Ett globalt civilt samhälle

Denna text publicerade ursprungligen som två artiklar i Dagens Nyheter den 9 och 10 oktober 2002.

Demokratins nya verktygslådor –
om konfrontativ dialog och mikropolitiskt myller

Nyligen genomfördes Fritt forum 2002, ”det fria ordets festival”, i Göteborg. Under fyra dagar kunde man ta del av politiska debatter och seminarier där allt från EU:s framtid och politikens nya former till situationen i Västsahara diskuterades.

Världshandelspolitiken debatterades intensivt liksom integrationen och demokratin i skolan. Man kunde höra rysk-tjuvasijska poeter tolka Bellman och man kunde vara med och bygga världens största pärlplatta. Dagarna och kvällarna fylldes med musik och de kringboende klagade på ljudet. Det var, med andra ord, en riktig folkfest. Men var det bara det?

Förra gången det begav sig, under EU-toppmötet i Göteborg förra året, spelade Fritt Forum en avgörande roll för händelseutvecklingen. Festivalområdet var en fredad zon dit varken maskerade demonstranter eller kravallutrustade poliser ägde tillträde. Mitt i tumultet genomfördes ett drygt femtiotal politiska seminarier och debatter och lika många konserter. Höjdpunkten var en debatt på storbildsskärm mellan EU:s representanter och företrädare för folkrörelser och frivilligorganisationer. En sådan offentlig dialog hade aldrig tidigare prövats under något EU-toppmöte. Initiativet förbigicks i stort sett med tystnad av media, överröstat som det blev av larmet från containrarna och gatstenarna.

***

Fritt forum var, skriver fredsforskaren och aktivisten Hans Abrahamsson i en nyligen publicerad analys av Göteborgshändelserna, en ”unik politisk arena”. Den var unik så till vida att här kunde diskussioner föras och meningsskiljaktigheter hanteras utan bruk av våld. Något som dessvärre inte var självklart dessa dramatiska dagar.

På så sätt kom Fritt forum, genom att upplåta en fredad plats, att på ett konkret och praktiskt sätt försvara demokratin. Just den demokrati som såväl ordningsmakt som de på Svenska mässan barrikaderade EU-politikerna ansåg vara hotad

Men Fritt forum spelade en viktig roll redan innan den första festivalen ägt rum. Abrahamsson beskriver hur de kontaktytor som inför festivalen etablerats mellan de globaliseringskritiska rörelserna och kommunledningen var nödvändiga för den ”göteborgsmodell” som växte fram månaderna innan EU-mötet. Tanken var att i god samförståndsanda genomföra ett internationellt politiskt toppmöte utan våldsamheter på gatorna. Göteborgsmodellen krossades i det ögonblick som polisen inringade Hvitfeldtska gymnasiet, och många har förhånat den sedan dess. Abrahamsson, själv en av arkitekterna bakom modellen, försvarar den fortfarande. Utan samarbetet hade situationen kunnat urarta än värre. Det gjordes, menar han, många erfarenheter värda bygga vidare på.

Händelserna i samband med EU-toppmötet utgjorde naturligtvis en bakgrund till årets Fritt forum. Såren har ingalunda läkt. Tvärtom har det rättsliga efterspelet på många sätt ytterligare förvärrat dem. Erik Wijk sammanfattade nyligen situationen och rättsläget här i spalterna (DN 020814). Behovet av en offentlig bearbetning av det som skett och fortfarande sker är följaktligen stort. Det är ingen tillfällighet att händelserna tematiseras på inte mindre än fem teaterscener i Göteborg denna säsong.

***

En annan bakgrund mot vilken man kan försöka förstå Fritt forum som fenomen är den etablerade politikens kris. Årets festival gick av stapeln några veckor före valet. Samtliga riksdagspartier var närvarande, men hade inte själva fått sätta dagordningen. De frågor som diskuterades på Fritt forums många tältscener var därför fler, större och i många fall faktiskt viktigare än de som gjorts till föremål för diskussion under valrörelsen. Hur kommer det sig?

