Recension av 
Giovanna Borradori, Philosophy in a Time of Terror: Dialogues with Jürgen Habermas and Jacques Derrida, Chicago University Press 2003.
Texten ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter den 11 september 2003.

Det slumpade sig så att två av Europas mest namnkunniga filosofer, Jacques Derrida och Jürgen Habermas, bägge hade föreläsningar planerade i New York då planen slog in i World Trade Center den där septemberdagen för två år sedan.  Såväl Derrida som Habermas beslöt sig, trots den förvirring och rädsla som rådde, att resa till New York och genomföra de planerade föreläsningarna.

Den i New York bosatta filosofen Giovanna Borradori tog tillfället i akt och sökte upp de europeiska kollegorna för samtal om vad som hänt. Resultatet har blivit en liten bok, Philosophy in a time of terror, där de båda tänkarna intervjuas och där Borradori utförligt kommenterar vad som sägs.

Att Habermas och Derrida medverkar i samma bok är, åtminstone för den som intresserar sig för samtidsfilosofins bataljer, något av en sensation. I den diskussion om det postmoderna som blossade upp under åttiotalet utgjorde Derrida och Habermas varandras motpoler. Mot Derridas dekonstruktion och kritik av logocentrismen stod Habermas kommunikativa förnuft och passionerade försvar för det moderna projektet. Det fälldes oförsonliga ord om fransk irrationalism och om tysk pansarvagnsargumentation. Vad som stod på spel var, sades det, ingenting mindre än arvet från upplysningen. Men Borradori menar att detta var en felsyn. Derridas envetna dekonstruktion av upplysningstraditionens nyckelbegrepp har syftat inte till att omintetgöra dem utan till att kritiskt och ständigt förnya dem. Hans praktik har aldrig uteslutit kriterier som sanning och giltighet.

***

Vad kan då två filosofer ha att säga om det politiska tillståndet i världen efter den 11 september? Borradori ställer frågan än mer generellt: Hur förhåller sig över huvud taget filosofisk verksamhet till politik? Under nittonhundratalet kan man bland filosofer urskilja två skilda förhållningssätt. Hon gör här en distinktion mellan filosofen som politisk aktivist och filosofen som samhällskritiker.

Typisk för det första förhållningssättet var Bertrand Russell, vars forskning inte tycktes ha något direkt samband med hans politiska engagemang. Ett mer samtida exempel är lingvisten Noam Chomsky, vars ihärdiga kritik av dubbelmoralen i USA:s utrikespolitik knappast kan sägas vara en konsekvens av hans teori om den generativa grammatiken. En skandinavisk läsare tänker kanske på Arne Naess, skolad i den logiska positivismens Wien men mer känd som kämpande gandhian och visionär ekosof. Enligt denna modell har filosofen genom sitt särskilda yrkeskunnande tillgång till en uppsättning analytiska verktyg som kan bringa klarhet i till synes hopplöst komplexa sammanhang. En politiskt engagerad filosof av russellskt snitt ställer, genom att delta i den offentliga debatten, dessa verktyg i allmänhetens tjänst.

Det motsatta förhållningssättet förkroppsligas av Hannah Arendt. För henne, Heideggereleven som kastade sig in i praktiskt flyktingarbete först i Paris och sedan i New York, var filosofisk reflektion alltid djupt inbäddad i konkreta historiska omständigheter. Filosofins uppgift var enligt Arendt att med utgångspunkt i människans bräcklighet och tillkortakommanden reflektera över mänskliga lagar och institutioner, det vill säga över de former genom vilka människor söker leva tillsammans, och hur dessa förändras genom historien. Filosofen måste därför även aktivt förhålla sig till de egna sociala och historiska begränsningarna. Detta Arendts förhållningssätt till filosofin präglar, menar Borradori, såväl Jacques Derridas som Jürgen Habermas filosofiska gärning. Och det är här någonstans som Philosophy in a time of terror bränner till.

