Ursprungligen publicerad i Ove Sernhede & Thomas Johansson Urbanitetens omvandlingar: Kultur och identitet i den postindustriella staden, Daidalos 2003.
Mellan jaget och nätet
Manuel Castells, cykelkedjan och Göta älvs båda stränder
Utanför fönstret i mitt arbetsrum grävs en grop. Det är inte vilken grop som helst. ”Det är en av de största grejerna i Europa just nu”, som min granne byggmästaren formulerar det i hissen en morgon.
Arbetsrummet ligger i Lagerhuset vid Järntorget i Göteborg och det som pågår är bygget av den så kallade Götatunneln, ett gigantiskt projekt som ska leda biltrafiken under jord längs med den södra älvstranden i centrala staden. Tunneln förväntas vara klar 2006. Då ska göteborgarna, brukar det heta när kommunen informerar om projektet, ”återfå kontakten med vattnet”.
Höjer jag blicken över gropen ser jag baksidan av Folkets hus, entrén till biograf Draken och där bakom en skymt av själva Järntorget. Området kring Järntorget har under de senaste åren fått nytt liv. En trafikomläggning för några år sedan återgav torget karaktär av mötesplats. Numera kan man äta såväl kebab som en halv special på torget och ta sig en öl eller kaffe på någon av uteserveringarna.
Öster om Järntorget sträcker stadsdelen Haga ut sig. Efter striderna på sjuttiotalet, då rivningshotet vilade över kvarteren, är den gamla arbetarstadsdelen nu ett klockrent exempel på vad urbanteoretiker och stadsplanerare kallar gentrifiering. Haga har renoverats och övertagits av en välmående medelklass. På Haga Nygata, gågatan som löper genom stadsdelen, trängs småbutiker med caféer. Gatorna på ömse sidor gapar ödsligt. Kvarteren känns som en centralt belägen sovstad.
Väster om Järntorget ligger det så kallade Långgatsområdet. Här är husen högre och hyrorna lägre. Längs dessa gator finns vad Göteborg kan uppvisa av Red Light District. Några porrklubbar på Andra Långgatan, som en välvilligt nostalgisk flanör möjligen kan betrakta som de sista resterna av stadens hamnkvarter, gav länge området dåligt rykte. Det senaste åren har detta dock inte kunnat förhindra en vitalisering och nyetablering i kvarteren. Nu trängs här antikvitetshandlare med nyöppnade skivaffärer och boklådor. Här finns etniska kök från de flesta världsdelar. Det är en mångkulturell och stökigt levande miljö.
Om jag lutar mig lite ut ur fönstret och vänder mig norrut kan jag överblicka stora delar av den nya bebyggelsen på Göta älvs norra strand. På de forna varvsområdena byggs nu nya kontor i rasande fart. Ericssons komplex färdigställdes för några månader sedan och rymmer ett par tusen ingenjörer. Fordägda Volvo personvagnar har förlagt sin utveckling av telematik i bilar hit. Ett nytt IT-universitet har etablerats. Film- och TV-produktion planeras. När varven lades ned i mitten av sjuttiotalet stod Göteborg plötsligt med en enorm centralt belägen markyta som man inte visste vad man skulle göra med. Planer, som nu ser ut att gå i lås, smiddes på att låta detta bli ett centrum för den nya IT-industrin. Göteborg var i färd med att ta steget in i postindustrialismen och vad kunde väl vara bättre än att ersätta tung och smutsig fartygstillverkning med kunskapsintensiv industri och informationsbehandling? På norra älvstranden skulle ett IT-kluster byggas och Göteborg bli en ”City of Brains”. Sedan några år tillbaka växer här ”Lindholmen Science Park”, som med karaktäristisk blygsamhet sägs bli ett ”Silicon Valley version 2.0”.
Lagerhuset där jag står är ett gammalt frilagerhus som sedan några år bebos av ett antal små bokförlag och några av landets främsta kulturtidskrifter. Här finns en rad medlemsdrivna digitala medieverkstäder och huset har utvecklats till ett centrum för småskalig och oberoende publicistisk verksamhet. Under de dramatiska dagar för några år sedan då det hölls EU-toppmöte och Georg W Bush gästade Göteborg fylldes huset med medieaktivister från hela Europa. Härifrån sändes rapporter om kravaller och polisövergrepp ut över världen. Rapportering var ofta mer välinformerad och låg ett steg före de etablerade medierna. Mitt kontor förvandlades av några belgiska journalister till en webbradiostation som sände direkt från gatorna i Göteborg.[1]
Den småskaliga medieaktivismen i Lagerhuset kan alltså sägas utgöra en liten men viktig motpol till IT-industrin på norra älvstranden. Spänningen men också det ömsesidiga beroendet mellan norra och södra älvstranden fångar i ett nötskal den digitala revolutionen. Å ena sidan forskningsresurser, storskaliga industrisatsningar och massiva offentliga investeringar, å andra sidan ett lätt anarkistiskt och självständigt bruk av den nya tekniken. Internet föddes fram av Pentagon men togs i bruk och spreds ut över världen av kaliforniska hippies. Nätet är en spin-off produkt av det amerikanska militärindustriella komplexet, men rymmer drömmar om fördjupad mänsklig kommunikation och radikaliserad demokrati. Det som förenar de båda sammanhangen är en rejäl portion teknikoptimism, men även en organisationsform – förkroppsligad i Internets själva struktur – som är icke-hierarkisk, decentraliserad och ofta består av tidsbegränsade projekt och allianser. Det som växer fram är ett nätverkssamhälle.
När jag stänger fönstret och går tillbaka in i arbetsrummet fastnar blicken på en vackert inramad skylt strax ovanför dörren. På skylten står med stora bokstäver: ”Manuel Castells”. Det är en souvenir. Bakgrunden är följande. Under snart fyra års tid har jag tvingat studenterna på Kulturverkstan, den projektledarutbildning för kulturutövare som håller till i Lagerhuset, att läsa samtliga tre band av Manuel Castells Informationsåldern. Jag har försökt pressa ibland läsovana skådespelare, musiker och projektmakare genom femtonhundra sidor hårdkokt sociologiprosa. När någon muttrat över detta, vilket inträffat, har jag menat att ska man kunna orientera sig i den sköna nya värld vi nu bebor, ja då måste man ta sig igenom Castells. Som ingen annan samhällsteoretiker de senaste decennierna har denne spansk-amerikanske sociolog försökt måla en helhetsbild av det moderna informationssamhället. Efter två årtionden av dekonstruktion, teoretisk eftertanke och de stora samhällsberättelsernas död gav han i slutet av nittiotalet ut ett verk som återigen försökte syntetisera, se sammanhang och ge en överblick.[2] Castells teori, det har jag alltså försökt inpränta i Kulturverkstans studenter, är en nyckel om man vill få perspektiv på vad som händer i världen och Göteborg just nu. Men stämmer det? Kan teorin om nätverksamhällets framväxt hjälpa mig att förstå vad det är som pågår på de båda älvstränderna utanför mitt fönster?
***
Castells skrev Informationsåldern under mitten av nittiotalet och böckerna utgavs åren 1996-98. En ny och rejält omarbetad version av det första bandet utkom år 2000.[3] Det är inte länge sedan, men känns ändå avlägset. Arbetet som helhet tog form innan demonstrationerna i Seattle hösten 1999, innan en global systemkritisk rörelse syntes vid horisonten och innan det första World Social Forum gick av stapeln i brasilianska Porto Alegre. Det skrevs innan IT-kraschen på världens alla börser våren 2000, innan 11 september 2001 och innan Georg W Bush inledde sitt ”krig mot terrorismen”. Mellan oss och tillkomsten av Castells storverk ligger alltså redan en rad händelser och processer som djupt påverkat vår värld. Innebär det att Informationsåldern nu är överspelad och inaktuell? Jag tror inte det. Analysverktygen har inte förlorat sin skärpa.
Ursprunget till den pågående samhällsomvandlingen ser Castells i tre mäktiga, av varandra oberoende processer som av en historisk tillfällighet råkade sammanfalla i tid under slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Det var den digitala, informationsteknologiska revolutionen, det var krisen för såväl kapitalismen som för de statsdirigerade ekonomierna världen över samt slutligen framväxten av en rad starka kulturella rörelser i ett antal av jordens länder. Samspelet mellan dessa processer ledde fram till en ny social struktur, nätverkssamhället, till en ny informationell och global ekonomi samt till en ny kultur, ”den verkliga virtualitetens kultur”.
Castells beskylls ibland för att vara teknikdeterminist, och i Informationsåldern spelar den informationstekniska utvecklingen en viktig, ja kanske central roll. Informationstekniken tillät, skriver Castells, utvecklandet av en ny form av mänskligt handlande: Nätverkandet – en dynamisk, självexpanderande organisationsform. Denna nätverkslogik omvandlar det sociala och ekonomiska livets alla områden. Olika former av organisering i nätverk har naturligtvis alltid funnits och följt de mänskliga samhällenas utveckling genom historien. Det nya är att informationstekniken tillåtit just denna organisationsform att bli den dominerande.
