Ursprungligen publicerad i
Gläntas Framtidsencyklopedi,  Glänta nr 3 /2008

Öövermod. Betecknar det speciella slag av hybris som kan drabba invånare på öar. Denna insulära mentalitet kännetecknas av självtillräcklighet och bristande nyfikenhet på omvärlden. Öövermodet är en form av svårartad lokalpatriotism, ibland med nationalistiska förtecken.

Språkhistoriker brukar datera begreppets uppkomst till Irlands nej till EU:s s k Lissabonfördrag 2008, ett av de många försöken att reformera unionen i början av 2000-talet. Under de följande decenniet kom begreppet att bli en samlingsbeteckning för de upplopp som utbröt på en rad ögrupper runt om i västvärlden, delvis som en följd av fiskerinäringens kollaps, däribland de våldsamma protest- och sjävständighetsrörelserna på Isle of Skye, Azorerna och Rügen.

Begreppet kom snart att brukas i överförd bemärkelse som en beteckning på oförmågan att förstå sin roll i ett större sammanhang. Det kom att bli en vanlig beteckning på det kulturella tillståndet i en rad välmående och avspärrade områden i utkanterna av världens storstäder, som svenska Limhamn, Lidingö och Lindome. I Sverige kom begreppet i denna överförda bemärkelse i allmänt bruk under den stora kulturpolitiska debatt som utbröt 2009 till följd av Kulturutredningens betänkande samma år.

Begreppets ursprungliga pejorativa betydelse kom att vändas i sin motsats av några av det tidiga 2000-talets politiska rörelser, bl a den grön-röda neoprovinsialismen och den liberala rörelse som formades under slagordet ”varje människa är en ö”. Detta försök att ladda begreppet med positiva värden lyckades bara delvis. Öövermodet är fortfarande ett av de mest omstridda begreppen i politiska och socialpsykologiska diskussioner.

Begreppet har även en mer specifik betydelse som beteckningen på en viss form av språklig uppfinningsrikedom, vissa forskare beskriver det som ren litterär desperation, som kan drabba kulturskribenter bosatta på öar. Det gäller inte alla öboende skribenter, endast de tidsoptimistiska deadlineknarkare som ständigt riskerar att lämna in sina texter för sent. Vid sammanställandet av till exempel alfabetiskt ordnade uppslagsverk kan deras vilja att medverka få dem att uppfinna långsökta begrepp som kan slinka med, trots att det egentligen är för sent, i allra sista sekunden.