Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten den 2 juni 1995.

Varornas konkreta rörelse
Fiskhistoria och marxism

Felöversättningar kan ibland vara intressanta. Kriarättaren i mig hoppar högt när jag besöker Moderna museet i Stockholm. I den svenska översättningen av texten till Allan Sekulas fascinerande fotoutställning Fiskhistoria stöter jag på det märkliga ordet ”förbrukningsvärde”. Det framgår av sammanhanget att vad som åsyftas är det marxska begreppet bruksvärde.

Ett ögonblick ser jag denna okunskap som ett tidens tecken. Att Moderna Museet anlitar en översättare som inte känner till den marxska teorins mest grundläggande begrepp, och detta till en i hög grad politisk utställningstext, det hade knappast varit möjligt för låt oss säga tjugo år sedan. Det är möjligt bara i en tid då avpolitiseringen gått mycket långt.

Men när jag ser Sekulas utställning har jag just deltagit i ett fyra dagar långt internationellt seminarium om ”Marxismen och den nya världsordningen” arrangerat av Centrum för marxistiska samhällstudier. Seminariet avslutades med en offentlig debatt i Kulturhuset i Stockholm och intresset i den överfulla hörsalen gör mig benägen att tolka tecknen i tiden annorlunda. Jag låter den anonyme översättarens groda passera som ett slarvfel.

***

Seminariearrangörerna hade lyckats trumma samman en imponerande samling internationella storheter och hela den svenska universitetsmarxismens grånade garde (jodå, en del yngre förmågor deltog också). Inga kappvändare här alltså. Men inte heller några tjurskalliga jag-säger-som-jag-alltid-har-sagt-debattörer. Diskussionerna var öppna och, kanske oväntat, vitala.

Chantal Mouffe, politisk filosof och en av de främsta s k postmarxisterna, var inte fullt så provokativ som hon trodde när hon manade deltagarna att ta till sig väsentliga delar av den liberala tanketraditionen. Vänsterprojektet bör tänkas om menade hon. Det bör formuleras i termer av radikal demokrati och göra pluralismen till ett centralt värde. I kampen mot allt auktoritärt styre är vänstern den legitima arvtagaren till den liberala demokratins ideal.

En av seminariets intressantaste kontroverser rörde synen på marknaden. I hur hög grad bör vänstern acceptera, ja uppmuntra marknadskrafterna? Ingen pläderar längre för en planerad ekonomi, men var bör gränsen för marknaden dras? En ohejdad kapitalism ställer inte bara till med sociala katastrofer utan raderar dessutom ut varje fungerande marknad. Kapitalismen måste inhägnas av politiska beslut för att marknaden ska fungera effektivt. Frågan är var – och hur – detta politiska stängsel ska sättas upp.

En annan spännade meningsskiljaktighet gällde globaliseringen av ekonomin. De elektroniska nätverken spinns allt tätare mellan världens metropoler och kapitalet flödar till synes ohejdbart över alla gränser. Men Anders Stephansson, svensk historiker vid Columbiauniversitetet i New York, vände sig mot föreställningen om ekononomins internationalisering som en oundviklig och enkelriktad process. Dels är det i ett historiskt perspektiv oriktigt, dels utnyttjas bilden av ekonomins obönhörliga globalisering i politiska syften. Stephansson såg den svenska EU-debatten som exempel på detta.

***

Diskussionen rörde sig alltså i hög grad kring ekonomiska frågor – och det är kanske som sig bör när marxister träffas. Kärnan i den marxistiska teorin är analysen av kapitalismens inneboende motsägelser. Som analysinstrument är det en teori som hjälper oss att höja blicken från höga direktörslöner och fifflande statliga ämbetsmän – det är inte korrumperade statstjänare eller omoraliska kapitalister som står i centrum för teorin, utan kapitalets sätt att fungera. Det gör naturligtvis det hela mera komplicerat. ”Den fiende vi kämpar mot är våra egna pensionsfonder” tvingades den finske ekonomen Jan-Otto Andersson konstatera.

Den metafor som etsade sig fast i min skalle var bilden av marxismen som slaven på kapitalismens triumfvagn. Marxismens uppgift är att ständigt påminna kapitalismen om dess dödlighet. Eftersom kapitalismen måste expandera för att överleva, och jordens resurser är begränsade, kommer ett bortre parentestecken förr eller senare att sättas, hävdade den egyptiske ekonomen Samir Amin. Vad som döljer sig på andra sidan detta parentestecken var det dock – trots Fredric Jamesons varnande ord om ”en anti-utopisk ängslan” – få som vågade spekulera i. De flesta såg sig hänvisade till en, som det en gång hette, immanent kritik av kapitalismen.

Ett av de få konkreta politiska förslagen framfördes av Robin Blackburn, redaktör för brittiska New Left Review. För att stävja kapitalets lättflyktighet gäller det att få till stånd mer av gemensamt och ansvarigt, men inte nödvändigtvis statligt, ägande. I kombination med internationella överenskommelser skulle detta kunna öppna nya utrymmen för politiskt handlande menade han.

***

Det som Moderna museets översättare inte förstod var skillnaden mellan bruksvärde och bytesvärde. Bruksvärde är den nytta någon har av en vara. Bytesvärdet är den synliga eller osynliga prislapp som häftar vid den. Medan bytesvärdena rör sig i allt snabbare i de finansiella cyberrymderna måste själva varorna, bruksvärdena, fortfarande transporteras. Det går inte att skicka bananer med e-mail. Det tar fortfarande åtta dagar för ett lastfartyg att ta sig över Atlanten.

Allan Sekula har rest runt till hamnar världen över, följt med containerfartyg över haven och skildrar den globala handelns bortglömda baksida – dvs den verkliga, konkreta handeln. Inte siffrorna på skärmarna utan motståndet, trögheten, friktionen, de motsträviga naturkrafterna och de arbetande människorna.

”Vad man ser i en hamn är varornas konkreta rörelse” skriver Sekula i en av utställningskatalogens essäer, ”Denna rörelse kan förklaras i sin totalitet endast om man tillgriper abstraktioner. Marx säger detta även om ingen lyssnar längre.” Min känsla är dock att allt fler börjar spetsa öronen igen.