Ett nätverk är ett antal förenade noder. Vad dessa noder är beror på vilken slags nätverk vi talar om. Det globala finansiella systemet är självfallet ett nätverk, men det finns många fler:
”Det är ministermöten och kommissionärer i det politiska nätverk som styr EU. Det är vallmo- och cocaodlingar, hemliga laboratorier, undangömda flygfält, gatugäng och penningtvättande finansinstitutioner i de nätverk av narkotikahandel som genomtränger ekonomier, samhällen och stater över hela världen. Det är tevesystem, underhållningens inspelningsstudios, verkstäder för datorgrafik, nyhetsteam och mobil utrustning för generering, överföring och mottagning av signaler i det globala nätverk av nya medier som bildar grund för kulturella uttryck och allmän opinion i informationsåldern.”[4]
Ja, i Castells värld är nätverken av alla slag. Han talar om nätverksföretag och till och med om nätverksstater.
Denna nätverksorganisering och alla de nya relationer och sammanflätningar som blir följden ”ersätter den traditionella distinktionen mellan storbolag och småfirmor, övertvärar sektorer och sprids till olika geografiska kluster av ekonomiska enheter”.[5] Klusterbildning är därför ett centralt element i den nya informationella kapitalismen.[6] Informationstekniken leder inte, som man kanske kan förledas att tro, till distansarbete och till att geografisk lokalisering blir irrelevant. Det är i själva verket tvärtom. Castells talar om den dubbla rörelsen av samtidig decentralisering och geografisk koncentration. Ökad nätverksorganisering gör det än viktigare att fysiskt befinna sig i nätverkens noder. I de globala finansflödenas tid stiger hyrorna i Londons City och i kvarteren runt Wall Street på Manhattan. Internets utveckling får markpriserna i Silicon Valley att skjuta i höjden. De visionärer som har velat bygga om norra älvstranden kan åtminstone luta sig mot Castells teori.
***
Den inramade tavlan på väggen har jag fått för min tjatighets skull. Som bokförläggare vid Daidalos hade jag varit med om att ge ut Castells på svenska och var med om att bjuda in honom till Sverige. Skylten med hans namn har några studenter vid Kulturverkstan stulit. Den härrör från en minnesvärd kväll i ABF-huset i Stockholm vid Luciatid år 2000.
Castells Sverigebesök var lärorikt på flera sätt. Tydligast minns jag en kommentar han fällde i förbigående: ”Men min pappa var ju fascist…”. Han tittade, tyckte jag, närmast lite förebrående på mig. Visste jag inte det? Det visste jag inte, jag visste att han som ung lämnat diktaturens Spanien för Paris, men jo, det stämde naturligtvis rätt bra. Många bitar föll på plats. Därav hans intresse för icke-hierarkiska organisationsformer, för horisontella och decentraliserade strukturer. Därav det feministiska draget i teorin. Teorin om nätverkssamhället är i själva verket en anti-militaristisk teori!
Psykologiseringar är emellertid alltid riskabla, och vid närmare eftertanke gör en sådan tolkning nog varken författaren eller hans teori rättvisa. Castells gör en dygd av att vara en strikt empirisk forskare och värjer sig bestämt mot varje försök att locka ur honom några politiska recept. Någon intellektuell på barrikaderna vill han inte vara: ”På 1900-talet försökte filosoferna förändra världen, nu gäller det för dem att tolka den annorlunda”.[7]
På ABF-huset diskuterade han med några av landets vänsterintellektuella, men ägnade annars en stor del av sitt besök åt att träffa svenska företagare, bland annat Ericssons koncernledning. [8] Det intressanta med receptionen av Informationsåldern var hur selektivt den mottogs. De olika delarna väckte intresse i olika sammanhang. Om man på ABF var intresserad av informationaliseringens politiska konsekvenser, gissar jag att Ericssonsledningen ägnade sin uppmärksamhet åt det första bandet, det som handlar om den tekniska och ekonomiska utvecklingen.
En del kritiker har menat att Castells teori egentligen inte innehåller så mycket nytt, och det gör den kanske inte. Det originella består i att den fogar samman många disparata iakttagelser till ett sammanhängande helt. Det gör att Castells inte tillåter sig att idealisera de nya nätverken; han tvingar sig att se hela bilden. Nätverk har nämligen den egenskapen att de är effektiva och ändamålsenliga för dem som ingår i dem, men förödande för dem som stängs ute. Dess ofta informella karaktär gör det bara ännu svårare att ta sig in i dem.
Den nya maktgeometri som är nätverkssamhällets kan därför inte, som industrisamhällets, beskrivas som en kamp om resurser på en gemensam spelplan. De sociala striderna under industrialismens epok var en tvekamp mellan arbete och kapital. I vår informationella kapitalism handlar kampen istället om att koppla upp sig mot nätverken, om att över huvud taget få vara med. Hotet som vilar över detta systems alla aktörer – individer, grupper, samhällsklasser, städer och landsändar, ja hela världsdelar – är att man kopplas bort från de flöden där pengar, makt och mening cirkulerar. Man riskerar att dras ned i ”den informationella kapitalismens svarta hål”. Arbetarklassen kunde i industrisamhället sätta hårt mot hårt. Det kunde man eftersom man hade ett starkt vapen i form av den egna arbetskraften. Så är det inte längre. Individualiseringen av arbetet och en global underbudskonkurrens gör att den enskilde aktören riskerar att ställas utanför varje sammanhang och bli ekonomiskt irrelevant.
Enligt Castells teori gäller detta på en rad nivåer, inte minst för städer och regioner. Den stad som inte lyckas bli en viktig nod, en plats som flödena av information, pengar och människor passerar, i de mäktiga nätverk som nu styr världen, den staden kommer att sjunka tillbaka till ett bakvatten, avfolkas och långsamt förlora i betydelse.
***
Många som tar del av Castells perspektiv på världen tycks drabbas av viss uppgivenhet. Är det verkligen så illa? Kan vi ingenting göra? Bo Grönlund, arkitekturprofessor i Köpenhamn, är skeptisk till huruvida Castells teori skulle kunna kasta något ljus över situationen i Göteborg. ”När Castells försöker närma sig den konkreta staden”, sade han under ett Göteborgsbesök nyligen, ”ja, då hoppar cykelkedjan av. Han är fortfarande strukturalist”. [9]
Påståendet är värt att ta på allvar. Men det behöver kvalificeras. Man kan, för det första, på en övergripande nivå fundera kring i hur hög grad Castells teori ger utrymme för socialt handlande. Uttryckt i de termer som brukar användas när strukturalistiska samhällsteorier diskuteras: Hur ser relationen mellan strukturer och aktörer ut i den castellska teorin? För det andra kan man diskutera vilken plats ”staden” som fenomen har i teorin. Castells är ursprungligen urbansociolog vilket, kommer vi att se, genomsyrar teorin. Slutligen kan man ställa frågan huruvida det är möjligt att utifrån teorin om nätverkssamhället närma sig och utvinna fördjupad förståelse av en konkret stad. Som till exempel Göteborg.
Den första frågan är naturligtvis intimt förknippad med frågan om det påstått teknikdeterministiska draget i teorin. Är det så att Castells, med sin utsiktspunkt vid Berkeleyuniversitetet utanför San Francisco, alldeles intill Silicon Valley, överdrivit betydelsen av de senaste decenniernas informationstekniska revolution? Att han fäster för stor vikt vid teknikutvecklingen och, trots vad han uttryckligen säger, tillskriver denna rollen av att vara det som i sista hand styr samhällsutvecklingen? En sak som talar för en sådan tolkning är själva dispositionen av Informationsåldern. Trilogin tar sin utgångspunkt i den digitala revolutionen och skildrar sedan hur dess konsekvenser sköljer in på samhällsområde efter samhällsområde. Visserligen varnar Castells för att betrakta teknikutvecklingen som något ”ödesbestämt” och slår fast att: ”Tekniken bestämmer ju inte samhället”.[10] Men det är svårt att undkomma intrycket att informationstekniken är den pågående samhällsomvandlingens primus motor. När Castells exempelvis söker förklara Sovjetunionens sammanbrott blir den viktigaste enskilda förklaringen det faktum att systemet inte förmådde att ta till sig den nya informationstekniken. Och, påminner han oss, finanssektorns dramatiska globalisering har som förutsättning framväxten av en digital infrastruktur. Utan Reuterskärmar och ett friktionsfritt utbyte av finansiell information skulle inte världens börsrörelser vara så tätt länkade till varandra eller så avgörande påverka våra liv.
Castells menar sig emellertid inte dela ”den traditionella synen på samhället som bestående av på varandra liggande nivåer, med tekniken och ekonomin i källaren, makten på mellanliggande nivåer och kulturen på vinden”.[11] Han föredrar att tala om en samhällsstruktur som tar form genom samspelet mellan ”produktions/konsumtionsförhållanden, erfarenhetsrelationer och maktförhållanden”. Tekniken är ”ingen självständig, utommänsklig dimension” utan är ett ”skikt som ligger inbakat” i denna strukturs samtliga områden.[12] Tidigare i sin forskning har Castells, i Marx efterföljd, skiljt mellan sociala och tekniska produktionsförhållanden. Det är en distinktion som han nu funnit skäl att överge. Teknikens betydelse är större än vad detta begreppspar antyder. Den genomsyrar samhällslivets alla områden och aspekter. För att göra rättvisa åt detta förhållande tillgriper Castells ett begrepp från sin lärare Alain Touraine och talar om ”utvecklingssätt”, definierat som ”de tekniska arrangemang genom vilka människorna handlar i förhållande till materien (naturen), i förhållande till sig själva och i förhållande till andra människor”.[13] Mot bakgrund av denna teoretiska nyorientering går det kanske att förstå varför Castells kan ställa sig frågan om ”den tekniska determinismens dilemma” i själva verket är ”ett skenproblem”.[14]
Men om Castells förefaller avfärda frågan om teknikdeterminismen som felformulerad, så återstår ändå frågan om handlingsfriheten. Finns det utrymme för några aktörer i denna nya samhällsstruktur? Finns det utrymme för kritik och opposition? Är en annan värld möjlig? Eller är alla dessa nätverk vår tids flexibla järnbur, omöjlig att bryta sig ur?
