Kvalitet är gult

Ursprungligen publicerad i Borghild Håkansson & Staffan Backlund (red): Konsten är ett mystrium (Postfuturistiska sällskapet 2008).
Bild: Salih Mujcinovic (beskuren) .

Kvalitet är gult

Min vän ekonomiprofessorn ringde en kväll. ”Kvalitet”, sa han ”kvalitet är till exempel gult. Enligt Aristoteles är gult en kvalitet”. Han ringer rätt ofta, min gode vän professorn. Vi diskuterar allt möjligt. Nu hade samtalen en tid cirklat runt frågor om konstnärlig kvalitet och kulturens roll i samhället.

Jag var för tillfället centralbyråkrat, en ovan roll för mig, med uppgift att utreda nationens kulturpolitik. ”Det är bra”, tyckte han. ”Man måste skicka upp en kondor. På hög höjd.” Han talar ofta i metaforer, professorn.

Många ekonomer talar i dag om kulturens roll i samhället. Man räknar och definierar om och kategoriserar på nya sätt. EU-studier visar att den kulturella ekonomin nu är dubbelt så stor som Europas bilindustri och besitter en betydande tillväxtpotential. I mitt utredningsarbete försökte jag knyta an till dessa entusiastiska kulturekonomer.

Till den skaran hör emellertid inte professorn. Det är inte så att han tvivlar på siffrorna, de kanske stämmer. Men han tänker mer konkret. Han är intresserad av konkret ekonomi. Förundrad berättar han att framstående keramiker lever på 54 000 kronor per år. Hur är det möjligt? Framför allt är han skeptisk till talet om kulturens ekonomiska nytta.

Vi talar om dollarns fall och globaliseringen, om oljeekonomin och klimatförändringarna. ”Spänn fast säkerhetsbältet”, brukar han säga, ”för nu går det åt helvete”. Och det är just då och just därför som kulturen behövs. Konsten behövs i samhället för att hantera förluster. Kulturen ska inte ses som en tillväxtmotor. Den behövs för att gestalta oron. För att ge fantasin en form. För att binda samman det som annars riskerar att falla sönder.

***

En del skulle nog betrakta professorns konstnärliga smak som konventionell. Hans stående referenser är Tage Danielsson och Astrid Lindgren. Ingmar Bergman. Göteborgskoloristerna. När vi diskuterar stadsbyggnad dyker nästan alltid den österrikiske konstnären och arkitekten Hundertwasser upp. Det är måhända inte så sofistikerat. Men professorn har inget behov av att vara sofistikerad. Det är något annat i konsten som han vill åt.

På senare år har han utvecklat en metod där han redovisar sina företagsanalyser i diktform. Varje företag ägnas en sida orimmad vers. Det är inte stor poesi, men som företagsanalys är det pregnant.

Om professorns företagsdikter kan räknas som folkkonst vet jag inte. Förmodligen inte. Han drivs nog inte i första hand av något inre poetiskt uttrycksbehov. Han vill förstå. Begripa. Han vill komma bakom de abstrakta pengaflödena för att kunna tala konkret om vad företagen faktiskt gör. Vilka saker de tillverkar och vilken roll de spelar i samhället de verkar i.

På ett konkret sätt, bortom siffrornas ensidiga exakthet, vill han kunna tala om människorna i och runt företagen. Som företagsekonom är professorn ovanlig. Han vill ta sig ur ekonomismen. ”Konsumtionsgalenskapen” ser han som ett allvarligt och växande samhällsproblem.

***

En av de tidigaste och skarpaste kritikerna av konsumtionssamhället var Pier Paolo Pasolini. Mot bakgrund av utvecklingen i sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets Italien drog Pasolini slutsatsen att köpandet av prylar gått så långt att det blivit till en ideologi som genomsyrar samhället i dess helhet. Samhället har blivit konsumistiskt. Man kan undra vad Pasolini skulle sagt om han fått uppleva våra dagars köplador och shoppingmalls och identitetsskapande konsumtionsstrategier.

Genom konsumismen har vårt förhållande till tingen förändrats, hävdade Pasolini. Fram till början av sextiotalet tillverkades fortfarande saker av människohänder: ”snickares, skräddares, tapetserares och keramikers tålmodiga och uråldriga händer. Det var föremål avsedda för människor, det vill säga för personligt bruk. Sedan tog hantverket, eller hantverksandan, plötsligt slut.” Ännu under den tidiga industrialismen omgavs vi av saker tillverkade av människor.

I dag finns fabrikerna i Kina. Avståndet till tillverkningen har ökat än mer. Relationen till föremålen som omger oss blir allt mer abstrakt. Våra händer bläddrar i papper och trycker på knappar. Det är därför inte så konstigt att intresset för konsthantverk, matlagning och trädgårdsodling ökar. Folk hittar på en massa saker. Mekar med bilar och väver trasmattor. Bland unga miljöradikaler har hemmapysslandet politiserats i form av en lätt anarkistisk Do-It-Yourself-rörelse.

För Pasolini handlade hantverket om ”mänskliga förebilder och värdenormer”. Dessa värden lyckades leva kvar länge i industrisamhället, men till slut raderade konsumismen ut de sista resterna av denna förindustriella mänsklighet. Det finns en tydlig klassdimension i Pasolinis analys. Borgarklassen, särskilt under fascismen, mystifierade, förfalskade och till och med förfulade föremålen, ”medan de förblev verkliga i den värld som förtrycktes av makten”.

Men dagens vurm för hantverk och hemslöjd och egna morötter, jakten på autenticitet och äkthet, är snarare postindustriell än förindustriell. Kanske handlar den i första hand om att återerövra en sinnlig relation till vardagen. Om att göra livsvärlden mer konkret och gripbar, ja begriplig.

