När Ernst Bloch, hoppets filosof och en av det förra seklets mest egensinniga marxister, skulle fylla sextio värjde han sig mot alla former av uppvaktning. ”Ett så kallat firande kommer naturligtvis över huvud taget inte på fråga” skriver han den 2 juli 1945 till vännen Wieland Herzfelde. ”Endast verket har, i förekommande fall, rätten att firas. En människa har, i förekommande fall, rätten att älskas”.[2]

År 1945 levde Bloch i nordamerikansk exil, på flykt undan den europeiska nazismen. Han var en rastlöst produktiv författare, men i exilen utan förläggare. Han drömde om att se sina texter samlade i en tjugobandsutgåva ”Gesammelte Werke”. Det var en dröm han skulle få vänta i femton år på att få se förverkligad, ända tills dess att Suhrkamps förlag i Frankfurt i början av 60-talet åtog sig projektet.

Inte heller Sven-Eric Liedman är särskilt mycket för uppvaktningar. Men när han nu går in i pensionärstillvaron kan det finnas skäl att stanna upp inför hans verk. Liedman är en flitig författare. Han har i mer än femtio år publicerat sig i dagspressen, han har skrivit i kulturtidskrifter och i svenska och internationella vetenskapliga publikationer.

Böckerna är många. I min bokhylla mäter de – Liedmans Gesammelte Werke – en halv hyllmeter, lite drygt (närmare bestämt 57 cm, och då har jag ändå några av dem i pocketutgåvor). Detta är ett författarskap som fortfarande väntar på sin sekundärlitteratur. Förvånansvärt lite är skrivet; ingen har ännu vågat sig på att ta ett helhetsgrepp. Men i väntan på mer inträngande analyser må det kanske vara tillåtet att dröja något vid en sida av det, nämligen dess språkliga särprägel och några av dess mer utmärkande stildrag.

”Gärna fetischdyrkare på fritiden, bara man producerar den säkraste kunskap under arbetstid”[3] Så skriver Liedman i den inledande uppsatsen i Humaniora på undantag från 1978. Formuleringen är ett exempel på det slags aforistiskt förtätade sammanfattningar av komplexa tankegångar som är något av en liedmansk specialitet. Resonemanget handlar om den distinkta gräns som den positivistiska vetenskapen drar upp mellan vad vi kan veta och inte veta. Å ena sidan sträng vetenskaplighet, å den andra vilken vidskepelse som helst. Själv ägnade jag några studieår åt religionsvetenskap och teologi och få vetenskapsteoretiska iakttagelser tycktes mig bättre beskriva de teorier och figurer jag då stötte på. Säker kunskap – i meningen riskfri, helgarderad och följaktligen ointressant kunskapsproduktion – på kontoret. På fritiden fetischdyrkan.

***

Runt Humaniora på undantag uppstod det en våldsam debatt, livfullt skildrad av Sven-Eric Liedman i Surdeg 1980. En ung, arg generation humanistiska forskare gick till angrepp mot vad de uppfattade som teoretisk omedvetenhet inom sina respektive ämnestraditioner. I skottgluggen befann sig naiv positivism och förment objektivitet. I Humaniora på undantag finns liksom i mycket annat Liedman skriver vid denna tid en entusiasm inför alla de teoretiska alternativ som står till buds. Det är inte bara marxismen i alla dess varianter, även hermeneutiken, strukturalismen och semiotiken öppnar vida fält av forskningsmöjligheter.

Finns det då inte, kan en sentida läsare undra, samtidigt en risk med en sådan uppsjö av teoretiska möjligheter? Ligger det inte en eklekticism och lurar farligt nära detta uppdukade smörgåsbord? Jo, kanske. Men Liedman är inte, och har aldrig varit, någon eklektiker. Han sätter in begrepp och teoritraditioner i dess sammanhang, anger på så sätt dess styrkor och begränsningar, för att därefter sätta dem i rörelse, framåt.