***
När Castells i Identitetens makt, det andra bandet av Informationsåldern, diskuterar de sociala reaktionerna på nätverksamhällets uppkomst, gör han det i hög grad just som reaktioner. De sociala rörelser som studeras beskrivs som ”symtom”. De är symtom på samhällsomvandlingen och på ”vilka vi är och vägar till omvandling av oss själva”. [15] Denna fråga om vilka vi är och vilka vi kan bli, frågan om identiteten, besitter en avsevärd sprängkraft. I den mån som sociala rörelser förmår att artikulera en kollektiv identitet förmår de utmana ”globalisering och kosmopolitism till förmån för kulturell specificitet och människors kontroll över sitt liv och sin miljö”.[16]
Eftersom historien inte har någon riktning är det ur ett analytiskt perspektiv omöjligt, menar Castells, att tala om ”progressiva eller regressiva sociala rörelser”. Han gör däremot gör en distinktion mellan proaktiva och reaktiva rörelser. De reaktiva rörelserna söker bygga ”förskansningar till försvar för Gud, nation, etnisk grupp, familj, lokalsamhälle”, det vill säga till försvar för tusenåriga nu hotade ”grundkategorier”.[17] Castells har inga problem att hitta exempel på sådana rörelser. Proaktiva rörelser är det mera tunnsått med. Dessa strävar efter att ”omvandla de mänskliga relationerna på mest grundläggande nivå”. Han framhåller feminismen och delar av miljörörelsen som exempel.
Skälet till att Castells anser sig kunna arbeta med begreppsparet proaktiv/reaktiv, medan han avfärdar distinktionen progressiv/regressiv, har alltså att göra med den centrala ställning begreppet identitet intar i hans teori. Alla identiteter är socialt konstruerade, men de kan konstrueras på olika sätt. Castells urskiljer tre former av kollektiva identiteter i nätverkssamhället: Legitimerande identiteter, motståndsidentiteter och projektidentiteter.
De legitimerande identiteterna är de som bär upp och stöttar samhällets institutioner och organisationer. Som samhällsmedborgare förväntas vi identifiera oss med befintliga institutioner, och i den mån vi gör detta erhåller dessa legitimitet. Denna form av identitet alstrar och bärs upp av ett civilt samhälle bestående av ”religiösa samfund, fackföreningar, partier, kooperativ, medborgarorganisationer etc., som å ena sidan förlänger statens dynamik men å andra sidan har djupa rötter i folket”.[18] Denna identitetsform har i dag hamnat i en ”fundamental kris”.[19]
Motståndsidentiteterna å sin sida leder till bildandet av kollektiv eller gemenskaper i opposition mot makten. Dessa identiteter uppstår som ett försvar mot ”ett annars outhärdligt förtryck, normalt på basis av identiteter som framstår som klart definierade av historia, geografi eller biologi”.[20] I redogörelsen för hur en rad skilda motståndsidentiteter växer fram i nätverksamhället – kristen fundamentalism i USA, zapatistisk gerillakamp i Mexico, rysk nationalism och terroristiska religiösa sekter i Japan – blir det tydligt i hur hög grad dessa är negativt bestämda av en dramatisk global samhällsomvandling. Man finner en identitet genom motståndet mot en dagordning som är satt av andra krafter.
Det tredje alternativet, projektidentiteter, uppstår när sociala aktörer ”bygger en ny identitet som omdefinierar deras position i samhället och därmed eftersträvar en omvandling av hela samhällsstrukturen”,[21] Paradexemplet är återigen feminismen.
En viktig, ofta förbisedd, aspekt av Castells resonemang kring dessa olika identitetsprocesser, på såväl individuell som kollektiv nivå, är den betydelse han tillskriver motståndet. Handlande subjekt byggs inte längre ”på basis av de civila samhällena, som är i upplösning, utan som förlängning av ett kollektivt motstånd”. I polemik med Anthony Giddens som menat att i senmoderniteten tvingas självet bli ett ”reflexivt projekt”, hävdar Castells att det är svårare än så. Nätverkssamhällets själva struktur gör en reflexiv livsplanering omöjlig. I nätverkssamhället växer projektidentiteten – ”i den mån den alls utvecklas” – ur ett kollektivt motstånd. [22] Mer konkret och på en kollektiv nivå innebär detta till exempel att varken fackliga rörelser eller politiska partier förmår förnya sig, det vill säga skapa sig en projektidentitet och bli till handlande subjekt, med mindre än att de knyter sig till de sociala rörelser som bjuder motstånd mot ”globalisering, kapitalistisk omstrukturering, organisatoriskt nätverksbygge, ostyrd informationalism och patriarkat”.[23]
Givet den ”identitetspolitikens nya primat i nätverkssamhället” som Castells hävdar får tanken på motståndsidentitetens betydelse långtgående konsekvenser.[24] Det är en radikal tankegång. Jag är inte säker på att Ericssons koncernledning hade vidden av detta klar för sig under seminariet i Stockholm.
Handlingsutrymmet då? Hur stora är egentligen möjligheterna att bjuda motstånd och utveckla projektidentiteter? Dessvärre inte så stora, om vi får tro Castells. Social förändring är ”en mycket svår sak i nätverksamhället” kan han säga, eller, med en formulering som ger näring åt beskyllningarna om teorins strukturalistiska barlast, ”social morfologi är viktigare än socialt handlande”.[25] Och i den mån det finns ett handlingsutrymme är risken stor att det utnyttjas av reaktiva mörkerkrafter: sociala förändringsprocesser i vår värld antar ofta ”former av fanatism och våld som vi normalt sett inte förknippar med positiv social förändring”.[26]
På en intervjufråga om de sociala rörelserna betydelse i nätverkssamhället svarar Castells en förbluffad reporter: ”Oroa er inte. Vi kommer inte att lida brist på sociala rörelser. Det kommer att uppstå många, en del mycket starka. Men det kommer inte nödvändigtvis att vara trevliga, rationella, socialt progressiva grupper. De kan också ta sig hätska, främlingsfientliga eller nationalistiska uttryck. Förvänta er alltså inte att sådana rörelser kommer att bistå med den nödvändiga upplysningen eller länka debatten i ordnade banor.”[27]
Men alldeles nattsvart låter inte Castells det bli. Proaktiv social förändring är visserligen svår, men inte helt omöjlig. Informationsålderns potentiella subjekt, de individer och rörelser som förmår förvandla sitt kollektiva motstånd till ett framåtriktat projekt, måste för att bli framgångsrika vara ”symbolmobiliserare”. Dessa bör ”agera mot den kultur av verklig virtualitet som inramar nätverkssamhällets kommunikation, undergräva den på uppdrag av alternativa värderingar och införa koder som härstammar från autonoma identitetsprojekt”.[28]
Castells tycker sig urskilja två huvudvarianter av sådana symbolmobiliserare. Den första är enskilda personer, karismatiska ledargestalter och intellektuella som kan ge ansikte åt en symbolvärldens upprorsrörelse och tala för de upproriskas räkning. Castells favoritexempel är Subcommandante Marcos. Den andra varianten är alternativa nätverk, ”en nätverksstrukturerad, decentraliserad form för organisering och intervention som är utmärkande för de nya sociala rörelserna, och som både speglar och motverkar maktens nätverkslogik”. Återigen låter alltså Castells själva nätverket bli aktör och huvudperson. I detta fall nätverk som ”både speglar och motverkar” maktlogiken. Dessa alternativa nätverk är inte bara effektiva informationsförmedlare, de är ”faktiska producenter och spridare av kulturella koder”. Det är svårt att inte ryckas med när han låter det andra bandet av sin trilogi mynna ut i följande rader:
”Eftersom vårt historiska seende blivit så inställt på invant ordnade bataljoner, färgstarka fanor och tryckta proklamationer om social förändring, blir vi villrådiga när vi konfronteras med ett subtilt inträngande av omärkliga symbolförändringar som bearbetas i mångskiftande nätverk, långt borta från maktens boningar. Det är på dessa samhällets bakgator, i alternativa elektroniska nätverk eller i det kollektiva motståndets gräsrotsfästa nät, som jag har förnummit embryon till ett nytt samhälle…”[29]
***
En annan av de frågor som väcks av Bo Grönlunds strukturalistiska varningsflagg gäller den påstådda bristen på konkretion. Gör inte Castells globala helikopterperspektiv och storvulna anspråk att teoribygget lyfter från den jord där vi andra promenerar omkring? Att det blir alltför abstrakt? Att teorin därför inte förmår säga oss så mycket om reellt existerande, konkret föreliggande städer som till exempel Göteborg? Det funderar jag över när jag står där och hänger ut genom fönstret och låter blicken vandra från den ena älvstranden till den andra.
