Erkännandets dialektik

Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter den 11 juli 2006.

Erkännandets dialektik.
Om Axel Honneth

Att få bekräftelse för det man gör eller för den man är, är ett djupt liggande mänskligt behov. Om man förvägras ett sådant erkännande är det svårt att utvecklas och till och med att överleva som människa. Det är den bekräftelse som vi får av och ger till andra som gör oss till individer.

Samtidigt som det sker, skulle man kunna hävda, uppstår samhället. Det hävdar i alla fall filosofen Axel Honneth. Han har gjort erkännandet och kampen för detta till grundbulten i en nyskapande kritisk samhällsteori.

Begreppet erkännande kan enligt Honneth användas för att beskriva allt från barnens kamp om föräldrarnas uppmärksamhet till de dödsbringande sociala strider som lett till att så många på vår rika planet lever i armod och förnedring. Vid en första anblick kan man kanske tycka att Honneth överanstränger begreppet, att han tänjer ut det bortom bristningsgränsen. Men han har sina skäl.

Axel Honneth, född 1949, är Jürgen Habermas efterträdare på dennes lärostol i filosofi i Frankfurt. Han är tillika föreståndare för det anrika institutet för socialforskning i samma stad. Honneth arbetar i den tradition av kritisk samhällsteori som grundlades på 30-talet av Max Horkheimer och Theodor W Adorno och sedan 60-talet fortlöpande moderniserats av Habermas. Honneth är dock ingen eftersägare. Hans bidrag till den kritiska teorin är originellt.

***

Det sägs ibland att det finns framstående tänkare som bara haft en enda egen idé, och som skriver bok efter bok om den. Honneth hör, åtminstone så här långt i sin karriär, till dessa tänkare. Det innebär inte att han står och stampar, snarare att idén tillåts veckla ut sig i och prövas mot allt fler sammanhang, modifieras, fördjupas och berikas i takt med att undersökningen fortgår.

I Honneths första egna bok, ”Kritik der Macht” som utkom 1985, konfronterades Habermas då högaktuella teori om det kommunikativa handlandet med Michel Foucaults maktkritik. I den efterföljande ”Kampf um Anerkennung”, Kampen om erkännande från 1992, som fortfarande får räknas som Honneths viktigaste enskilda arbete, formuleras så den egna teoretiska ansatsen. Honneth tar sin utgångspunkt i den unge Hegels tanke om hur drängen och hans herre är obönhörligt sammantvinnade i en ständigt pågående envig. Herren har makt över drängen men är samtidigt beroende av denne. Hegel beskriver med denna tankefigur en relation präglad av kamp och ömsesidigt beroende.

Denna erkännandets dialektik plockades upp i den marxistiska traditionen och kom där att tolkas som en historia om klasskamp. För Honneth är detta ingen orimlig tolkning, men blott en av flera möjliga.

I dagens samhälle, genomkorsat som det är av mångdimensionella konfliktlinjer, pågår kampen för erkännande på många områden. Relationen mellan könen kan beskrivas i dessa termer, liksom minoriteters krav på att erkännas av majoritetskulturen. Att förvägra någon erkännande, vare sig det yttrar sig som ointresse, osynliggörande eller missaktning är därför en allvarlig sak. Ofta uppfattas det som en skymf.

Men erkännande handlar inte bara om kamp. Lika viktigt, ja i själva verket mer grundläggande, är enligt Honneth den form av erkännande som bygger på frivillighet och som kan beskrivas som omsorg om den andre. Erkännande kan ges som en gåva. Det sker ständigt. Mellan barn och föräldrar, i intima relationer och i alla slags frivilliga gemenskaper. Erkännande fungerar på ett sätt i familjen, på ett annat i rättsystemet och ytterligare ett annat när vi talar om samhällelig solidaritet. Men – det är Honneths övertygelse – dess grundläggande moraliska logik är densamma i samtliga dessa fall.

Med ett sådant utvecklat begrepp om erkännande menar sig Axel Honneth ha funnit den grundval på vilken han kan bygga en kritisk samhällsteori. Men, kan man då undra, varför behövs egentligen en teoretisk ”grundval” för att kritiskt tala om samhället? Är det inte bara ett utslag av gammaldags filosofiskt tyskeri? En ursäkt för att skriva tjocka böcker? För att förstå den vikt Honneth lägger vid frågan krävs en tillbakablick på den teoritradition han tillhör.

***

När de landsflyktiga forskarna Theodor W Adorno och Max Horkheimer i Kalifornien vid mitten av 40-talet såg tillbaka på sitt livsverk låg det i spillror. De hade försökt utveckla en kritisk och frigörande teori om det moderna samhället, men tvingats ge upp. Gemensamt reflekterade de kring detta misslyckande i de aforismer och essäer som så småningom samlades ihop till en bok under titeln ”Upplysningens dialektik”. Resultatet blev lysande kulturkritik och bländande paradoxer. Teoretiskt hade man dock nått vägs ände.

Inskriven i hjärtat av den tidiga Frankfurtskolans teoretiska bemödanden fanns ett beroende av en hegelsk historiefilosofi; en tro på framsteget och förnuftets ohejdbara marsch genom historien. När så nazismens och stalinismens fasor vederlade denna historiesyn föll teorin samman, utmattad och tömd på all energi. Horkheimer och Adorno kunde inte längre redogöra för de normativa måttstockar utifrån vilka man bedrev sin kritik.