I början av 70-talet skrev Liedman att par programmatiska artiklar i Häften för kritiska studier. Rubriken var ”Marxism och idéhistoria”. Nu skulle denna lätt dammiga akademiska disciplin mutas in och göras om! Han har senare distanserat sig från retoriken i dessa texter, prydda som de är med på den tiden gångbara Lenin-citat. En formulering tror jag dock att Liedman fortfarande skulle skriva under på, nämligen den om skillnaden mellan vetenskap och ideologi som ”en skillnad i produktivitet”. Vetenskapen bevisar så att säga sin vetenskaplighet genom sin produktivitet. Louis Althusser, som var central för de teoretiska övervägandena, intresserar sig mer, skriver Liedman uppskattande, ”för vetenskapen som process än som resultat”.[4]

För mig, senfödde, förefaller denna teoretiska entusiasm vara något av det bästa som 1960- och 70-talen förde med sig. På samma sätt som ett antal svenska författare på 60-talet begav sig ut i världen och kom hem med rapporter om förhållandena i Afrika, Asien och Latinamerika, så slog unga samhällsforskare och humanister upp fönstren mot Frankrike, Tyskland och Italien. Horisonterna vidgades. Världen växte.

***

Idag är situationen annorlunda. Positivismkritiken får anses ha gått segrande ur striden på de flesta fronter. Idag råder metodpluralism på snart sagt alla humanistiska forskningsfält. Perspektivism, social konstruktivism och insikten om att så mycken kunskap beror på hur saker och ting tolkas är i dag teoretiskt allmängods. Det mesta är relativt och kan alltid ses ur något annat perspektiv.

De teoretiska ambitioner som vägledde forskningsprojektet Humaniora på undantag syftade emellertid till mer än att relativisera den förhärskande positivismen. Här fanns ingenting av den vetenskapsteoretiska anarkism som predikade att Anything goes. Detta var vetenskapskritik som syftade till bättre vetenskap. Det fanns en stränghet och ett allvar i den egna ansatsen som man kan sakna idag.

Liedman föresatte sig i början av 80-talet att växla in denna teoretiska energi – med lika delar entusiasm och allvar – i ett systematiskt forskningsprogram kring ideologisk förändring. Av olika skäl, som Liedman diskuterar i intervjun här intill, blev det inte så mycket av detta. Hans egen arbetslust fick utlopp på annat håll.

***

Men låt oss söka fler exempel på Liedmans förmåga att förtäta teoretiska resonemang i slagkraftiga enradingar.

Sommaren 2005 tar Liedman i tidskriften Glänta till orda i den strid som den föregående vintern rasat kring två nyutgivna läroböcker i idéhistoria. De båda volymerna fullbordade Natur & Kulturs fembandsutgåva av Europas idéhistoria, ett nytt standarverk i ämnet, avsett som en introduktion på grundnivå. Böckerna visade sig emellertid innehålla fatala fel. Debatt utbryter. Författaren, Sverker Sörlin, försvarade sig halvhjärtat. Ronny Ambjörnsson, Sörlins gamle lärare i Umeå, skred också in till böckernas försvar, lika halvhjärtat han.[5]

Som exempel på bristerna tar Liedman framställningen av Immanuel Kant. Denna är ”katastrofalt dålig”. ”Alltsammans är galet”. Han förvånas över att Sörlin ”låtit denna gallimatias gå till trycket”. Strax efter det att Sörlins böcker anmälts och debatterats i dagspressen går han själv i Dagens Nyheter till angrepp mot vad han menar vara den låga kvaliteten på svensk humanistisk forskning. Vid en internationell jämförelse står sig svensk humaniora slätt, hävdar Sörlin.[6] Liedman väger samman dessa båda diskussioner och sammanfattar: ”Sörlins bok kan således ses som ett tecken på den kris inom humanistisk forskning som han själv utbreder sig om i DN”.[7]

En mening. Allt väsentligt koncentrerat till en mening. Som polemik är det förödande effektivt. Egentligen hade det räckt med denna enda mening.