För en tid sedan slöt sig ett antal kulturorganisationer och folkrörelser runt Järntorget samman för att diskutera områdets framtid. Denna Järntorgsgrupp, som i brist på bättre beteckningar kallar sig just ett ”nätverk”, har träffats regelbundet under ett drygt års tid.[30] Diskussionerna har pendlat fram och åter men kom snart att gravitera runt tunnelbygget. Vad kommer att hända med Järntorget när Götatunneln väl är klar? Området kommer att bli attraktivt och hyrorna att rusa i höjden. Kommer fattiga kulturorganisationer ha råd att bo kvar? Finns det inte en risk att de halvruffiga men levande kvarteren runt Långgatorna kommer att saneras och att småbutiker, barer och diverse kulturföretag tvingas bort? Vad skulle det innebära för området som helhet? Kan man göra något för att förhindra en sådan utveckling?
Under ytan i Järntorgsgruppens överläggningar ligger frågan om vad som förenar gruppens olika aktörer. Vad har vi av sammanfallande intressen? Finns det något som förenar de små och stora organisationer som är verksamma runt torget? Kan man tala om något sådant som en gemensam kulturell ”Järntorgsidentitet”?
Området runt Järntorget brukar beskrivas som arbetarrörelsens traditionella fäste i Göteborg. [31] Här agiterade nyåret 1882 August Palm för socialismens sak och fortfarande är det härifrån demonstrationerna utgår på 1 maj. År 1952 restes här ett nytt och pampigt Folkets hus, området framför huset fick, långt senare och i en mindre optimistisk tid, heta ”Olof Palmes plats”. Länge har Göteborgs kulturella klassmotsättningar symboliserats av Järntorgets förhållande till Götaplatsen. Istället för Götaplatsens konserthus och stadsteater har Järntorget erbjudit folkteater och arbetarkultur. I dag utgörs Järntorgets motpol snarast av det så kallade ”evenemangsstråk” som sträcker sig från Liseberg, över Svenska Mässan och Scandinavium till Ullevi.[32] Nu är det inte längre den borgerliga institutionskulturen som utgör motsatsen, utan den goa glada kalaskulturen. Kring Järntorget finns ett myller av småteatrar, tidskriftsredaktioner och bokförlag. Här invigs teaterfestivaler och här genomförs filmfestivaler. Det finns ett allvar i de kulturyttringar som emanerar från dessa kvarter som inte har så mycket gemensamt med andra göteborgska kulturspecialiteter som segelregattor, räkfrossor och öltält.
Vad säger detta om Järntorgets eventuella kulturella identitet i dag? För de ofta hårt prövade kulturutövarna är det lätt att hamna i försvarsställning. Det är lätt att vilja se sig själv som ”något annat än…”. Man vill inte vara kalaskulturell men inte heller slipsnisse på väg över älven till Ericssons nya kontor. Motståndsidentiteten ligger där och väntar, klar att kliva in i.
***
Man skulle för ett ögonblick kunna betrakta Järntorgskulturen, de båda älvstränderna och hela den informationstekniska revolutionen ur ett annat teoretiskt perspektiv än det castellska. Anlägger man ett mer traditionellt moderniseringsteoretiskt perspektiv på de processer som nu pågår vid Göta älvs mynning så blir det uppenbart att de båda älvstränderna representerar olika stadier av utveckling. På den norra satsas det stort och framtidsinriktat, på den södra har man inte riktigt hunnit med det än, även om tunnelbygget är ett steg i rätt riktning. IT-satsningen på Lindholmen blir ur denna synvinkel ett modernt projekt, medan försvaret för Järntorgsområdets halvt bortglömda kvarter riskerar att bli defensivt och nostalgiskt. Det ligger nära till hands att tolka in både bygget av Götatunneln och IT-klustret på norra älvstranden i ett större samhälleligt sammanhang som handlar om en accelererande utveckling – ökad effektivisering, rationalisering, kanske också liberalisering – på bekostnad av småskalighet, långsamhet, historiskt minne och mänskliga proportioner. Hjulen snurrar allt snabbare och de flesta av oss blir överkörda.
Ur ett sådant perspektiv blir varje modernisering till ett hot. Den informationstekniska revolutionen har åstadkommit underverk vad gäller rationaliseringar och effektiviseringar; samtidigt hotar den att krossa den bräckliga och sårbara världen av mänskliga relationer och erfarenheter. Mot teknisk och ekonomisk utveckling står ett antal kulturella värden. Kulturens uppgift blir därmed att vara grus i ett annars allt för väloljat maskineri. Motvallskärringen blir en förebild och möjlig motståndsidentitet.
Men så tänker inte Castells. Åtminstone inte helt och hållet.
Det vore frestande att diskutera den digitala revolutionen och norra och södra älvstranden med hjälp av begreppen system och livsvärld. För den store modernitetsteoretikern Jürgen Habermas, från vilken begreppsparet härstammar, handlar modernitetens stora drama om hur systemet med dess makt och pengar hotar att invadera de mänskliga erfarenheternas livsvärld.[33] För Castells däremot handlar vår tids drama om den enskildes, jagets, relation till Nätet. Om Habermas fruktar att byråkratins och marknadens logik äter sig in i de mellanmänskliga relationerna, skräms Castells istället av flödesrummets oändliga ensamhet. Internet gör oss, säger han, ”fria men potentiellt autistiska”[34]
Men det finns också likheter mellan de båda sociologerna. Båda är ivriga förespråkare för upplysningsprojektet och båda vill realisera modernitetens oförverkligade löften. Båda hoppas att globaliseringen, trots det elände den för med sig, ska kunna bringa välstånd och ökad interkulturell förståelse till mänskligheten och båda söker trevande efter former för en postnationell demokrati. Båda knyter stora förhoppningar till den Europeiska unionens fortsatta politiska integration. Med istadig blick ser såväl Habermas som Castells framåt, inte bakåt.
En viktig sak som skiljer Castells från den mer filosofiskt lagde kollegan i Frankfurt och från de allra flesta samhällsteoretiker är den betydelse han tillskriver platsen och staden. Informationsålderns inbrytande har inte ändrat på detta; geografin har inte blivit mindre viktig. De globala flöden som nu styr världen påverkar visserligen lokala förhållanden, men gör dem på intet sätt betydelselösa: ”Människor lever fortfarande på platser”. ”Kapitalet är globalt i sin kärna. Arbetet är i regel lokalt” konstaterar han, och tillägger att ”nere vid jordytan finns det massor av arbetare”. [35]
En återkommande referenspunkt i Castells tänkande kring staden är stadsdelen Belleville i Paris, mångkulturell ”innan ordet ens fanns”, enligt en annan av dess tillfälliga invånare.[36] I Nätverkssamhällets framväxt erinrar sig Castells:
”Belleville var för mig, liksom för så många andra invandrare i dess historia, porten till Paris, år 1962. Som tjugoårig politisk flykting, utan särskilt mycket annat att förlora än mina revolutionära ideal, fick jag husly av en spansk byggnadsarbetare, en anarkistisk facklig ledare som introducerade mig i platsens tradition. Ännu nio år senare, denna gång som sociolog, genomvandrade jag Belleville, arbetade tillsammans med kommittéer för invandrade arbetare och studerade sociala rörelser som riktades mot stadsförnyelsen, aktioner från vad jag betecknade som La Cité du Peuple och skrev om i min första bok”.[37]
I denna bok, La Question urbaine från 1972, utvecklar Castells, enligt antropologen och urbanforskaren Ida Susser, de teoretiska ramar som i stora drag fortfarande ligger till grund för hans analys av staden i den globala ekonomin.[38] Men redan doktorsavhandlingen, skriven vid Ecole des Hautes Etudes en Science Social under Alain Touraine, handlade om högteknologiska företags lokaliseringsstrategier i Parisområdet. Det är inte svårt att se kontinuiteten i författarskapet.
La Question urbaine renderade Castells ett namn bland tidens samhällsteoretiker. Tillsammans och i teoretisk konflikt med filosofen Henri Lefebvre kom den unge Castells att förkroppsliga den franska ”nya urbansociologin”. Urbansociologin hade etablerat sig som akademisk disciplin genom den så kallade Chicagoskolan i USA på 1920-talet. Nu ställde emellertid en ny urban verklighet krav på nytänkande: ”Urbansociologin vändes upp och ner, disciplinen som studerade social integration förvandlades till en disciplin som specialiserade sig på postindustrialismens nya sociala konflikter”.[39]
Striden mellan Castells och Lefebvre får ses som en del i den större batalj mellan humanistisk och strukturalistisk marxism som rasade i Paris och annorstädes vid denna tid. Den ”althusserinspirerade” Castells anklagade Lefebvre för att försumma analysen av samhällets maktstrukturer för att istället, med ödesdigra teoretiska och kanske också politiska konsekvenser som följd, utgå ifrån alienationen i vardagslivet.[40] När Castells nästan tre decennier senare blickar tillbaka på debatten urskiljer han fyra teman som denna nya urbansociologi förde upp på dagordningen. Lefebvre talade om ”staden som rättighet” och om ”produktionen av rum”, medan han själv bidrog med diskussioner kring ”kollektiv konsumtion”, det vill säga kring offentligt finansierad infrastruktur och gemensamma nyttigheter, och nya urbana rörelser.[41]
Tills skillnad från en samhällstänkare som Habermas lägger Castells alltså stor vikt vid staden som en materiell och historisk förutsättning för socialt liv. Och i polemik med Henri Lefebvre hävdar han att man aldrig får utgå från staden som en given storhet, eller vårt främlingskap i den, utan i detalj måste studera de krafter och processer som nu omskapar städerna på jorden.
