Eget krypin i kosmos

Om kulturell identitet, universalism och Stefan Jonssons Andra platser

I bildarkivet på institutionen för Astronomi vid Uppsala universitet lär det finnas en bild som stjäls oftare än andra. Det är en av NASA:s oändligt vackra bilder där man ser jorden som en skimrande blågrön pärla svävande i ett mörkt universum. Att den försvinner ur arkivet är lätt att förstå. Också hos nyktra och sansade personer brukar sådana bilder locka fram en hisnande känsla och ett visst filosofiskt sinnelag. Det är ju något mycket märkligt att kunna se jorden utifrån. Tafatt griper man efter orden och mumlar något om vårt hem i kosmos.

Litteraturkritikern Stefan Jonsson tillhör den första generation som växt upp med dessa bilder. Han föddes in i det optimistiska svenska sextiotalet och började skolan strax innan apollomännen tog de första stegen på månen. För den generation som är hans blev det naturligt att »tänka globalt». De stora politiska problemen – mijöhotet, kärnvapenupprustningen, den orättvisa fördelningen mellan i- och u-länder – låg alla utanför Sveriges gränser. Hoten var många och jorden var, sas det, liten.

Jonsson har tagit med sig det globala perspektivet in i sin kritiska verksamhet. Han försvarar den så kallade totalitetskategorin, det vill säga föreställningen att varje fenomen man studerar måste placeras in i sitt ekonomiska och politiska sammanhang. Delen kan förstås först utifrån helheten – och den helhet vi alla rör oss inom är den världsomspännande kapitalistiska ekonomin.

Han följer också uppmaningen från Fredric Jameson, den amerikanske kulturteoretikern, att »alltid historisera». Ingenting – inte heller ett litterärt verk – kan förstås om det inte sätts in i sin historiska kontext. Detta kan låta som gammal övervintrad marxism men Jonsson har tillägnat sig mycket av åttiotalets numer så förkättrade poststrukturalistiska teoribildning; sammantaget skänker detta honom en teoretiskt register som visat sig besitta stor analytisk kraft.

***

Stefan Jonssons nya bok Andra platser – en essä om kulturell identitet handlar om hus. Huset är en plats, skriver han, »där vi kan lagra våra minnen. Det skapar rum för våra drömmar. Det reser väggar omkring våra jag. Huset är kort sagt en sinnebild för människans identitet.»

Men ett hus vilar på en grund och står förankrad på en plats. I hur hög grad är mänsklig identitet knuten till en geografisk ort? Hur viktig är vår hemort, vår plats på jorden, när vi söker besvara frågan vem vi själva är?

Det är väsentliga frågor i ett mångkulturellt samhälle där folk fortfarande delas upp med hjälp av kategorier som invånare och invandrare. Kulturella skillnader sägs vara så djupt förankrade i våra personligheter att vi omöjligen kan förstå varandra, omöjligen leva i ett och samma samhälle. Denna föreställning om fasta och fixerade kulturella identiteter vänder sig Jonsson emot.

I en essä om VS Naipauls författarskap visar han hur denna, i förlängningen rasistiska, tanke låser fast den som anammar den i en kolonial grammatik. Naipaul som föddes på Trinidad såg ingen annan möjlighet till frigörelse än att fly sitt ursprung och bege sig till England. Han anländer till Southampton 1950 ungefär samtidigt som det brittiska imperiet började vittra sönder. »När kolonialherren lämnar den världshistoriska scenen, gör den forne kolonialundersåten entré.»

Priset Naipaul får betala är ett förakt för allt det inom honom som inte är engelskt: »Jag har alltid kämpat mot apan inom mig». Denna oförmåga att bryta ett förtryckande mönster, blott själv byta roll, tillskriver Jonsson Naipauls syn på förhållandet mellan hemmet, egendomen, kulturen och identitetet – de betecknar för honom olika aspekter av samma process.» Kultur förstår Naipaul som »summan av det arbete med vilket generationer av odlingsmän har kultiverat sitt land och sin historia.»

En annan västindisk författare, Derek Walcott, blir genom Jonssons läsning exempel på motsatt förhållningssätt. Walcott bejakar det som får Naipaul att fly – kulturblandningen, kreoloiseringen, det bastardaktiga – och ser det estetiskt fruktbara i det lösryckta och fragmentariska. Denna postkoloniala hållning utgår ifrån att identitet inte är något ursprungligt eller fast förankrat utan något som uppstår i ett spel av relationer. Den postkoloniale poeten överlever genom att samla kulturell drivved och bygga nya bosättningar.