I centrum för Hans Abrahamssons analys står begreppet ”politiskt utrymme”. Den kamp som utkämpades runt EU-mötet handlade i hög grad om demokratisk tillgänglighet. För många aktivister handlade det om ”rätten att deltaga i det politiska samtalet, rätten att få samlas på gator och torg utan att riskera trakasserier från ordningsmakten, om rätten att få genomföra planerade seminarier och om rätten till mediautrymme”. Det var denna grundläggande rättighet som kränktes.

Frågan om politiskt utrymme handlar även om vilka frågor som ska få diskuteras politiskt, det vill säga om vad som ryms inom politiken. Det handlar om möjligheten att få vara med och bestämma vilka frågor som ska tas upp till debatt. Och kanske ska man förstå de senaste årens antikapitalistiska mobilisering, de systemkritiska rörelser som vunnit politiskt momentum sedan demonstrationerna i Seattle hösten 1999, just som en förnyad kamp om politikens utrymme.

De krav som reses handlar i hög grad om att återpolitisera områden och maktförhållanden som under de senaste decennierna avpolitiserats. Men det handlar också om att finna former för att politiskt hantera frågor som idag är demokratiskt oåtkomliga. Frågor, ämnen och konflikter som ligger utanför de enskilda nationalstatliga demokratiernas räckvidd.

***

Den brittiska tidskriften New Left Review har i en artikelserie försökt beskriva denna post-Seattle vänster, denna svårfångade ”rörelse av rörelser”. Den bild som framträder är en myriad av synnerligen olikartade politiska rörelser, grupperingar och nätverk. Ett gemensamt drag är emellertid motviljan mot traditionella hierarkiska organisationsformer, vare sig det är hos företag, i statliga byråkratier eller politiska partier. Detta är rörelser som ogärna utser ledare och representanter.

Den svenske fredsforskaren Stellan Vinthagen har försökt fånga dynamiken i denna nya politiska konstellation med begreppsparet politisk minimalism och metodisk maximalism. Den politiska minimalismen, det vill säga sökandet efter den minsta gemensamma politiska nämnaren, gör det möjligt att snabbt mobilisera opinion. En enskild politisk fråga – till exempel skatt på internationella finanstransaktioner – kan bli den brännpunkt i vilken en rad annars divergerande politiska och sociala krafter sammanstrålar. Den politiska minimalismen har visat sig vara förvånansvärt framgångsrik.

Den metodiska maximalismen, vars logik är ”många vägar bär till samma mål”, är mer problematisk. Den gör det omöjligt för en organisation att lägga sig i någon annans metoder. Det får exempelvis till följd att en aldrig så fridsam icke-våldsgrupp inte kan fördöma autonoma gruppers våldsinriktade protester. Det gör det också möjligt för exempelvis den filippinske politiske teoretikern och aktivisten Walden Bello att förespråka en taktisk allians med de amerikanska högerkrafter som, utifrån helt andra bevekelsegrunder än hans egna, också de vill krossa Världsbanken.

En vanlig invändning mot dessa rörelser, skriver den nordamerikanske aktivisten David Graeber i ett av inläggen i New Left Review, är att man skulle vara motståndare till struktur och organisation. Så är emellertid inte alls fallet: ”Detta är en rörelse för att återuppfinna demokratin. Den motsätter sig inte organisation. Den syftar till att skapa nya organisationsformer. Den saknar inte ideologi. Dessa nya organisationsformer är dess ideologi.”

Bakgrunden är 70-talets feministiska kritik av 60-talets inte alltid så anti-auktoritära rörelsers informellt auktoritära strukturer. För att komma till rätta med dessa började man experimentera med alternativ till stormötesdemokratin och utvecklade en rad nya mötestekniker. Inspiration och idéer hämtades från såväl kväkare som anarkister. Man eftersträvade konsensus framför majoritetsbeslut och ville få avvikande röster att komma till tals istället för att bara röstas ned.