Men om produktivitet är ett kriterium på vetenskaplighet borde Sörlin hålla hög vetenskaplig klass. Han är synnerligen produktiv. I den debatt som följde framhöll Sörlins försvarare dennes teoretiska ambitioner. Detta var ett verk, hävdades det, som var anti-eurocentriskt och postkolonialt och förnyade sättet att skriva svensk idéhistoria. En ambition alltså inte olik den som under sent 70-tal fick Sven-Eric Liedman att gå till storms mot förstelnade tankemönster i det egna ämnet.

Men de krav på förnyelse som formulerades i Humaniora på undantag beledsagades av ett stort teoretiskt allvar. Så är det inte hos Sörlin. Han visar snarare på en lite uppsluppen nonchalans inför metodiska och teoretiska krav. Men böckerna är tjocka. Enbart produktivitet räcker följaktligen inte. Någonting annat måste till.

***

Det finns otaliga exempel på Liedmans förmåga att pregnant och poetiskt sammanfatta teoretiska resonemang. I I skuggan av framtiden från 1997 avlutas kapitlet om utbildning på följande sätt: ”Skolan tycks hela tiden öppna möjligheten för också en annan sorts kunskap, en frigörande kunskap, lika skild från tvång och plugg som fria vidder och öppen himmel skiljer sig från kaserner.”[8] Så brukar inte utbildningspolitisk och pedagogisk prosa låta.

En annan, än mer koncentrerad formulering som följt mig, en körkortslös stackare, genom åren är en rad ur Surdeg. Det är en några ord jag lagt på minnet, tröstat mig med och lite lamt och utan större framgång försökt använda till mitt försvar i olika sammanhang. Liedman talar om sinnligheten och om det hot mot denna som industrikapitalismen ständigt frambringar. Han talar om raksträckor och övergångsställen och det osinnliga i ensamheten ”innanför tusen kilo plåt”. Och så kommer det: ”Bilkörningens nöje är infantiliseringens höjdpunkt”.[9]

Sådana formuleringar kan, särskilt när det laddats med en dos Kulturkritik riktad mot amerikaniserade livsformer, leda tankarna till en mästare i genren som Theodor W Adorno. Minnesvärd är Liedmans dom över hamburgaren, också den från Surdeg:

Hamburgaren är andens seger över materien. Kalkyler över den lyckade genomsnittsmaten har avsatt denna smaksymfoni av fadd köttighet, salt och brandrök, omgärdad av överjäst bröd och spetsad med diverse sura och beska kryddor. Det är mat för en utslätad tunga och en igenkorkad näsa, men också mat för den rationella beräkningen.[10]

Liedmans förakt för den industrialiserade mathållningen i USA är intakt tretton år senare. Där, kan man läsa i Utmätning:

… finns många fattiga; men t o m den lite mer än halvfattige kan äta sig smällfet där. Så fet är nämligen även billig kost. Dessa frukostar med fettdrypande munkar, gärna doppade i choklad och inkletade med sylt! Med pannkakor indränkta i sirap! Och timme efter timme framför TV:n med läsk och tilltugg inom räckhåll![11]

Till skillnad från Adorno skriver Liedman inte aforismer. Genren är honom förmodligen alltför pretentiös. Adorno spelar heller ingen större roll i Liedmans författarskap och nämns knappt alls i de tidiga skrifterna. I Motsatsernas spel från 1977 avhandlas hans Negative Dialektik på några rader.[12] Först i I skuggan av framtiden ägnas hans och Max Horkheimers Upplysningens dialektik intresserad uppmärksamhet. Den beskrivs som ”en lysande, egensinnig, provokativ och förbluffande skrift, författad under 1900-talets allra mörkaste, mest förtvivlade skede”.[13]

Trots stilistiska likheter mellan Liedmans och Adornos aforistiska förtätningar, dialektiska vändningar och kulturkritiska iakttagelser finns det mycket som skiljer dem åt. Humorn, till exempel. Det bildningsaristokratiska hos den store frankfurtianen har heller ingen motsvarighet hos Liedman. Inte alls. Han skyr allt vad högbrynthet heter och arbetar medvetet – det är en annan stilistisk egenhet – med stilbrott. Han bryter medvetet stilen när det finns minsta risk att uppfattas som högtravande eller högtidlig.