Under trycket av dessa omvandlingsprocesser kan den konkreta staden, dess historia och kultur, dess gator och torg, ändå, trots allt, vara en källa till motstånd och mening. Det ”finns verkligen goda och dåliga platser”, menar Castells, och talar om hur platser ”kan bidra till gemenskapsbygget”. Han talar om barndomsstaden Barcelonas urbana kvaliteter och om hur invånarna i Belleville ”under historiens gång byggt upp ett meningsfullt, interaktivt rum med en mångfald av bruksformer och ett brett spektrum av funktioner och uttryck. De samspelar aktivt med sin dagliga fysiska miljö. Mellan hemmet och nätet finns en plats som heter Belleville”.[42]
***
Begreppet flödesrum, centralt för analysen av staden i Informationsåldern, spelar en huvudroll redan i boken The Informational City från 1989. I den informationella ekonomin, skriver Castells, blir olika organisationers – företags, regioners, staters – rum i växande grad flödesrum. Detta innebär emellertid inte att dessa organisationer håller på att bli ”platslösa”, snarare tvärtom. Med utförliga empiriska belägg visas hur de för den nya ekonomin så centrala informationsbehandlingsprocesserna är ”platsorienterade”. Men: ”Medan organisationerna är belägna på platser, och deras beståndsdelar är platsberoende, så är den organisatoriska logiken platslös”.[43] Detta förhållande får långtgående konsekvenser: Ju mer dessa organisationer blir beroende av flöden och nätverk, desto mindre blir de beroende av de sociala sammanhang som är knutna till de platser där de är verksamma. Detta vet man i Gislaved och Bengtsfors och på oräkneliga andra orter runt om i världen. In på bara skinnet har man tvingats uppleva sanningen i Castells aforistiska sammanfattning av en av nätverksamhällets mest grundläggande konflikter: ”Människor lever på platser, makten härskar genom flöden”[44]
”Informationsåldern bebådar”, heter det några år senare i Nätverksamhällets framväxt, ”en ny urban form, den informationella staden”. Denna stad, som egentligen inte är en stad utan en process, präglas av ”flödesrummets strukturella dominans”[45] Den viktigaste av de urbana processer vi nu genomlever är framväxten av så kallade megastäder, väldiga ”människoanhopningar” med mer än tio miljoner invånare. Dessa megastäder ”förenar den globala ekonomin, knyter ihop informationsnäten och koncentrerar världens makt”. Men, minst lika viktigt, ”de är också uppsamlingsplatser för alla de segment av befolkningen som kämpar för sin överlevnad”. Megastäderna ”koncentrerar de bästa och de värsta”. Sida vid sida lever människor i största misär, isolerade och ”strukturellt irrelevanta”, och i största överflöd, med makt och förbindelser världen över. Det är just detta faktum, att megastäderna är ”globalt förenade och lokalt uppdelade, fysiskt och socialt” som gör dem till en ny urban form.[46] Megastäderna är ”diskontinuerliga konstellationer av rumsliga fragment, funktionella småbitar och sociala segment” men lika fullt ”noder och maktcentra i informationsålderns nya rumsliga form och process: flödesrummet”.[47]
Det är inte alldeles enkelt att förstå exakt vad det är Castells menar med begreppet flödesrum. Han presenterar förvisso en definition, men konstaterar därefter att det kanske är bättre att försöka beskriva dess innehåll.[48] Möjligen kan man, förenklat, beskriva flödesrummet som nätverkens materiella underlag. I nätverken flödar varor, kapital och människor men också information, makt och mening. Flödesrummet skulle då vara alla de materiella anordningar som gör dessa flöden möjliga och samtidigt den rymd i vilka de äger rum.
Enklare att förstå blir det när Castells ställer begreppet mot dess motsats, mot begreppet platsrum, det vill säga när han förklarar vad flödesrummet inte är. Med hjälp av detta motsatspar – flödesrum och platsrum – utvecklas i Informationsåldern en dialektik som faktiskt kastar ljus över en rad sammanhang. I en central passage beskriver Castells de ödesdigra konsekvenserna av att dessa båda rumsformer glider allt längre isär:
”Människor lever fortfararande på platser. Men eftersom våra samhällens funktion och makt organiseras i flödesrummet, förändrar den strukturella dominansen från dess logik grundligt platsernas betydelse och dynamik. Erfarenheten, som är relaterad till platserna, lösgörs från makten och betydelsen abstraheras alltmer från kunskapen. Resultatet blir en strukturell schizofreni mellan två rumsliga logiker som hotar att bryta ner samhällets kommunikationskanaler. Den dominerande tendensen går mot en horisont av nätverksförbundna, ahistoriska flödesrum som vill tvinga sin logik på spridda, isolerade platser som har allt svagare relation till varandra, som är alltmer oförmögna att dela kulturella koder. Om inte kulturella och fysiska broar medvetet byggs mellan dessa båda rumsformer kan vi gå mot en värld i två parallella världar, vilkas tid inte kan mötas eftersom de förvrids till skilda dimensioner i en social hyperrymd.”[49]
Vi upplever alltså en växande klyfta mellan två rumsliga logiker och en flykt ”från historiskt rotfästa samhällen”. Men det är inte alla som flyr. Rättare sagt: Det är inte alla som kan fly. Flödesrummet byggs och bebos av informationsålderns eliter. Dessa konstruerar en symbolisk miljö världen runt som övervinner varje orts historiskt specifika karaktär. Man får en känsla av att globetrottern Castells vet vad han pratar om när han beskriver detta slutna rum ”utmed flödesrummets sambandslinjer”:
”internationella hotell vilkas utsmyckning, från rummets utformning till färgen på handdukarna, är likadan över hela världen för att skapa en känsla av bekantskap för den inre kretsen, samtidigt som den omgivande världen abstraheras bort, flygplatsernas VIP-rum som är inrättade för att hålla distans till samhället längs flödesrummets huvudvägar, mobil och personlig direktkontakt med telekommunikationsnäten […] Dessutom har eliten en alltmer homogen livsstil som överskrider alla samhällens kulturella gränser: regelbundna besök på gym (även under resor) och vanan att jogga, den obligatoriska dieten med lax och grönsallad […] den allestädes närvarande bärbara datorn, kombinationen av affärskostymer och sportkläder, unisexkläderna etc. Alltsammans är symboler för en internationell kultur vars identitet inte är knuten till något specifikt samhälle, utan till medlemskap i den informationella ekonomins ledande kretsar tvärs över ett globalt kulturellt spektrum.”[50]
Informationsålderns makthavare strävar alltså, medvetet eller ej, efter att vistas och färdas så friktionsfritt som möjligt i den nya tidens flödesrum. Vanliga människor är platsbundna och tröga. Återigen sammanfattar Castells konflikten i en kärnfull sentens: ”Eliterna är kosmopolitiska, folket är lokalt”.[51]
***
Vad gäller konkret stadsbyggnad och arkitektur är Castells inte särskilt utförlig. Men han har en hypotes. Genom historien har det funnits en förbindelse – inte direkt och inte alltid uppenbar, men ändock – mellan ett samhälles dominerande värderingar och den byggda miljöns former. Ur såväl gotiska katedraler som amerikanska skyskrapor kan man utvinna sanningar om de samhällen som såg dem byggas. Men så är det inte längre: ”flödesrummet håller på att sudda ut betydelserelationen mellan arkitektur och samhälle”. Vi ser nu framväxten av en ”ahistorisk, akulturell arkitektur”. Den postmoderna arkitekturen, med dess ironi och dess ”överhistoriska, stilistiska provokationer”, förkunnar ”slutet för alla betydelsebärande system”. Den uttrycker ”den nya förhärskande ideologin: historiens slut och platsens försvinnande i flödesrummet”.[52]
Mot detta vill Castells ställa vad han kallar en ”nakenhetens arkitektur”. En arkitektur ”vars former är så neutrala, så rena, så genomskinliga att de inte gör anspråk på att säga någonting.” På så sätt kan den ”konfrontera erfarenheten med flödesrummets ensamhet”.[53] Som exempel anför han en byggnad ritad av den spanske arkitekten Rafael Moneo, i Sverige mest känd för ombyggnaden av Moderna Museet. Den nya snabbtågsstationen i Madrid, byggd inför världsutställningen i Sevilla, beskrivs på följande sätt:
”Det är helt enkelt en underbar liten station, utsökt renoverad och gjort till en inomhuspark med palmer, full av fåglar som sjunger och flyger inom stationens slutna rum. I en angränsande byggnad, intill denna vackra, monumentala park, finns den egentliga stationen med snabbtåget. Man går alltså till pseudostationen – för att besöka den, för att vandra genom dess olika plan och gångar – som man går till en park eller ett museum. Det alltför uppenbara budskapet är att vi befinner oss i en park, inte på en station, att på den gamla stationen växer träd, bygger fåglar bo, genomförs en metamorfos. Höghastighetståget blir därmed ett udda ting i detta rum. Och detta är ju den fråga som alla i världen ställer: vad gör ett höghastighetståg där, bara för att köra från Madrid till Sevilla, utan någon som helst förbindelse med det europeiska höghastighetsnätet, till en kostnad motsvarande trettio miljarder kronor? En spegelskärva från ett segment av flödesrummet exponeras liksom bruksvärdet hos den renoverade stationen, i en enkel, elegant design som inte säger särskilt mycket men gör allt tydligt.”[54]
Castells nämner även, i förbigående men i uppskattande ordalag, den holländske arkitekten och arkitekturteoretikern Rem Koolhaas. Denne är medveten om de nya villkor som arkitekturen nu är underkastad och vill genom sitt arbete visa på ”kommunikationsnodernas relevans i människors medvetande”. Han talar till och med om ”flödesrum”, noterar Castells.[55]
Överlag tillskriver Castells arkitekturen en viktig potentiell roll som ”verktyg för kulturell förnyelse och intellektuell autonomi” i det informationella samhället. Det finns två vägar att gå. Antingen bygger man, enligt en slags kejsaren-är-naken logik, ”de nya herrarnas palats och exponerar därmed den deformitet som döljs bakom flödesrummets abstraktion”. Eller så fäster arkitekturen ”sina rötter i platsen, alltså i kulturen och därmed i folket”. I båda fallen, menar han, så skulle den ”gräva motståndets skyddsvärn för betydelsens bevarande i kunskapsalstringen. Eller, vilket är samma sak, förlika kulturen och tekniken med varandra.”[56]
Vad är det då som händer när Castells närmar sig den konkreta staden? Har Bo Grönlund rätt? Hoppar cykelkedjan av? Både ja och nej, kan jag tycka. Castells brister sällan i konkretion. Varken när han berättar om småfåglarna under taket i den gamla järnvägsstationen i Madrid eller när han skildrar megastädernas mänskliga tragedier. Informationsåldern påminner om Marx Kapitalet, den bok Castells trilogi oftast jämförs med, bland annat i det att den både på och mellan raderna, bland all statistik och alla tabeller, pulserar av stundom illa återhållen social vrede. Nej, konkretion saknas inte. Däremot är det inte alldeles uppenbart hur dessa fysiska och kulturella broar ska byggas. De som ska överbrygga den strukturella schizofrenin och binda samman de parallella världarna. Rent konkret: Hur ska vi bete oss i Göteborg? Vad ska vi göra med Järntorget?