***

Samtalet med professorn är associationsrikt. Tankarna vandrar och vindlar sig bort. Kulturbyråkraten i mig försöker översätta alla infall till kulturpolitiskt relevanta utsagor. Under den svenska kulturpolitikens guldålder, under sjuttiotalet, var det mycket tal om ”eget skapande”. Är det inte så man kan beskriva all denna snickarglädje och krukdrejning? Man gör hellre saker själv än köper dem.Det var bland annat genom eget skapande som, med en annan älskad och förhånad formulering, ”kommersialismens negativa verkningar” skulle bekämpas.

År 1975 hittades Pasolini mördad på en parkeringsplats utanför Rom. Ett år tidigare hade målsättningen att motverka kommersialismen, bland annat genom att stödja människors eget skapande, blivit upphöjd till officiell svensk kulturpolitik. Det är länge sedan.

Att i dag tala om folkkonst väcker anstöt. Lika otidsenligt som det känns att i kulturekonomins tidevarv motverka kommersialismen, lika fel känns det att i konstbiennalernas och den konstnärliga stjärnkultens värld påstå att folk i gemen kan skapa konst av något värde. Det är här frågan om kvalitet kommer in. Och det är här Aristoteles behövs.

***

Konstnärskarriärer skapas av kritiker och curatorer, av gallerister och samlare. De ingår alla i det konstsystem som hallstämplar och godkänner, upphöjer och utestänger. En rad komplicerade instititutionenella mekanismer avgör vad som är konst och inte och vad som är god och dålig konst.

Det konstnärliga behovet av att upprätta kvalitetsmässiga värdehierarkier – allt är faktiskt inte lika bra – samverkar med konstmarknadens behov av prislappar och investeringsobjekt. De konstnärer som lyckas kan växla in sitt kulturella kapital i reellt kapital och aspirera på en plats i den globala konstmarknadens Star Economy. På så sätt skapas illusionen att konstnärlig framgång och konstverks värde kan mätas i pengar. Det är kvantitetens värld, där alla kvaliteter är borta. Allt har reducerats till dollar. En identitetskrisande kulturpolitik har inte mycket att sätta emot.

Men kvalitet är defintionsmässigt något annat än kvantitet. Kvalitet är det som inte går att mäta, inte går att jämföra, inte går att betygsätta. Marknaden jämför allt med allt och översätter allt till en och samma enhet: pengar. Den konstkritiker som inte orkar stå emot marknadslogiken hemfaller åt samma rutinmässiga jämförande. Hur bra är detta konstverk? På en skala? Den kritiker som bara orkar rangordna har glömt bort sin Aristoteles.

***

Men folkkonsten väcker anstöt också på ett annat sätt. I de kulturpolitiska korridorer där jag promenerat på sistone blev detta efterhand uppenbart. Konsten passar illa in i de politiska systemen. Den låter sig svårligen administreras. Den är oförutsägbar. Det blir svårt att fylla i blanketterna. Konsten är riskabel. Ordningsmännen och furirerna skulle helst slippa att ha med den att göra.

Konsten är alldeles för besvärlig för att vem som helst ska få ägna sig åt den. I föraktet för akvarellkäringarna och allehanda knypplingskurser kan den uppgivne kulturbyråkraten förenas med den cyniske konstkritikern. Sådant kan inte få kallas konst. Sådant ska inte folk hålla på med. Åtminstone inte med statliga pengar.

Men ändå. Folk ägnar sig åt konstnärligt skapande lik förbannat. ”Varje människa är en konstnär” säger Joseph Beuys. ”Alla kan laga mat” hävdar kocken i Pixar-studions animerade mästerverk Råttatouille. Det är lite som det var med punken. Alla kan spela. Till och med den kulturekonomiske popikonen Richard Florida pratar om alla människors kreativa potential.

***

Min gode vän psykoanalytikern ringer också han ibland. Han är intresserad av konst och skapandeprocesser. Freud har sagt, får jag veta, att inför diktarens problem ”måste psykoanalysen lägga ned vapnen”. Freud skrev om flera stora konstnärskap men tvingades konstatera att psykologin inte kunde besvara frågan varifrån konstnären får skapandets förmåga. ”Psykoanalysen kan inte bidra med något som förklarar den konstnärliga begåvningen”. Skapandet förefaller alltså gåtfullt. Vem kan då motsäga Beuys? Vem kan påstå att bara vissa människor kan bli konstnärer?

Och där sitter du och täljer trägubbar. Eller kanske laddar upp en hemmaproducerad videosnutt på YouTube. Där sitter du och ägnar dig åt eget skapande. Jante säger att du inte får. Den goda smakens väktare säger att du inte kan. Den magsure kritikern i Råttatoiulle rynkar på näsan. Men du fortsätter. Även om det inte utgår statsbidrag. Även om förståsigpåarna ser ned på dig. Även om det är ekonomiskt meningslöst och aldrig kan hjälpa dig till en plats i den globala kreativa ekonomin.

Istället för att köpa något gör du något. Skapar något. För ett ögonblick är du något annat än en konsument. Stillsamt drar du dig undan marknadens brutala jämförelser. Struntar i politiska direktiv. Du virkar vidare på din vante. Du gör något med händerna. Världen blir på så sätt rikare. Inte i pengar, även om nog Richard Florida skulle påstå det, men rikare. Den får fler kvaliteter.

***

Folkkonsten är dubbelt anstötlig. För det första för att den påstår att det finns andra krafter i världen än marknadskrafterna. Konsten, hävdar den, är en sådan kraft. För det andra för att den hävdar att vanliga människor, inte bara en elit, har tillgång till denna kraft.

Kvalitet handlar inte bara om bra eller dåligt. Kvalitet är, till exempel, gult.


Det här inlägget postades i Kulturpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s