Avståndsetik och global offentlighet

Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter den xxx 2006.

Bokhandlaren i Kabul är tillbaka. Huvudpersonen i Åsne Seierstads bästsäljande reportagebok från 2002, Shah Muhammad Rais, är i Oslo för att finna förläggare till sin egen bok, vilket han gjort, och för att eventuellt vidta rättsliga åtgärder mot Seierstad.

Det finns en likhet mellan diskussionen kring Seierstads bok och debatten om Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna i höstas. En likhet som handlar om mer än kulturell okänslighet. I båda fallen visar det sig att livs levande människor reagerar. De reagerar och känner sig kränkta, trots att de, för att nu uttrycka det oskuldsfullt, bor väldigt långt borta.

Åsne Seierstad kunde inte föreställa sig att hennes bok skulle bli en sådan försäljningsframgång, översättas och spridas över världen. På Jyllands-Posten trodde man uppenbarligen att man kunde förhåna en marginaliserad minoritet utan att någon utsocknes skulle reagera.

Lärdomen? Att offentligen är global. Det betyder inte att allt som sägs i denna offentlighet hörs lika väl överallt, att det finns någon slags garanti för att alla kan komma till tals. Inte alls. Men den globala kommunikativa infrastrukturen har nu spunnits så tätt att det som viskas i någon avlägsen vrå av världen, som Norge eller Danmark, genom mediala ekoeffekter plötsligt kan växa till ett tordönsbuller någon helt annanstans.

Vad gäller Jyllands-Posten är det en konflikt mellan å ena sidan en kulturell minoritets rättmätiga krav på erkännande och respekt, och pressfrihet och yttrandefrihet å den andra. Det finns inga enkla lösningar på den ekvationen. Det är ett genuint dilemma.

***

Det finns emellertid en tankegång hos den tysk-amerikanske filosofen Hans Jonas som kan bidra till att kasta ljus över dilemmat. I sitt inflytelserika arbete ”Ansvarets princip” från 1979 utvecklar Jonas tanken på en ”avståndsetik”. All hittillsvarande etik har, hävdar han, varit en grannskapsetik, en etik för den överblickbara gemenskapen. Den bygger på att vi uppfattar konsekvenserna av vårt handlande, att vi kan se den andre drabbas.

I vår moderna tekniska civilisation får våra handlingar följder, både i tid och rum, som vi inte kan överblicka. Sambanden är komplexa. Genom att jag värmer mitt hus med olja har jag – indirekt och genom många förmedlande led, men ändock – ett ansvar för vad som nu sker på gatorna i Bagdad. Och för de klimatförändringar som mina ännu ofödda barnbarn kommer att få leva med.

Hur ska man då förhålla sig? Det talas ofta och mycket om mänskliga rättigheter, mindre om mänskliga skyldigheter. Hans Jonas uppehåller sig vid de senare. Vi har ett stort ansvar och, säger han, ”en plikt att veta”. Vi är skyldiga att sätta oss in i konsekvenserna av det egna handlandet, också när det kräver kunskap om komplexa sammanhang.

Hans Jonas avståndsetik formulerades mot bakgrund av 60- och 70-talets debatter om miljöförstöring och kärnvapenhot. Den svarar mot insikten att vi alla lever på ett litet och sårbart klot. Nu har denna insikt drabbat oss även på medieområdet. Även pressetiken kräver en avståndsdimension. Läsarna kan finnas – och drabbas – där man minst anar det.

Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s