***
Förnyelsen av flödesrummet pågår med full kraft i Göteborg. Det genomförs många stora infrastrukturprojekt. I hamnen muddras och sprängs det, Landvetter flygplats planerar att bygga ut, från Säve lyfter det redan plan mot London, Centralstationen byggs ut och snart får göteborgarna förmodligen en egen tunnelbana vid namn Kringen. Under det hus där jag står byggs en tunnel. Om allt detta kommer att räcka för att staden ska kunna försvara sin position i ”den vilda interurbana konkurrensen” är naturligtvis omöjligt att veta[57]. Men stora ansträngningar görs.
I Lagerhuset med dess bokförlag, kulturtidskrifter och digitala verkstäder äger andra processer rum. Göteborg upplever för närvarande en litterär blomstringstid utan tidigare motstycke. [58] En ung generation poeter, prosaister och kritiker har plötsligt gjort staden till en litterärt produktiv miljö som vad gäller innovationsförmåga och synergieffekter inte står IT-klustret på norra älvstranden efter. Och kanske är det bland dessa ”symbolmobiliserare” vi ska söka de brobyggare som kan slå ett spann mellan flödesrum och platsrum.
Författaren och publicisten Sune Örnberg, som förvisso inte hör till den yngre generationen men ändå vet ett och annat, minns hur det var när det göteborgska flödesrummet ännu var konkret och greppbart:
”Göteborgare behöver inte vara lastgamla för att minnas när hamnen låg mitt i staden. Ingen motorled stängde kajerna för de gående. Fjärran fartyg trängdes mellan husen och gav hemmasittarna resfeber. Att promenera i hamnen hörde till söndagsritualen. I brist på annat åkte man färja. När en enda bro förenade staden med Hisingen gick färjor från Klippan, Fiskhamnen, Masthuggskajen, Stenpiren, Agnesberg och Bohus. Men jag går på järnvägsstationen. Sovvagnen passerar Malmö, Trelleborg, Sassnitz, Berlin, Frankfurt, Kunowice, Poznan, Warszawa, Trespol, Brest och Minsk. De främmande ortnamnen försätter mig i en stämning av uppbrott. Ortnamn är besvärjelser.”[59]
Den lockelse ut i världen som hamnen och centralstationen en gång skänkte Sune Örnberg är inte helt olik den som en annan göteborgsk kulturkodare, Erik Andersson, känner när han ett halvsekel senare i bil passerar ett litet gudsförgätet torg, några kilometer väster om Järntorget:
”Jag tänker på hur jag länge betraktade Jaegerdorffsplatsen, belägen i skärningspunkten mellan Majorna, Kungsladugård och Klippan, som en inkarnation av allt elände modern betonghantering skapat. Kanske berodde det bara på att jag så ofta blev påkörd när jag cyklade ut i sjuvägskorsningen mot rött ljus, ty sedan jag fick bil har jag med glädje nalkats motet och gottat mig åt alla avlägsna platser som plötsligt ligger inom räckhåll: Malmö, Oslo, Frederikshavn, Kiel, Stockholm.”[60]
Den polske filmregissören Krzysztof Kieszlowski har en gång sagt att ”det är svårt att leva i en oskildrad värld”. Det skulle Castells skriva under på. Genom att benämna, beskriva och sätta ord på det göteborgska flödesrummet kan de symbolmobiliserande författarna hjälpa oss att överbrygga den strukturella schizofrenin mellan de båda rumsliga logikerna. De kan knyta flödesrummet till platsen och historien. Men räcker det?
Castells visar med exempel efter exempel vilken mäktig källa till motstånd som en stark lokal identitet är. Varje platsbunden identitet, lokalpatriotisk eller nationalistisk, riskerar dock att bli självbekräftande, unken och intolerant mot allt främmande. Vad händer om Järntorgsgruppen lyckas identifiera en specifik järntorgsidentitet? Det finns en risk att det blir Weiron i ottan av alltihop.[61]
***
Motstånd är nödvändigt. Men det räcker inte. Ska vi i informationsåldern bli till proaktivt handlande subjekt, det vill säga vill vi kunna påverka våra liv, då måste vi ur motståndsidentiteten utveckla en projektidentitet.
Kanske är det här någonstans som Bo Grönlunds invändning slinter. Han blir för närsynt. Om man endast ser till vad Castells säger om ”staden” blir det måhända lite torftigt; det blir många tillbakablickar på Barcelona och Belleville. Om man vill förstå hur Castells hoppas att vi ska göra våra städer beboeliga får man därför inte stirra sig blind på vad han säger om just städer, utan se till teorin i dess helhet. Kanske skulle Castells svara Grönlund att han begår samma misstag som en gång Henri Lefebvre; att han utgår från den enskilda staden som en given storhet. Men den är inte given. Den enskilda stadens öde avgörs, i dag i högre grad än någonsin, utanför dess murar. Göteborgs framtid hänger på vilken position man lyckas erövra i de globala strukturer, i de nätverk, som nu styr världen.
I kölvattnet av informationaliseringens och globaliseringens dubbla rörelse följer en mäktig urbaniseringsprocess. Castells återkommer ofta till det faktum att en majoritet av jordens befolkning snart kommer att bo i städer. Dessa städer kan inte betraktas isolerade från varandra, de tvingas alla inordna sig i en hierarki av urbana centra, där ”hela systemet kopplas samman på en global nivå”.[62] Världen består inte längre av städer. Världen är en stad.
På så sätt omformar den informationstekniska revolutionen våra liv. Den osäkrar vår tillvaro på alla nivåer och utsätter den forna industristaden Göteborg för ”informationsflödenas föränderliga arkitektur”. Kanske kommer det att gå bra. Men även om det går bra på en nivå, kan det gå illa på en annan. Om vi inte vill tvingas framleva våra liv i två parallella världar måste vi förlika tekniken och kulturen med varandra. Om det inte bara ska bli telematik och GPS-navigering av nya Volvobilar för hela slanten gäller det att slå en brygga mellan norra och södra älvstranden.
***
”Jag vet inte vad det är med Göteborgs kultur, men något måste det vara” säger författaren och litteraturteoretikern Aris Fioretos i en skarpsynt analys av fenomenet. Utgångspunkten för analysen är egentligen vad han kallar ”Göteborgsessän”, men den äger bärighet långt utöver denna lokala litterära genre. Ett utmärkande drag för Göteborgskulturen tycker sig Fioretos se i dess blandning av dåligt självförtroende och ”listig självdrift”. Resultatet kan ibland bli en slags ”förvänd jiujitsu: man söker fälla motståndaren genom att först fälla sig själv”. Om Erik Andersson, vars bok han recenserar, säger Fioretos: ”Vem som helst kan ju se att han gör sig dummare än han är”.