Skillanden mellan Naipaul och Walcott handlar dock inte om att de gjort olika estetiska vägval. Också den kultur som tror sig odla sitt autentiska ursprung är dömd att skapa nytt. Alla hemländer är, säger Salman Rushdie, imaginära. Alla identiteter är konstruerade. All kultur är förnyelse.

***

Andra platser är en utmärkt vägledning för den som vill ta del av den ideologiska avkolonialiseringsprocess som satt fart under senare år. Inflätat i boken finns ytterligare ett tema Jonsson brottas med. Å ena sidan dekonstruerar han en rad eurocentriska begrepp och ideal, exempelvis den etiska universalismen, föreställningen om alla människors lika värde. Det är en idé som vilar på en rad falska förutsättningar; de stolta deklarationerna visar sig ofta vid närmare granskning gälla enbart vita män.

Å andra sidan bygger hela föreställningen om rättvisa, solidaritet och jämlikhet, som ju är den moraliska drivkraften bakom ett postkolonialistiskt eller antirasistiskt engagemang, på just tanken om alla människors lika värde.

Detta ställer Jonsson inför ett klassiskt moralfilosofiskt dilemma: frågan om hur en etisk universalism är möjlig. Måste en relativisering av kulturella sanningar leda till en moralisk relativism? Om alla kulturella värden är konstruktioner, då är ju inte heller etiken något annat än en till intet förpliktande fantasi.

Jonsson söker olika vägar ut ur dilemmat. En är strängt uppfordrande. Han tar hjälp av den kompromisslöse Theodor Adorno: »Det hör till moralen att inte känna sig hemma hos sig själv». Det krävs följaktligen en moralisk viljeakt för att häva sig upp över sin egen begränsade kulturella horisont.

En annan väg är vagare, mer utopisk och vetter åt det mystiska. Universalismen kan inte utan att förfalskas kläs i ord, menar han, den är »ett ljus bortom metaforen dit inte ens Derek Walcotts ord lyckas nå fram».

En tredje väg består i ett solidariskt ställningstagande: »Universalismens grund är denna låga och torftiga värld där människor visar sin förmåga att älska, umgås, ta ansvar, lova och hålla ord, överleva och konstruera en självförståelse trots att de står utanför allt vad vi menar med kunskap och moral. Den som försvarar en etisk universalism gör det alltså inte i upplysningens, humanismens eller kristendomens namn, utan i namn av kvinnornas värld på landsbygden i Bangladesh.».

På denna punkt är det naturligtvis enkelt att plocka billiga poänger genom att kritisera Jonsson. Och det var också vad som skedde när hans förra bok De andra – amerikanska kulturkrig och europisk rasism utkom för några år sedan. Det blev en avslöjande och häftig debatt som snart reducerades till ett rituellt stamkrig mellan några stockholmska kulturredaktioner – Ett utmärkt sätt att omedelbart krympa perspektiven och slippa diskutera de angelägna frågor om den dolda och öppna rasismen som boken behandlade.

Men faktum kvarstår: Västerlandets historia är en blodig historia om förtryck och imperialism, samtidigt är det en historia om hur tankar om mänsklig värdighet, frihet och gemenskap uppstår och förs vidare; en historia om oinfriade löften som pockar på att realiseras. Det är ett verkligt dilemma. Varje försök att hitta en enkel utväg ur det kan inte bli annat än lögnaktigt. Svårigheten består i att fasthålla denna dubbelhet. Det krävs att man tänker dialektiskt – det vill säga förmår att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det gör Stefan Jonsson, och just för att han inte förenklar motsättningarna är han så fascinerande att läsa.

***

Ändå blir jag inte riktigt klok på vad han egentligen tycker om hus. Dessa rader knackas ner en kylig natt i ett relativt nyinförskaffat hus vid havet. Det växer gräs i stuprännorna och när man tappar ur badkaret droppar det från taket i våningen under, men källardörren är i alla fall hjälpligt hoplappad inför den stundande vintern. Trots detta gillar jag den här kåken och om Gud och banken vill stannar jag nog här och skickar ner några rottrådar. Det är skönt med ett eget krypin i kosmos.

Recension av
Stefan Jonsson: Andra platser. En essä om kulturell identitet, Norstedts 1995


Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten den 6 november 1995

Det här inlägget postades i Humaniora och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s