Ett exempel finns i ett svar på en av våra intervjufrågor. På frågan om det teoretiska intresset hos en yngre generation humanistiska forskare svarar han: ”Det är utmärkt att folk läser Foucault och Derrida och Deleuze. Men det krävs en balans också. Det räcker inte med de bästa plogar och harvar. Man måste se till att ha ett stycke jord att bearbeta också.” Derrida framför plogen. Man ser honom klafsa i den skånska leran. Stilbrotten sker nästan alltid från det höga till det låga och simpla. Det är många självmedvetna teoretiker som Liedman på så sätt plockat ned från höga hästar.

Liedman väljer ofta sina exempel från en vardaglig arbetsvärld. Hans böcker är fyllda av bagare och charkuterister och sjukgymnaster. Han drar sig inte för att illustrera något teoretiskt resonemang med hjälp av så prosaiska ting som buljongtärningar och mikrovågsugnar. Han äter ofta gröt.

När poeten och litteraturvetaren Anders Olsson 1987 utkom med Den okända texten skrev Liedman en erkännsam anmälan i Sydsvenskan. Men, undrade han, är det verkligen nödvändigt att i denna introduktion till modern textteori ”släpa med sig den gamle Origenes i håret”.[14] Så kan man väl inte skriva! Detta är ju allvarliga saker. Anders Olsson resonerar belevat med Benjamin och Barthes, Hölderlin och Heidegger. Boken bär undertiteln ”En essä om tolkningsteori från kyrkofäderna till Derrida”. Men istället för en artigt reserverad harkling kring den omständighet att Olsson möjligen famnar över ett för vitt fält drar Liedman till med en drastisk bild. Framför sig ser läsaren hur den spröde Anders Olsson nedlagt ett teoribyte från 200-talet och sedan, likt en grottinnevånare, kånkar och drar med sig detta genom århundradena. Det är något karnevaliskt över skrivsättet. Adorno skulle aldrig skriva så.

***

Drastiska bilder alltså. Liedman har över huvud taget en förkärlek för att tänka i bilder. Typiskt är ett resonemang från 80-talets ideologianalytiska ansträngningar. Under detta postmoderna årtionde prövar Liedman följande tanke:

Vi ska nu tills vidare tänka oss ideologin som en lök. Det yttersta skalet är de olika språken – handlingarnas, gesternas, klädedräkternas, konstens, arkitekturens, institutionernas språk, men också det begreppsliga, översättbara språket. Låt oss hålla oss till det sistnämnda; det är ju det vi nyttjar på detta papper. […] Genom att […] söka oss under textytan tränger vi djupare och djupare inåt mot människors alldagliga föreställningar och levnadsvanor. Vi närmar oss mer och mer ett innehåll – i lökens innersta finner vi aldrig en kärna.[15]

Ideologin som en lök. Det är som för Peer Gynt i Ibsens drama.

När denne på sin ålders höst blickar tillbaka på sitt liv och försöker begripa sig på det, det fastnar han till slut för just bilden av en lök. ”Nu ska du skalas, kära Peer!” säger han till sig själv. Han rannsakar sig själv och finner de olika perioderna i livet, sina olika identiteter, överlagrade den ena utanpå den andra. Peer plockar isär löken och kan konstatera vad han redan visste; en lök har ingen kärna:

Det var mej en ohygglig massa lager!
Kommer aldrig själva kärnan i dagen?
(Plockar sönder hela löken)
Nej fan om den gör! Till det innersta inne
är det skal på skal på skal, bara mindre och mindre.

