Nya stödformer för elektronisk publicering

Hösten 1998 hade Kulturrådet kallat till konferens. Frågan gällde eventuella nya former för litteratur- och tidskriftsstöd, under digitala villkor. Jag presenterade följande förslag. En del är överspelat i dag, men mycket är – dessvärre – lika aktuellt idag som då.

Konsthögskolan Valand, Göteborg, den 13 nov 1998

När jag emellanåt pratar om IT och kultur brukar jag börja med ett citat av Bill Gates. Det ska jag göra även idag. Man kan säga mycket om Bill Gates, men här tror jag han har rätt:

»De flesta överskattar vad som kommer att hända de kommande två åren, men underskattar vad som kommer att hända de kommande tio åren».

Om vi samlas här om två år för att diskutera stödformer för kultur och konst, kommer kanske inte så mycket att ha hänt. Träffas vi i november år 2008 kommer situationen att vara helt annorlunda.

Vi befinner oss i början av en drastisk samhällsomvandling vars konsekvenser vi inte mer än anar. En av de främsta drivkrafterna för den globalisering – på ekonomins, politikens och inte minst kulturens område – vi nu genomlever är utvecklingen av informationstekniken.

Vad för då denna utveckling för konsekvenser för kulturen och konsten? Och – vilket är det vi ska diskutera här i dag – på vilket sätt bör ett statligt stöd till kulturen utformas under dessa förändrade villkor?

Jag ska försöka antyda ett svar genom att bena ut frågeställningen lite och ge några konkreta exempel, hämtade från det område jag bäst känner till, nämligen litteratur- och tidskriftsområdet.

Konsekvenser av den digitala revolutionen

Jag tror att det är viktigt att hålla isär två olika följder, två olika konsekvenser av den digitala revolutionen för kulturlivet.

1) Villkoren för de traditionella konstformerna kommer att förändras.

Detta gäller såväl för produktionen, framställningen av kultur som för distributionen, spridningen av den. Förändringarna kommer att bli störst, åtminstone vad gäller det skrivna ordet, på distributionsområdet.

Vad gäller det skrivna ordet, dvs »produktionen» av det, har den digitala revolutionen redan slagit igenom. Ordbehandlingen, tekniken för (som det hette när det var nytt) Desk-Top-Publishing har med full kraft slagit igenom under det senaste decenniet. Det kvalitativa språnget har redan tagits. Det är idag möjligt att både skriva en bok, eller redigera en tidskrift, och formge den på en liten billig bordsdator. Jag tror att en avgörande faktor bakom framväxten av de många högkvalitativa småförlagen de senaste åren är just denna tekniska revolution.

Vad gäller distributionen av det skrivna ordet – boken, tidskriften – står vi nu på tröskeln till en minst lika dramatisk omvälvning. Dels eftersom det skrivna ordet inte längre behöver tryckas för att distribueras; man kan publicera sig direkt på skärmen. Dels för att nya tekniker växer fram:

Softbook (man tankar ned boken från nätet och läser direkt på en liten bärbar skärm) – vilket innebär att framställningskostnaden per exemplar av en bok i princip försvinner.

Print-on-demand – vilket innebär att varje enskilt exemplar av en bok kostar lika mycket. Plötsligt blir det lönsamt att ge ut en titel vars upplaga kanske inte är större än 200 exemplar. Ingen lagerhållning behövs.

Direktförsäljning av böcker via Internet, slutligen, kommer att leda till att bokhandelsbranschen förändras i grunden. bokus.com säljer i dag 2-3 000 titlar/dag (vilket motsvarar 2% av bokförsäljningen i Sverige), har 80 000 registrerade kunder, en beräknad omsättning i år på 100 miljoner. bokus.com startade sin verksamhet i augusti 1997.

Litteraturutredningen lade ett förslag om att alla kulturstödda titlar ska finnas tillgängliga i bokhandeln. Det är ett, tycker jag, utmärkt förslag. Men vad händer om tio år, år 2008, om inte bokhandlarna finns kvar? Förslaget får en lätt komisk klang när man vet att bokus.com har 1,6 miljoner titlar till försäljning.

