Den skoningslöse från Wien

Modet att väcka anstöt: om Karl Kraus

”Det ges ut artikelsamlingar inför vilka man bara förvånar sig över att de inte fallit sönder redan i bokbindarns hand. Det bakas bröd av brödsmulor. På vad kan de tänkas bygga sina förhoppningar om ett bestående värde?” Karl Kraus dom över bokutgivningen 1910 är väl knappast mindre drabbande idag. Lars Bjurmans sammanställning och översättning av ett antal artiklar av den skoningslöse Kraus I denna stora tid hör dock inte till de böcker som riskerar att falla sönder i förstone.

Det är modigt att ge ut en författare som varnar och förbannar sina eventuella framtida utgivare: ”Även trettio år efter min död kommer jag nämligen att lägga större vikt vid ett kommatecken på rätt ställe än vid hela den övriga textens spridning”. (Skadeglatt har jag också lusläst boken i jakt på minsta lilla korrekturfel, men förgäves). Men också att recensera en bok som denna är en grannlaga uppgift. Det innebär nämligen att ansluta sig till en genre som Kraus inte hade annat än förakt till övers för: kulturartikeln, ”denna blandning av skönandlighet och information”, detta försök ”att krusa lockar på en flint”.

Karl Kraus var tjugofyra år gammal när han i Wien 1899 började publicera sin satirtidskrift Die Fackel. Denna ”antitidskrift” utkom två gånger i månaden och snart kunde Kraus lägga fram sin första ”kvartalsrapport”: ”Anonyma smädebrev: 236, Anonyma hotelsebrev: 83, Fysiska övergrepp: 1”. Det var en verkningsfull satir han ägnade sig åt.

I november 1911 hade han tröttnat på alla medarbetare, enda undantaget var Strindberg som han tryckte en artikel av 1912. Därefter skrev han fram till sin död 1936 hela tidskriften själv. Han rasade mot alla institutioner och blev till slut en egen. Elias Canetti har beskrivit den elektriska stämning som rådde under de uppläsningsaftnar han höll. Det var enmansteatraliska föreställningar där Kraus kopplade ett järngrepp på sina åhörare och där de var med på minsta anspelning. Det är man naturligtvis inte som sentida läsare men intensiteten och allvaret går inte att ta miste på.

***

Wien vid sekelskiftet 1900 var en intellektuell häxkittel. Det var platsen för såväl sionismens som nazismens födelse, en plats som såg Freud utveckla psykoanalysen och Wittgenstein sin tidiga filosofi, födelseort för jugendstilen inom konsten, den atonala musiken och den funktionella och osmyckade arkitekturen. Här reste sig det nya ur det gamla, nittonhundratal ur artonhundratal. Det var sönderfall och jäsande nyskapelse.

Detta Wien var, med en formulering av Kraus, ”ett forskningslaboratorium för världsförintelse”. Die Fackel vore otänkbar utan denna omgivande miljö, liksom denna miljö nog hade sett annorlunda ut utan Kraus. Det finns otaliga historiska studier som visar på Kraus nyckelroll i tidens kulturella omvälvningar.

Själv bekände han sitt beroende av arkitekten Adolf Loos. Liksom denne gick till storms mot ornamentet avskydde Kraus allt vad utsmyckning, pynt och krusiduller hette: ”Av en stad som jag ska kunna leva i fordrar jag: asfalt, gatusspolning, portnycklar, centralvärme, varmvatten. Gemytlig kan jag vara själv.” Ornamentets motsvarighet i språket är frasen och Kraus ägnade åtskillig möda åt att knacka loss de ihåliga fraserna från maktens boningar. Han ville se kejsaren naken och klä av ”en stat vars politik bara består i en fantastisk förmåga att göra faktiska förhållanden oigenkännliga med hjälp av fraser.”

Kraus främsta vapen i denna kamp var citatet. Med hjälp av en alltmer förfinad citatteknik blottlade han sin samtids hyckleri och dubbelmoral. Men den som bakom Kraus obarmhärtiga polemik – ”Jag okvädar inte, jag kastrerar!” – anar en hjärtlös nihilist misstar sig. Som alla stora satiriker var han också moralist. Satiren, skrev han, ”behandlar världen som den magsure sin förstörda mage: utan att ha något emot själva organet”.

De värden han försvarade var, ja, hederlighet och sanning. Däri verkar han naturligtvis idag hjälplöst åldersstigen. Så stora ord har sedan länge förlorat sin mening. De hade de självfallet redan på Kraus tid. Det är i det ljuset man ska förstå hans påstående att ”vissa ord alltid varit viktigare för mig än visa människor” eller varför han finner det så klandervärt att Heinrich Heine inte behärskade ”konsten att göra ett gammalt ord nyfött”.

***

Kraus käraste fiende var pressen. Han hatade journalister, dessa osanningens omtuggare – ”Journalisten arbetar skenbart för dagen. I verkligheten förstör han också eftervärldens andliga urskillningsförmåga.” – och tidningsmakare.

Än mer hatade han stadens mycket inflytelserika och förnäma tidning Neue Freie Presse. Och allra mest hatade han denna tidnings utgivare och huvudägare, den allsmäktige Peter Hjörne, nej förlåt, Moritz Benedikt, naturligtvis. (Om denna lapsus passerar korrekturet bekräftar det kanske Kraus förmodan om ett möjligt undantag från regeln om pressens allmänna lögnaktighet: ”Med en kulturartikel är det inte lika noga, där kan sanningen få skymta fram.”).

Tidningarna är, menade Kraus, ”ekot som framkallar ropet”, ”en anstiftare” med makt att ”förvandla trycksvärta direkt till blod”. Pressens svek består i att den inte objektivt rapporterar utan är med och skapar verklighet: ”Vi har gjort den som skulle rapportera om eldsvådan, och som väl bort spela den mest underordnade rollen i en stat, till världens herre, över eldsvådan och huset, över det faktiska och över vår egen fantasi”.

Dessa rader skrevs med jublet över krigsutbrottet 1914 i färskt minne. Men det är svårt att inte fundera över vad Kraus skulle ha sagt om han ställts inför dagens medielandskap med dess kablar och nät. Förmodligen skulle han knappast sett något skäl till omvärdering. Sin syn på pressen sammanfattar den briljante aforistikern i ett enkelt konstaterande: ”En tidning är ett maktinstrument”.

Det mest imponerande i Kraus svårklassificerade skriftställarskap – journalist var han ju inte – är hans kompromisslöshet: ”Om jag måste välja det minst onda av två onda ting, väljer jag ingetdera”, och hans integritet. Han ägde ”modet att väcka anstöt”.

I denna stora tid har redan prisats på en rad kultursidor. Här kan jag inte annat än att hjälplöst stämma in i hyllningskören. Men Karl Kraus är värd ett bättre öde än positiva recensioner. Han är värd att läsas.

Recension av
I denna stora tid. Texter ur Die Fackel i urval och översättning av Lars Bjurman
Brutus Östlings Bokförlag Symposion (2005)

Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten den 28 juli 1995.

Det här inlägget postades i Humaniora, Kulturtidskrifter och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s