Jürgen Habermas avgörande insats består i att han lyckats befria den kritiska teorin från alla rester av historiemetafysik och givit den en modern språkfilosofisk och kommunikationsteoretisk grund. Därmed räddade han den åt eftervärlden och frigjorde en imponerande mängd samhällsreflekterande energi. Honneth bygger vidare på detta, men vill gå ett steg vidare. Den kritiska teorin kräver, hävdar han, en stabilare bas än den Habermas kan erbjuda. Den behöver en antropologisk grund, en föreställning om vad det innebär att vara människa. Teorin om erkännande tillhandahåller en sådan.

Dessutom är det så, hävdar Honneth, att Habermas utvecklat sin samhällsteori i en alltför funktionalistisk riktning. Honneths egen ”socialfilosofi” är mer dynamisk. Den tillerkänner sociala konflikter och rörelser en större betydelse. Genom att ta sin utgångspunkt i själva människoblivandet – de ögonblick då jag söker och får bekräftelse av någon annan – ger teorin utrymme för konkreta, vardagliga, kroppsliga och mellanmänskliga erfarenheter. Honneth hämtar insikter från en rad vetenskapliga fält för att visa att såväl moralutveckling som kunskapsbildning föregås av en relation av erkännande. Först när jag blivit sedd kan jag bli en moralisk och vetgirig varelse.

***

Sedan 1992 har Honneth i huvudsak publicerat artikelsamlingar. Texterna i de olika böckerna vetter åt två håll. Dels finns där resonerande texter som griper in i pågående politiska och filosofiska kontroverser.

Genom att ställa olika filosofiska positioner mot varandra – liberaler mot kommunitarister, diskursetiker mot postmoderna etiker, moderna tolkningar av Kants moralfilosofi mot nyläsningar av Aristoteles – söker han, inte medla eller kompromissa, utan komma ett steg vidare. Nå längre. Det är ett synnerligen produktivt sätt att bedriva filosofi på.

Den andra typen av texter letar sig bakåt i historien. Honneth bedriver vad som nog bäst beskrivs som en slags rekonstruktiv teorihistoria. Han betraktar den filosofiska traditionen som såväl en resurs som en begränsning. Genom att söka sig bakåt längs argumentationslinjerna i olika filosofiska författarskap ser han var de begränsas av sin tids vetande, men också var det finns outnyttjade resurser, halvfärdiga tankar och förbisedda intellektuella möjligheter. Detta är en form av teorihistoria som är lika konstruktiv som den är kritisk.

Ett vackert exempel på tillvägagångssättet ser man i Honneths senaste bok, essän ”Verdinglichung”, utgiven förra året. Honneth vill med ”erkännandeteoretiska medel” återerövra begreppet ”förtingligande” in i dagens samhällsdiskussioner. Begreppet myntades 1923 av den briljante ungerske marxistiske litteraturhistorikern och filosofen György Lukács. Förtingligande var för honom, och för många av de västeuropiska marxister som följde i hans fotspår, ett sätt att beskriva hur snart sagt alla relationer i ett kapitalistiskt samhälle förvandlas till ting, föremål och varor. Det enda värde som återstår i ett sådant samhälle är det värde som marknaden sätter. Honneth menar att begreppet fortfarande äger en förklarande kraft och att det låter sig, teoretiskt moderniserat, förenas med hans egen teori om erkännande.

Varför behöver då, slutligen, en samhällsteori över huvud taget en teoretisk ”grundval”? Ja, till syvende och sist handlar det om demokrati. Först den uppfattning eller teori om samhället som öppet redovisar sina normativa och kunskapsmässiga utgångspunkter kan bemötas. ”Först genmälet får poängen att framträda” citerar Honneth den nordamerikanske filosofen och pedagogen John Dewey. Först när måttstockarna anges kan de kommuniceras rationellt och blir möjliga att diskutera. Demokrati förutsätter diskussion. Utan diskussion är vi hänvisade till karismatiska politiska ledargestalter eller förmenta experter som talar om för oss hur samhället bör inrättas.

I anslutning till Dewey talar Honneth istället om politiken som en arena för ”gemensam problemlösning”, där lösningarna blir bättre ju fler som deltar, och demokratin som en form av ”reflexiv samverkan”. En sådan samverkan förutsätter i sin tur den förpolitiska erfarenheten av att se och ha blivit sedd av andra.

Faktaruta

Axel Honneths grundtanke:
”Det ömsesidiga erkännandet människor emellan är grundläggande för allt socialt liv. Det föregår både kunskapsbildning och moralutveckling på såväl individuell som samhällelig nivå”.

Böcker i urval:
1980   Soziales Handeln und menschliche Natur (tillsammans med Hans Joas).
1985   Kritik der Macht.
1990   Die zerrissene Welt des Sozialen (utvidgad nyutgåva 1999)
1992   Kampf um Anerkennung
2000   Das Andere der Gerechtigkeit
2003   Unsichtbarkeit. Stationen einer Theorie der Intersubjektivität
2003   Umverteilung oder Anerkennung? (tillsammans med Nancy Fraser)
2005    Verdinglichung. Eine anerkennungstheoretische Studie

De allra flesta av dessa böcker finns i engelsk översättning.

På svenska finns:
Erkännande. Praktisk-politiska studier är ett urval texter ur ”Das Andere der Gerechtigkeit” översatta av och försedda med en initierad inledning av Carl-Göran Heidegren (Daidalos 2003).

Det här inlägget postades i Filosofi, Humaniora, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s