Vad allt detta får för konsekvenser för det statliga kulturstödet ska jag återkomma till.

2) Nya konstnärliga former kommer att växa fram.

Den digitala revolutionen innebär ju bl a att Internet kommer att bli den dominerande distributionsformen av såväl text som bild, film som ljud. Dessa medier, genrer eller uttryckssätt kommer också att blandas; nya konstformer kommer att växa fram. Digitaliseringen kommer att leda till en gigantisk mediefusion.

Det är tydligt t o m på textens område, det skrivna ordet antar nya former: Hypertext (en oändlig kedja av fotnoter, referenser; inom det enskilda verket el. på nätet…), romaner vars fortsättning skrivs av läsarna (Gabriella Håkanssons Operation B), publicistiska blandformer (dagstidningars bakgrundsmaterial på webben)

Jag tror att traditionella konstformer kommer att leva vidare, sida vid sida med nyare. Akvareller kommer fortfarande att målas, filmer kommer fortfarande att visas i stora biografsalonger och lyrik kommer fortfarande att skrivas med papper och penna. Det är inte problemet. Problemet är hur lämpliga stödformer ska kunna utarbetas för de nya konstformerna, de genreöverskridande hybriderna och experimenten.

Stödprinciper

I dag finns två olika principer för stöd på litteraturområdet.

1) Litteraturstödet är ett stöd för enskilda verk.

Kvaliteten på varje enskild bok bedöms, om kvaliteten anses tillräckligt hög utgår stöd. Vem som publicerat boken, om det är Bonniers eller Brutus Östling, spelar ingen roll. Det är det enskilda verket som bedöms. Stödet utgår i form av sk »arkersättning», dvs baseras på hur många sidor boken omfattar. Stödet är vidare knutet till upplagan (1 500 ex för prosa och facklitteratur, 750 ex för lyrik); syftet är att åstadkomma spridning (det ska inte räcka med att trycka en poesidebutant i 200 ex).

2) Kulturtidskriftsstödet utgår däremot i form av s k förlusttäckning, till enskilda tidskrifter.

Syftet är att hålla för det offentliga samtalet viktiga röster vid liv. Yttrandefriheten ska garanteras genom en mångfald av röster, stödet kan jämföras med presstödet (Såväl Ord&Bild som SvD erhåller stöd – och det av samma skäl). Kulturtidskriftsstödet är på så sätt ett slags infrastrukturstöd. Stöd för att upprätthålla en medial, en kulturell infrastruktur.

Detta är två olika principer. De följer var sin logik. Men båda är, menar jag, högst rimliga. De kan jämföras med principerna för fördelning av barnbidrag resp. socialbidrag. Det ena är generellt och lika för alla – det spelar ingen roll vem som söker. Det andra är behovsprövat – det enda som spelar roll är vem som söker.

Ett genomtänkt statligt kulturstöd under förändrade mediala villkor och för nya konstformer bör, menar jag, även fortsättningsvis fördelas enligt båda dessa principer.

Hur då?

Förslag

1) Infrastrukturstöd.

Staten bör stödja framväxten av en offentligt tillgänglig infrastruktur som möjliggör experiment med och produktion av nya medier. Modell för detta skulle kunna vara – de vid en internationell jämförelse unika, och framgångsrika – tidskriftsverkstäderna.
Här talar jag naturligtvis i egen sak, eftersom det är just så vi har tänkt och gjort när vi byggt upp Nätverkstan. Men jag menar ändå att detta är en förnuftig väg att gå: Att satsa medel på för många kulturutövare gemensamma tekniska resurser, och samla och utveckla kompetens på området.
Viktigt är vidare att staten inte själv försöker starta sådana verksamheter, utan istället stödjer befintliga initiativ underifrån.

2) Stöd för enskilda verk.

Problemet i dag är naturligtvis att Kulturrådets organisation i dag inte har någon avdelning för ”nya medier”. Det är naturligtvis enkelt avhjälpt genom att inrätta en sådan.

Där skulle då en konstnär tillsammans med en publicist (en producent och en distributör) kunna söka medel för att genomföra ett projekt. En del av pengarna utbetalas som förhandsstöd, resten när verket har gjorts tillgängligt.