I Habermas filosofiska projekt finns en tydlig linje. Han har hela tiden, i bok efter bok, sökt efter rättens och demokratins grundvalar. Hur ska ett demokratiskt samhälles institutioner byggas för att uppfattas som legitima av dess medborgare? Hans svar på frågan har alltid kokat ned till detta: i en öppen, fri och saklig kommunikation medborgare emellan kommer det bättre argumentet till slut att segra. Det gäller därför att skapa samhälleliga institutioner som låter en sådan ostörd kommunikation äga rum.

Derridas författarskap har under de senaste femton åren på ett tydligt sätt orienterat sig mot etiska och politiska frågor. Han har nagelfarit en rad begrepp – vänskap, gästfrihet, rättvisa, kosmopolitism, tolerans, förlåtelse – centrala i vår politiska och sociala föreställningsvärld. Enligt många kännare har en sådan hållning hela tiden funnits i Derridas texter, men först på senare år kommit upp till ytan. I Philosophy in a time of terror blir det tydligt hur Derrida manar oss till konstant omprövning och självprövning. Om vi tror oss ha gjort upp med eurocentrismen är det bara att börja om, och om vi tror att vi hittat en rimlig politisk lösning vad gäller den andres krav på oss är det dags att rannsaka sig själv igen. Det etiska krav som utgår från den andre är oändligt, ovillkorligt, och vi kan aldrig leva upp till det. Men det får för den skulle inte kompromissas bort. Vi måste visserligen hela tiden söka samhälleliga kompromisser, rimliga politiska lösningar, men i det ögonblick vi tror oss färdiga har något väsentligt gått förlorat.

Om Habermas manar oss att söka hållbara, demokratiskt legitima samarbetsprocedurer på den politiska nivån, påminner oss Derrida om radikaliteten i det etiska krav som uppstår i mötet med en annan människa. Det är två perspektiv som på intet sätt utesluter varandra. De utgör snarare varandras förutsättning och kan naturligtvis ses som två sidor av det upplysningsprojekt som såväl Habermas som Derrida vill vidareutveckla.

***

Det häpnadsväckande är att denna lilla skrift gör så tydligt hur Habermas och Derrida, två skilda filosofiska temperament med så olikartade strategier, i sin analys av 11 september hamnar så nära varandra. Båda fördömer entydigt och ovillkorligen terrorattackerna och uttrycker sin solidaritet med offer och anhöriga. Båda varnar för en demonisering av den muslimska världen. På var sitt sätt smular de sönder talet om ett ”krig” mot ”terrorismen” och varnar för de militära medlens verkningslöshet eller, än värre, kontraproduktivitet. Bägge talar om vikten av att i det krigsliknande tillstånd som rådde i USA hösten 2001 bibehålla den analytiska förmågan och inte ge upp inför kravet på förenklingar.

”En filosof”, säger Derrida, ”vore någon som sökte nya kriterier för att skilja mellan att ’förstå’ och ’rättfärdiga’. För det är möjligt att beskriva, begripa och förklara vissa orsakssamband eller händelsekedjor som leder till ’krig’ eller ’terrorism’ utan att på minsta sätt rättfärdiga dem”. Det är följaktligen ”fullt möjligt att ovillkorligen fördöma vissa terrorhandlingar (utförda av stater eller ej) utan att tvingas bortse från den situation som kan ha förorsakat dem eller till och med legitimerat dem”.

Båda knyter an till det bästa i USA:s politiska traditioner samtidigt som de ifrågasätter den nuvarande adminstrationens politik. De kritiserar imperiet och söker gå i dialog med republiken. Habermas varnar för den självtillräckliga unilateralism som redan under hösten 2001 var tydlig, för att strax därefter slå ut i full blom. I en intervju strax före Irakkrigets utbrott gav han, som menar sig alltid ha tillhört den proamerikanska vänstern, relief åt sitt eget ställningstagande: ”Det var inte länge sedan en ung generation tyskar, befriade från nazistregimen av amerikanska soldater, utvecklade en beundran för de politiska idealen hos den nation som var drivkraften bakom grundandet av FN och genomförandet av tribunalerna i Nürnberg och Tokyo.” USA bidrog under dessa år till att revolutionera den internationella rätten. ”Ska nu denna nation svepa bort dessa civilisatoriska prestationer?”