Nej, man ska inte göra sig märkvärdig. Det är ”en hederssak att inte glänsa”. En av Göteborgskulturens viktigaste egenskaper är just att den inte tolererar några pretentioner. Mest av allt liknar den en eternitplatta:
”Ty med Göteborgskulturen är det som med de där skivorna i asbestcement: stryktålig och oansenlig blir den fatal för var och en som inte hanterar den rätt. Med andra ord: trots sitt grå yttre huserar hin håle i den. Eller som Andersson själv säger: ’Den är ful i en tid när allt skall vara vackert. Den är giftig och livsfarlig i en tid som åtminstone försöker vara miljömedveten. Den har ett kolonialt förflutet i en tid när imperialismen kallas globalism.’” [63]
Göteborgskulturen är, citerar Fioretos Andersson, ”oansenlig intill utplåning men full av de mest exotiska ting när man skrubbar den på ytan”. Det finns enligt Fioretos omisskännliga kvaliteter i Anderssons bok och, vill man hoppas, i den kultur han placerar in den i. Den präglas av en ”känsla för det fjärran i det nära”. Och den genomströmmas av en ”hyllning till det magiska snusförnuftet”.
Där står jag alltså. Vid Göta älvs utlopp i början av det tredje årtusendet. Med en kulturell reservoar bestående av magiskt snusförnuft.
***
I sin analys av göteborgskulturen är Aris Fioretos vänlig nog att bortse från ett annat, mindre smickrande särdrag. Det som idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallat Göteborgs ”kompensationsideologi”[64]. Det vill säga den intill hybris gränsande revanschlusta som emellanåt drabbar göteborgarna, inte minst de kulturutövande. Kulturjournalisten Mikael Löfgren har talat om hur stadens mellanposition ibland förleder ”Göteborg att försöka sig på saker som staden helt enkelt är för liten för. Det är denna ambivalens mellan vardaglig hygglighet och bärsärkaaktig drift att bräcka som skänker staden dess egenart”.[65]
Fenomenet skärskådas i en av den unga göteborgska litteraturens allra mest lysande skrifter: Cecilia Grönbergs och Jonas Magnussons Leviatan från Göteborg. Det är en kulturhistorisk och filosofisk essä och fotobok som berättar den osannolika historien om hur en blåval som strandar i Askimsviken en blåsig oktoberdag 1865 så till den grad fångar göteborgarnas intresse att den ännu i dag, uppstoppad och fortfarande möjlig att beskåda på Naturhistoriska museet, utgör en viktig beståndsdel av Göteborgs kulturella identitet. Mest gripen blir museiintendenten August Wilhelm Malm som sätter sin karriär på spel, fullständigt tappar sitt vetenskapliga och allmänna omdöme men räddar valkadavret från förruttnelsen och därigenom skapar ”Göteborgs animala svar på regalskeppet Wasa och ett av Sveriges mest populära museiföremål alla kategorier”.[66] Ett typiskt göteborgskt kulturprojekt med andra ord.
Vad Grönberg och Magnusson lyckas med genom sin minutiösa kartläggning av denna historias alla förvecklingar och stickspår är, skulle Castells säga, att rotfästa den göteborgska identiteten i historien och geografin utan att förfalla till en falsk ursprunglighet eller till att konstruera en självbekräftande identitet. De visar tvärtom hur konstruktionen av den göteborgska kulturella identiteten, till vars skapelsemyter berättelsen om den malmska valen definitivt hör, historiskt sett varit en vidöppen process, utsatt för influenser och påverkan från alla tänkbara håll. På så sätt kan Leviatan från Göteborg sägas utgöra ett motståndsvärn mot den kultur av verklig virtualitet som hotar att frikoppla oss från samhälle och historia och isolera oss från varandra. Den bygger ett motstånd utan att bli defensiv.
För Castells går, som vi sett, vägen till proaktiv social förändring i nätverkssamhället via symbolmobiliserare. Antingen i form enskilda intellektuella eller i form av alternativa nätverk.
Vid fönstret där jag står ser jag Göteborgs filmfestivals kontor. Vad är väl filmfestivalen annat än framgångsrikt försök att koppla upp Göteborg mot de alternativa nätverken i filmens underbara värld? Tack vare festivalen har filmare och regissörer från Kazakstan, Hongkong och till och med Hollywood stretat över Järntorget i snöglopp. De har bjudits hit och de har visat sina filmer, delat sina erfarenheter, inför förundrade göteborgare. Filmfestivalen är djupt rotfäst i den lokala kulturen – ”en festival i jeans och blandekonomi” menade en besökande PO Enquist;[67] en festival med rötterna i folket, skulle Castells kanske säga – men utgör samtidigt en viktig nod i en rad internationella nätverk.
Västerut kan jag skymta Älvsborgsbron vid vars södra fäste kulturföreningen Röda Sten i ett övergivet gammalt pannhus genomför konstprojekt, det ena mer häpnadsväckande än det andra. Röda sten har uttalat glokala ambitioner. Man vill vara förankrad i det lokala samtidigt som man söker knyta an till den internationella konstvärldens inflytelserika nätverk. Till Pannhuset vill man ta konstnärligt gestaltade erfarenheter från världens alla hörn. Man ryggar inte för det politiskt kontroversiella och man vägrar välja sida i konflikten mellan lokalt och globalt.
Såväl Lagerhusets publicister som Filmfestivalen och Röda sten, liksom andra allvarligt syftande symbolmobiliserare i Göteborg, ingår i alternativa internationella nätverk som, alltså, ”både speglar och motverkar maktens nätverkslogik”.
***
Göteborg är de kulturella klassmotsättningarnas stad. Det är en segregerad stad. Göteborg har alltid, med historikern och landshövdingen Per Nyströms formulering, varit ”kontrasternas stad”.[68] Är det då möjligt att här överbrygga klyftan mellan platsrum och flödesrum? Mellan södra och norra älvstranden? Mellan jaget och nätet?
Sträcker jag på halsen kan jag strax hitom Älvsborgsbron, på norra sidan av älven, skymta Eriksbergs gamla bockkran. Vi dess fot byggs den så kallade Ostindiefararen, en historisk replik av det fartyg som en septemberdag 1745, på väg hem från Kina, förliste i Göteborgs hamninlopp. Om några dagar ska hon sjösättas. Ostindiefararen är ett kulturprojekt som helhjärtat stöds av stadens etablissemang och som i sin måttlöshet inte står Malms val efter. Liksom den malmska valen skulle turnera runt mellan de europeiska metropolerna och sprida glans över staden Göteborg, en resa som för övrigt ändade i fiasko, ska nu Ostindiefararen Götheborg segla över världshaven och göra samma sak. Nog är det ett projekt alltid. Och nog är det historiskt förankrat. Men var finns motståndet?
Nej, det gäller att ur en historiskt förankrad, lokalt rotfäst motståndsidentitet utveckla en projektidentitet. Motståndet är centralt. Men det kan finnas skäl att lyssna på den norske Castellskännaren och urbanisten Erling Fossen. ”Försök inte att stoppa utvecklingen”, sade han på ett av Järntorgsgruppens offentliga seminarier, ”försök att styra den”.[69] Manuel Castells skulle förmodligen ge Järntorgsgruppen rådet att fortsätta på den inslagna vägen med en ”en problemorienterad, partilös politik”, som är en av de hoppfulla tendenser till framgångsrik politisk mobilisering han tycker sig urskilja i samtiden.[70]
Så, vad göra? Strax väster om Järntorget ligger Stigberget. Här utspelar sig, om vi får tro Cecilia Grönbergs och Jonas Magnussons auktoritativa framställning i ämnet, den allra första ”Kal å Ada-vitsen”, första gången tryckt i tidskriften Svensk Humor nr 16 1914. Kanske kan den säga oss något om Göteborgs utsatthet och betydelsen av att våga språnget ut i det globala nätverkssamhället:
Historia från Göteborg
De va eldsvåda ve Stigbergsgåta.
Kålle stod i femte våningen å våga inte höppa. Höppa du Kålle, sa ja, vi ha nät.
Å Kålle höppa.
Vi hade la inte nåt nät.[71]
Så kan det gå. Men det måste kanske inte gå så. ”Relationerna mellan flödesrum och platsrum, mellan samtidig globalisering och lokalfästning, har inget förutbestämt resultat” tröstar oss Castells.[72] Kanske går det att, ”trygga i våra projekt”, hitta sätt att leva i denna stad.[73] Vad skulle vi annars göra?
Mellan jaget och nätet finns en plats som heter Göteborg.
Noter
[1] Jag har försökt skildra medias roll i händelseförloppet i essän ”Att kasta första stenen” i Glänta nr 3/2001, omtryckt i Mikael Löfgren & Masoud Vatankhah (red): Vad hände med Sverige i Göteborg (Ordfront 2002).
