys får veta att de som före 1980 ville utbilda sig till psykoanalytiker, men inte var bosatta i Stockholm, den enda ort i landet där utbildning gavs, tvingades pendla dit och ”tillbringade nätter i någon övernattningslägenhet”.[14]

***

Det främsta skälet till att Per Magnus Johansson borde skriva fler är essäer är emellertid att han är bra på det. Ett exempel, en liten pärla, finns undangömd i en publikation från 2004, utgiven av Källemo, möbelfabrikanten i Värnamo. Det är ett märkvärdigt häfte. Ursprungligen är det väl tänkt, antar jag, som en beskrivning av Johan Lintons stol Caravaggio, producerad av Källemo. Men skriften har sprängt möbelkatalogens alla ramar och beskrivs nog bäst som en dokumentation av Johan Lintons arbete med stolen. Nej, inte heller det. Snarare är det en skrift om Lintons inspirationskällor. Tankarna bakom stolen. Processen som ledde fram till verket. Den innehåller texter, på svenska och italienska, av bland annat Sven-Olof Wallenstein och Källemos primus motor Sven Lundh. Här finns Lintons stol avfotograferad i 700-talskyrkan San Pietro i Tuscania strax norr om Rom. Det är en fantastisk liten skrift. Så kan det gå när tidskriftsmänniskor sätts att producera marknadsföringsmaterial.

Här ryms hur som helst Per Magnus Johanssons essä ”Målningen och stolen”. Den behandlar relationen mellan psykoanalysen och det konstnärliga skapandet. Texten går delvis tillbaka på det förord Per Magnus Johansson skrev till den svenska nyöversättning av Freuds Leonardo da Vinci – ett barndomsminne – ”det enda vackra jag någonsin skrivit”, menade Freud själv 1919 – som vi 1993 gav ut på bokförlaget Daidalos. Och den finns delvis omarbetad och utbroderad i den mer akademiska uppsatsen ”Konsten att symbolisera”, publicerad i den danska tidskriften Psyke & Logos 2006. Men texten framträder i sin verkliga essägestalt i Lintons Caravaggioskrift.

Varifrån kommer skaparkraften? Det är den fråga Per Magnus Johansson vänder och vrider på i essän. Svaret, ja, det låter så här:

Varför de stora konstnärerna har tillgång till ett unikt sätt att bearbeta avgörande händelser i sina liv kan dock inte psykoanalysen förklara. Varifrån konstnären får skapandets förmåga är inte en fråga för psykologin; psykoanalysen kan inte bidra med något som förklarar den konstnärliga begåvningen – tyvärr måste psykoanalysen lägga ned vapnen inför diktarens problem, säger Freud. Vi förstår inte essensen i den artistiska förmågan […][15]

Det är en iakttagelse som är relevant för den som söker skriva essäer, det vill säga ger sig ut i ingenmanslandet mellan vetenskap och konst.

Men den är lika relevant för alla oss som lever i ett samhälle där kurserna i kreativitet är lika vanligt förekommande som de psykoterapeutiska behandlingsmetoderna är inskränkt instrumentella. I en tid då kvacksalvare påstår sig ha satt skaparförmågan på formel och då skoningslösa krav på effektivitet leder till förenklingar, både vad gäller synen på vad en människa är och på hur hennes tillkortakommanden bäst hanteras.

Per Magnus Johansson har i skrift efter skrift ihärdigt försvarat en människosyn av annan art. Han har utvecklat en antropologi där den psykiskt lidande människan står i centrum, en människa som lider av brist och förlust, och som, i sista hand, med bibehållen respekt och integritet, inte kan beskrivas på annat sätt än som gåtfull. Han har argumenterat för förklaringsmodeller och behandlingsmetoder som inte ger efter för tidens effektivitetskrav och inte reducerar människa till något mindre än hon är.