Avgörande är att det inte är den tekniska kvaliteten utan den konstnärliga som bedöms. Jag tror också att det är viktigt att inte låsa medelstilldelning till en viss teknisk form – att t ex inte öronmärka x antal miljoner för CD-Rom produktioner, x antal för Internetsatsningar – utan låta den konstnärliga idén vara styrande, tekniken underordnad.

3) Hur bör det existerande tidskrifts- och litteraturstödet anpassas till de förändrade villkoren? Först några självklarheter:

Publicering på Internet måste självfallet bedömas på samma sätt som publicering på papper. Det statliga kulturstödet är ju inte till för skogsindustrin, pappersbruken eller tryckerinäringen. De nuvarande reglerna faller på sin orimlighet. Självklart ska man kunna erhålla tidskriftsstöd för en tidskrift som utkommer på nätet (www.filmkritik.org) och självklart ska en papperstidskrift som också utkommer på nätet vara berättigad att söka stöd för båda sina utgåvor (Ord&Bild).

Svårare är frågan hur stödbeloppen ska beräknas för digitala medier. Poängen med den nuvarande litteraturstödet är att det är generellt, har man väl beviljats stöd baseras det på kvantitet, inte kvalitet (Man får så att säga inte mer för en sida poesi av Frostensson än för en sida av Greider).

I en bok är det lätt att räkna sidor. Men hur beräknar man sidantal eller antal tryckark på en webbplats? Eller på en CD-ROM skiva?

a) Sidantal ersätts med antal arbetstimmar. Det enda kvantifierbara mått jag kan komma på för ett multimedialt, genreöverskridande, hybridartat konstnärligt projekt är antal arbetstimmar. Det är naturligtvis inte enkelt, men jag har svårt att se något alternativ.

b) Upplaga ersätts med tillgänglighet. (Detta är min enda originella idé här i dag, men jag tror den är bra…)

Den svenska bokmarknaden kännetecknas av en snabbare omsättning än kanske någon annan. Böcker har kortare livslängd hos oss än i något annat land.

Syftet med kravet på en minimiupplaga för att erhålla litteraturstöd är naturligtvis att se till att boken sprids och finns tillgänglig.

Sverige är förmodligen ett av de få länder där de egna litterära klassikerna eller världslitteraturens klassiker nästan aldrig finns tillgängliga i bokhandeln. Denna snabba omsättning på bokmarknaden har litteraturstödet i sin nuvarande utformning inte kunnat göra något åt.

Hur ska man då hantera detta i den digitala tidsåldern?

Det första man tänker är förmodligen att upplagesiffror för en bok el. tidskrift bör ersättas med besöksstatistik för en webbplats (varje Internetleverantör kan tillhandahålla det). 1000 träffar/vecka motsvarar en upplaga på 2000 papperstidskrifter, el nåt sånt. Problemet med en sådan stödform blir det samma som med det nuvarande idiotiska filmavtalet – ju fler besökare, ju större kommersiell framgång, desto större statligt stöd. Stödet motverkar s a s sitt syfte.

Jag menar att man istället för att kräva en viss upplaga – som ju ändå inte går att beräkna vad gäller digitala medier – ska kräva tillgänglighet. Stöd utgår under förutsättning att verket – boken el. tidskriften – finns tillgänglig under en viss tidsperiod.

Förslaget har fördelen att vara teknikneutralt.

Halva stödet utbetalas första året, resterande under en tioårsperiod – under förutsättning att boken finns tillgänglig. Förlaget kan själv välja i vilken form. Man kan lagerhålla den på traditionellt sätt (sälja via bokhandel och/el egen direktförsäljning via Internet), man kan, när upplagan är slutsåld, publicera den på direkt nätet, göra den möjlig att ladda hem och skriva ut på skrivare, (gratis el mot betalning), man kan göra den tillgänglig som »softbook» el göra en print-on-demand upplaga. Tekniken är inte det primära – utan att jag som läsare kan få tag i den. Att den finns tillgänglig.

Tack.

David Karlsson, 13 november 1998

Det här inlägget postades i Internet, Kulturpolitik, Kulturtidskrifter och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s