Det är just när det gäller behovet av en internationell rättsordning som Habermas och Derridas politiska samsyn blir som mest uppenbar. Demokratin måste bli postnationell och former och procedurer för detta måste vi gemensamt våga utprova. Det gäller, menar Habermas, att få till stånd ett ”världsmedborgarskap utan världsregering”. Radikala förändringar i den internationella rätten är nödvändiga, menar Derrida. Men det är omöjligt att förutsäga hur lång tid en sådan process kommer att kräva, ”det kan ta en generation eller tjugo”.

Förmodligen har insikten om den politiska samsynen drabbat de båda filosoferna själva. Sent i våras  gjorde de ett gemensamt utspel i frågan kring EU:s framtid som orsakat stor och berättigad uppmärksamhet i den europeiska debatten. Utom möjligen hos oss då, upptagna som vi är med att debattera EMU. När denna text äntligen översätts till svenska är det i en tidskrift som Arena (nr 4/03), vid sidan av de mediala autostradorna.

***

Det verkligt värdefulla i Philosophy in a time of terror är inte de analyser eller politiska förslag som formuleras, utan den hållning till filosofin och politiken den ger prov på. Upplysning och demokrati inte är något som ligger bakom oss, det är inte i första hand ett stolt arv som det gäller att förvalta eller försvara, det är istället en uppgift som ligger framför oss.

Såväl Derridas som Habermas reflektioner kring 11 september är exempel på en upplysning som blivit självreflexiv och medveten om sina egna begränsningar. Knivskarp i sin kritik, men ödmjuk vad gäller de egna lösningsförslagen. Samtidigt vågar den blicka framåt. De båda filosoferna tar sig rätten att förespråka en kosmopolitisk rättsordning utan att i detalj kunna redogöra för en sådan ska konstrueras. Det är ett riskabelt företag.

Vad var det då egentligen som hände den 11 september 2001? Kommer detta datum att betraktas som ett brott i historien av samma magnitud som Pearl Harbor eller, vilket Habermas föreslår som en rimligare jämförelse, augusti 1914?  Den hemska sanningen är att hur 11 september kommer att framstå beror på vad som skett och sker efter denna händelse. På vad som görs nu.

Vi kan två år senare se hur den amerikanska administrationen lyckats göra i princip allt fel. Vi ser hur man nu, oräkneliga afghanska och irakiska och många brittiska och amerikanska liv och åttio miljarder dollar senare, vädjar till FN om hjälp. Vi kan se hur hatet växer, hur horisonter krymper, synfält snävas in och möjligheter stängs. Förmodligen just vad terroristerna ville uppnå. En rädslans kultur sprider sig. Den rädde beväpnar sig.

I sin filosofiska reflektion visar såväl Jürgen Habermas som Jacques Derrida prov på något som tyvärr inte bara är en filosofisk utan dessvärre även politisk bristvara i dag: Mod. ”Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd!” lyder en nyckelformulering i Immanuel Kants ”Vad är upplysning?” från 1784. Det görs i Philosophy in a time of terror, skriven i New York hösten 2001.

”Jordens folk har nu nått så långt (i trängre och vidare mening) i sin samhörighet, att en rättskränkning på en plats på jorden upplevs av alla” skriver Kant i en annan lika berömd som aktuell skrift, ”Om den eviga freden” (1795), som hade han suttit klistrad vid tv-skärmen den 11 september år 2001.  ”Därför”, fortsätter Kant, ”är idén om ett världsmedborgarskap ingen fantastisk eller bisarr rättsföreställning utan en nödvändig komplettering av såväl stats- som folkrättens oskrivna lagar. Den blir på så sätt till en universell människorätt.”

Det är lätt att i dag avfärda denna tvåhundraåriga dröm som vacker, men ack så orealistisk. Allt tycks tala emot den. Den som gör så har ingenting begripit.