I essän ”Målningen och stolen” – det vackraste Per Magnus Johansson har skrivit – skriver han om Freuds båda besök i Rom. Efter det andra besöket, genomfört under hösten 1913, skriver Freud om Michelangelos skulptur Moses. Skulpturen visar inte, hävdar Freud, en man som är på väg att explodera i vrede, vilket är den gängse tolkningen. Den gestaltar en Moses som ”lyckas betvinga känslostormen inom sig”.[16] Det är en Moses, tänker man som läsare, som skulle kunnat skriva den svenska psykoanalysens historia i fyra band med balansen i behåll.

Per Magnus Johansson beskriver hur Johan Linton med sin stol, som är konstruerad utifrån en målning, Caravaggios Gravsättningen (1601), överbryggar avstånd. Från renässansen till i dag, från Sverige till Italien och från en konstform till en annan. Och från återfödelsen till döden. ”Mer än fyrahundra år har flutit mellan Caravaggio och Linton” skriver han, ”men frågan är densamma”:

Ingen modern forskning, inte ens den som befinner sig vid den så kallade frontlinjen har kunnat upphäva dess närvaro. Inte ens den forskning som syftar till att upplösa människans mest grundläggande antagande om livet – ett antagande som människor har delat i tusentals år – har kunnat förstöra föreställningen om livets ändlighet. Ingen forskning har därför heller – ännu – kunnat eliminera själva idén om vad ett liv är.[17]

Merete Mazarella inreder sina essäer som skatbon. Caravaggio anklagades för att måla alltför personligt. Freud liknade sina fallbeskrivningar vid noveller. Var går gränsen mellan kunskap och konst? Mellan det vi kan veta och det vi måste försöka gestalta? Per Magnus Johansson borde skriva fler essäer.

Noter

[1] Edda Manga, ”Lidande och mening i Freuds psykoanalys”, i denna bok

[2] Per Magnus Johansson Freuds psykoanalys. Band IV: Inblickar i psykiatrins och den psykodynamiska terapins historia i Göteborg 1945-2009, Daidalos 2009, s 45.

[3] A a, s 243.

[4] A a, s 239.

[5] Per Magnus Johansson Freuds psykoanalys. Band II: Arvtagare i Sverige, Daidalos 1999, s 374.

[6] Sven-Eric Liedman, ”Resonemangets vindar”, i denna bok.

[7] Per Magnus Johansson Freuds psykoanalys. Band III: Arvtagare i Sverige, del 2, Daidalos 2003, s 19.

[8] Per Magnus Johansson (2009), s 26.

[9] Gunnar D Hansson, ”Columbi enkrona”, i Konst, kunskap, insikt. Årsbok för konstnärligt FoU, Vetenskapsrådet, 2004.

[10] Per Magnus Johansson, ”Att skriva om Freuds liv”, i Octave Mannoni, Freud, Glänta produktion 2001, s 220.

[11] Gunnar D Hansson (2004).

[12] Merete Mazarella, Tanten och krokodilen. Om vänskap, kroppen, sorg, bilder, kärlek, minne, hem, ting, lycka, medelålder, resor, Söderströms, Helsingfors 2009 (orig. 1994), s 14.

[13] Föreläsning av Merete Mazarella, Hangö sommaruniversitet, Finland, 11 juni 2010.

[14] Per Magnus Johansson (2009), s 44.

[15] A a, s 31.

[16] Just denna formulering återfinns inte i essän, utan i Per Magnus Johansson ”Förord till den svenska utgåvan”, i Sigmund Freud, Leonardo da Vinci – ett barndomsminne, Daidalos 1993, s 11. Resonemanget om Freuds tolkning återfinns även i Per Magnus Johansson, ”Målningen och stolen”, i Johan Linton & Sven Lundh (red), Linton. Lundh. Caravaggio. Appendix till en vilstol: Appendice per una sedia a sdraio, Källemo 2004, s 38f.

[17] Per Magnus Johansson (2004), s 35 ff.

Det här inlägget postades i Humaniora, Kulturtidskrifter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s