(Peer Gynt, akt 5, i tolkning av Lars Forsell)

Nu hävdar inte Liedman att ideologier är som lökar. Han avfärdar i själva verket föreställningen som en poststrukturalistisk villfarelse. Det betyder emellertid inte att den är osann; den rymmer bara inte hela sanningen. Bilden av ideologin som en lök är viktig för att leda tanken vidare, den utgör en avsats i sökandet efter en hållbar förståelse av fenomenet ideologi. I Liedmans nya stora bok om form och innehåll, Stenarna i själen, som utkommer hösten 2006, är det inte längre tal om lökar.

Men metaforer är mäktiga och jag blir inte förvånad när jag hör Liedman i en paneldebatt på våren 2004, ungefär samtidigt som Tomas Tranströmers Den stora gåtan utkommer, ur minnet recitera en av bokens dikter:

Vid vägs ände ser jag makten
och den liknar en lök
med överlappande ansikten
som lossnar ett efter ett…[16]

Kan man, givet den betydelse metaforer har i Liedmans tänkande, därmed placera in honom i dagens poesiteoretiska diskussioner om metaforpoesi kontra språkmaterialism? Nej, så enkelt är det inte.

Liedmans intresse för, förstärkt av hans personliga vänskap med, en av vårt lands främsta språkmaterialister, Erik Beckman, hör till det som komplicerar bilden. Huruvida Liedmans fascination inför Beckmans texter kvalificerar honom att själv räknas som ”språkmaterialist” kan jag inte bedöma, men uppenbart är hur som helst att Beckmans materialism attraherar honom. Beckmans Den kommunala kroppen skildrar, skriver Liedman:

…ett samhälle som berövas kroppslig tyngd och mänsklig närhet, riktiga färger och lukter, rejäla prylar, levande ytor, kött och jord och massa. Det är ett samhälle som obönhörligen alstrar föreställningar om att allt skapas och frambringas av idéer, av planer, av förhandlingar och kompromisser och kongresser – och inte av riktiga arbetande människor.[17]

Samhället producerar ständigt idealistiska vanföreställningar och det ”är en poet, och inte en teoretiker, en programskribent eller avhandlingsförfattare, som åskådliggör denna utomordentligt fundamentala insikt”.[18]

Denna vilja till materialism och kroppslighet blir tydlig även i Liedmans beskrivning av hur Göran Sonnevi, en annan vän från studietiden, skriver inledningsdikten till Klangernas bok. Dikten utspelar sig på ett pendeltåg i Berlin, på väg mot Wannsee, och Sonnevi skrev den där, stående på en perrong, i ett svep. ”När man skrivit i mer än trettio år, sitter det liksom i hela kroppen”.[19] Nyckelordet för Liedman är ”kroppen”.

***

Materialism och idealism, metaforer och begrepp, ideologi och vetenskap, kropp och dikt, form och innehåll. Motsatsparen radar upp sig. Det är inte så konstigt. Liedman är en dialektisk författare; han tänker i motsatspar. Men motsatserna är bara utgångspunkten. När de motsatta polerna väl identifierats kan själva skådespelet ta sin början.

Ernst Bloch, intellektuellt skolad i samma tanketradition, skrev 1947, i sin amerikanska exil, en bok om Hegel. Hegels Phänomenologie des Geistes, den bok som Bloch helst uppehöll sig vid, ”innehåller sin metod”, skriver han, ”på det mest levande och finkänsliga och samtidigt allra mest elastiska vis; inte minsta spår av något schema är synligt”.[20] Något liknande skulle kanske kunna sägas om Sven-Eric Liedmans Stenarna i själen.