[2] När den svenska översättningen kom ut skrev en hänförd kritiker i Dagens Nyheter: ”En del böcker är som rullgardiner. Eller rättare sagt: att läsa dem är som att låta rullgardinen fara i topp morgonen efter vinterns första snöfall. Va! Är det så det ser ut utanför mitt fönster? Fastän gammal tycks världen i ett slag ny. Lik sig själv och ändå helt förändrad. Lekfullt inbjudande trots bistra minusgrader. Full av tidigare osynliga detaljer och – ja, faktiskt – fundamentalt sammanhängande.” Mikael Löfgren i DN 990907, omtryckt i Löfgrens Den globala sorgens diktatur och andra samtidsdiagnoser (Atlas global 2002), s 261. Recensionen var inte otypisk.
[3] I det följande hänvisar jag till den svenska översättningen av Informationsålderns tre band: Nätverkssamhällets framväxt (1999; 2 omarbetade upplagan 2001), Identitetens makt (2000) samt Millenniets slut (2000). Samtliga utgivna på Daidalos. Den bästa introduktionen på svenska till Castells teori är fortfarande Ord & Bilds temanummer ”Manuel Castells”, O&B 1999:3.
[4] Nätverkssamhällets framväxt , s 520.
[5] A a, s 521.
[6] För en castellsinspirerad beskrivning av klusterbildningens betydelse i den informationella ekonomin se Göran Brulins Faktor X. Arbete och kapital i en lokal värld (Atlas 2002). Tankegångarna utvecklas och relateras till västsvenska förhållanden i Birgitta Janssons, Örjan Nyströms och Björn Trägårdhs antologi Den glokala utmaningen. Samverksansmönster och näringslivsutveckling i Västsverige (Atlas 2002).
[7] Millenniets slut, s 403.
[8] Kvällen på ABF-huset var minnesvärd på flera sätt. Moderatorn Göran Rosenberg inledde med att påstå att medan studenterna i Paris revolterade i maj 1968, ägnade sig Castells åt seriösa studier och forskning. Castells värjde sig bestämt mot detta försök till politiskt korrekt tillrättaläggande av historien. I själva verket spelade han en central roll under majrevolten och utvisades därför ur Frankrike. Se Ida Sussers biografiska skiss över Castells liv och karriär, ”Manuel Castells: Conceptualizing the City in the Information Age”, i Ida Susser (red), The Castells Reader on Cities and Social Theory (Blackwell 2002), s 2.
[9] Personligt samtal med Bo Grönlund, Göteborg 030221. Bo Grönlund var inbjuden av den s k Järntorgsgruppen för att ge sin bild av området. Se http://users.cybercity.dk/~bdi1720/home.html (030604).
[10] Nätverkssamhällets framväxt, s 98 och s 28.
[11] A a, s 50.
[12] Manuel Castells ”Informationsnäten: samhällets ryggrad” i Ord & Bild nr 2000:6, s 114 och s 115.
[13] A a, s 115.
[14] Nätverkssamhällets framväxt, s 29.
[15]Identitetens makt, s 17, jfr s 85.
[16] A a, s 15f.
[17] A a, s 16
[18] A a, s 22.
[19] A a, s 80.
[20] A a, s 23
[21] A a, s 22.
[22] A a, s 25.
[23] A a, s 370.
[24] A a, s 25.
[25] Castells, ”Informationsnäten: samhällets ryggrad”, s 124 resp. Millenniets slut, s 471.
[26] Identitetens makt , s 17
[27] ”Überleden im Netzwerk”, intervju med Manuels Castells i Der Spiegel, nr 14/2000 (000413).
[28] Identitetens makt, s 370.
[29] Identitetens makt, s 371.
[30] För en presentation av gruppen se den gemensamma debattartikeln i Göteborgs-Posten (GP 030222) och min replik i den debatt som därefter följde (GP 030505).
[31] För en översikt över Järntorgets historia se t ex Einar Hansson och Margareta Henrikssons Järntorget i allas händer en hjärtesak för Göteborg (ABF Göteborg 2000) eller Kerstin Lökkens ”Platser vid vattnet. Göteborgs hamn – ’upphovet till stadens framgång och kommersiella storhet’” i hennes, Sven B Eks och Magnus Bergqvists Stadens Janusansikten. Göteborgare tycker om Göteborg (Etnologiska föreningen i Västsverige 2002), s 39ff.
[32] För en kritisk uppgörelse med detta stråk se t ex Claes Caldenby, ”Kulturens platser”, i Ord & Bild 1998:3, s 26f.
[33] Litteraturen kring Habermas distinktion mellan system och livsvärld är oöverskådlig. Tanken formulerade Habermas ursprungligen och mest utförligt i Theorie des Kommunikativen Handelns, Bd II (Suhrkamp 1981), s 171ff.
[34] Manuel Castells, Internetgalaxen. Reflektioner om Internet, ekonomi och samhälle (Daidalos 2002), s 210.
[35] Nätverkssamhällets framväxt, s 524.
[36] Jaques Werup, Livet går fort, timmarna sakta, Filmkonst nr 73 (2001), s 33. Se även L´heure bleue (Alba 1983) där Werup med malmöitiska ögon skildrar sin tid i Belleville och Paris.
[37] Nätverkssamhällets framväxt, s 472f.
[38] Susser, s 3.
[39] Manuel Castells, ”Conclusion: Urban Sociology in the Twenty-first Century”, i Susser (red), s 393.
[40] Två kapitel av The Urban Question finns omtryckta i Susser (red), kritiken av Lefebvre utvecklas på s 44ff. Attributet ”althusserinspirerad” är Sten Gromarks i efterordet till den svenska översättningen av Henri Lefebvres Staden som rättighet (Bokomotiv 1982), s 193.
[41] Castells, ”Conclusion”, i Susser (red), s 392.
[42] Nätverkssamhällets framväxt, s 474.
[43] Manuel Castells, The Informational City. Information Technology, Economic Restructuring, and the Urban-Regional Process (Blackwell 1989), s 169f.
[44] The Informational City, s 349.
[45] Nätverkssamhällets framväxt, s 448.
[46] A a, s 455.
[47] A a, s 455 och 459.
[48] A a, s 461. Definitionen lyder: ”Flödesrummet är den materiella organisationen av tidsdelande sociala praktiker som verkar genom flöden”.
[49] A a, s 477.
[50]A a, s 466f.
[51] A a, s 465.
[52] A a, s 467ff.
[53] A a, s 469.
[54] A a, s 470.
[55] A a, s 471. Rem Koolhaas har uppenbart påverkats av Castells teori, och har i likhet med denne ägnat den mäktiga urbaniseringsprocessen kring Pärlflodens delta stor uppmärksamhet. I Koolhaas bidrag på detta tema till Documenta X i Kassel 1997 var till exempel referenserna till Castells många.
[56] Nätverkssamhällets framväxt, s 472.
[57] A a, s 434.
[58] För en diskussion av Järntorgets betydelse för dagens litterära miljö i Göteborg se Magnus Haglund ”Platsen spelar roll” (GP 020402). Haglund diskuterar bl a Järntorgsskildrare som Dan Andersson och Claes Hylinger och konstaterar att området i dag hyser viktiga ”kluster av alternativa energier och kulturella strategier”. Hylinger är tillsammans med Magnus Hedlund den obestridde mästaren i genren. Ingen kan som dessa båda skildra en långsam promenad över Järntorget. Se t ex deras tillsammans med Lennart Aschenbrenner utgivna Kvar i Göteborg (Carlssons 1992), eller samma trios Regnet föll över Järntorget, Filmkonst nr 68 (2000).
[59] Folke Mogren & Sune Örnberg, Ett femtiotal. Göteborg i en annan tid (Norstedts 1996), s 100.
[60] Erik Andersson, Hålor av hin, (Bonniers 2002), s 72f.
[61] Robert Gustafssons figur i tv-serien Nile City 105,6 från år 1994 finns tillgänglig på DVD (SVT 2002). Att de stockholmska lustigkurrarna i Killinggänget stavade Weiron med V får man ha överseende med.
[62] Nätverkssamhällets framväxt, s 431.
[63] Aris Fioretos, ”Teser om Göteborg in eternitum”, GP 021002.
[64] Sven-Eric Liedman, ”’Die kleine Provinzstadt in dem kleinen Provinzland’: Göteborg” i Walter Prigge (red), Städtische Intellektuelle. Urbane Milieus im 20. Jahrhundert (Fischer 1992), s 314.
[65] Mikael Löfgren, Svenska tönteriets betydelse (Bonnier Alba 1994), s 59.
[66] Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson, Leviatan från Göteborg. Paracetologiska digressioner: Malmska valen, Göteborgsvitsen, Jona-komplexet och Moby Dick (Glänta Produktion 2002), s 5.
[67] Per Olof Enquist, Jakten på den förlorade själen, Filmkonst nr 50 (1997), s 20.
[68] Per Nyströms ”Den borgerliga arbetarstaden”, den mest brillianta av göteborgska Göteborgsessäer, står att läsa i Göteborg, STF:s årsbok 1978, s 6ff.
[69] Erling Fossen, offentligt seminarium, Göteborg 030303. Se även Fossens bidrag i Ord & Bild 1999:3, samt hans diskussion av Castells i boken EcstaCity. Ingångar till en ny urbanism (Daidalos 1998).
[70] Identitetens makt, s 362
[71] Grönberg och Magnusson (2002), s 53.
[72] Nätverkssamhällets framväxt, s 476.
[73] Internetgalaxen, s 283.
David Karlsson 