Denna bok, Stenarna i själen, är resultatet av tjugo års forskarmöda kring form- och innehållsbegreppen och ett helt vuxenlivs studier av Hegels, Marx och Engels dialektiska tänkande. Här slås en båge från den irreduktiva materialism som 1977 formulerades i Motsatsernas spel över till vad som nu – i Denis Diderots efterföljd, en man som aldrig upphörde att ”förundra sig över sinnevärldens sinnrika överflöd” – kallas en ”förtrollande materialism”. Men framför allt beskrivs här – levande, finkänsligt och elastiskt – en metod. En metod för humanistisk forskning och nog egentligen för mer än så.

Med tanke på att vi här försöker ringa in några drag i Sven-Erics Liedmans egenartade stil kan det vara värt att dröja något vid vad Liedman, i ett av bokens mest centrala kapitel, ”Rastlöshetens ordning”, som handlar om Hegels dialektik, säger om dennes filosofiska språk:

Hegel utgår från sin samtids språk. Han utnyttjar dess mångtydighet, dess snabba skiftningar. Hans stil kan ofta te sig tung och ovig, och åtskilliga meningar är illa konstruerade, liksom hopsjunkna under sin egen tanketyngd. Ändå kan hans sätt att arbeta med språket påminna om den skönlitteräre författarens. Han eftersträvade visserligen inte främst estetiska kvaliteter utan filosofiska. Men han utnyttjade liksom poeten eller romanförfattaren ordens nyansrikedom, och hans associationer sökte sig ofta längs räckor av synonymer.

Men finns det inte också, frågar sig Liedman, en pessimism och en ”oro fördold i Hegels uppfattning om språket”?

Språket med alla sina historiska lämningar och sina högst ungefärliga metaforer leder hela tiden vilse och binder oss i sina rigida former och frestar oss ut i den dåliga oändligheten. Men mitt i oron finns också ett slags frihet, nästan en lekfullhet. En tanke kan uttryckas på många sätt. Några är bättre, andra sämre. Hegel tvingas bli författare och inte bara tänkare; och i hans text, så tung den kan tyckas, spritter det plötsligt till av liv, ja infall.[21]

***

Är det då så man bäst beskriver Sven-Eric Liedmans stil: En förmåga till lika kärnfulla som humoristiska, närmast aforistiska förtätningar av teoretiska resonemang; medvetna stilbrott, från det högre till det lägre och vardagliga; en förkärlek för metaforer som hjälpgummor åt det begreppsliga tänkandet; ett dialektisk spel mellan begrepp som hela tiden för framställningen framåt? Nej, något saknas.

En god vän som nyligen läst I skuggan av framtiden beskrev det följande sätt: ”Han skriver omtänksamt”. Omtänksamt? En märklig karaktäristik av en filosofisk och litterär stil. Men kanske inte så dum. ”Han är omtänksam mot läsaren.”

I den ovan nämnda texten i Glänta skriver Liedman om folkbildning: ”En god svensk tradition sätter humanioras folkbildande funktion högt, alltså framställningar som vänder sig till en större publik.” Det gäller att skriva ”på en både sakrik och njutbar svenska”.[22] Omsorgen om texten blir så till slut även en omsorg och omtanke om den läsare som kanske själv aldrig haft möjlighet att ägna år av studier åt humanistisk vetenskap.

I den lilla skriften Stil in der Philosophie skriver Manfred Frank, tübingenfilosofen, om hur Friedrich Schleiermacher år 1822 inser att filosofin inte längre kan hävda sina kunskapsanspråk monologiskt. Filosofin måste söka och bygga på intersubjektivt samförstånd. Dialektiken måste bli till ”Dialogik”, till ett kooperativt sökande efter vetande.[23]

Och kanske är det just detta som är det allra mest framträdande draget i Sven-Eric Liedmans filosofiska stil: Inbjudan till ett gemensamt kunskapssökande. Och den smittande entusiasm som får läsaren att vilja följa med på äventyret.