Resultatet i dag är många rörelser med ett stort mått av självreflexivitet och en välfylld och växande verktygslåda av organisatoriska instrument – vängrupper, förslagsrundor, olika former av veto-förfaranden, akvariemöten, mötesunderlättare, stämningsobservatörer och mycket annat – som alla syftar till att skapa fördjupade demokratiska processer. Inte så få av de nya politiska rörelserna är påverkade av denna organisationskultur.

Göteborgsmötets bidrag till denna verktygslåda var den ”konfrontativa dialogen”. Det är en icke-våldsmetod som, med Hans Abrahamssons formulering, syftar till att ”förbättra kommunikationen i främst vertikala och asymmetriska relationer”, det vill säga mellan mäktiga och maktlösa. Den underliggande politiska analysen är att det, om man lyckas gå i dialog med åtminstone vissa delar av makteliten, faktiskt är möjligt att påverka också stora frågor som de internationella ekonomiska regelverken. Målsättningen är inte att uppnå samförstånd utan att förtydliga meningsmotsättningar. Först då kan en saklig diskussion föras. Först då kan nya frågor föras upp på dagordningen och göras till föremål för politiska debatter.

Medan experimenten med nya mötesformer i första hand riktas mot de egna organisationernas inre demokratiska liv griper den konfrontativa dialogen in i en yttre politisk situation. I båda fallen handlar det om att med hjälp av dialog, inte genom våld eller hot om våld, förstärka demokratiska procedurer. Detta närmar sig demokratins själva urscen: Medborgarna som samlas för att fatta beslut i gemensamma angelägenheter, vägledda endast av den tvångslösa kraften hos det bättre argumentet.

Medan politikens former som vi känner dem, den nationalstatliga representativa demokratin, i dag utsätts för stora påfrestningar, så pågår det på många håll ett demokratiskt förnyelsearbete. Under EU-toppmötet var det flera aktörer, skriver Abrahamsson, som såg det som viktigare ”att skapa själva arenan och att garantera det politiska utrymmet än att driva politiska sakfrågor.” Det är som om demokratin söker sig, såväl lokalt som globalt, nya former, bättre lämpade för de utmaningar den ställs inför. Som om den måste uppfinnas på nytt.

Kanske var det detta man fick en skymt av på Fritt forum. En inblick i en global och nätverksorganiserad demokratisk experimentverkstad. Ett sjudande myller av rörelser och nya politiska metoder, beslutsmodeller och organisationsformer.

***

På natten till den 26 december 1996 sjönk ett fartyg på väg till Italien utanför Siciliens kust. Ombord fanns 283 illegala immigranter från Pakistan, Indien och Sri Lanka. Under fem års tid förnekade italienska myndigheter att olyckan ägt rum. Historien rullades upp först sedan en journalist från La Repubblica funnit en drunknad ung mans ID-handlingar.

Händelseförloppet skildrades av den italienska konstnärsgruppen Multiplicity på årets Documenta-utställning i Kassel. Det skedde inom ramen för ett större projekt där de med en mångfald metoder vill kartlägga de flöden av människor, varor, information och pengar som i dag genomströmmar Medelhavsområdet. Detta är inte längre en plats där kulturer, traditioner och människor möts och blandas. Tvärtom krävs det att alla som rör sig över havet antar fasta och stabila identiteter. Man är antingen turist, fiskare, sjöman eller illegal immigrant. Dagens medelhav visar sig kunna dölja stora tragedier. Multiplicity vill med sitt projekt nysta i lösa ledtrådar för att få fatt i andra berättelser än de officiella solbelysta sanningarna.

Genom utställningskommisarien Okwui Enwezor lyckades Documenta i år för första gången på allvar spränga sina euro-amerikanska ramar. På Documenta 11 kunde man möta konstnärliga verk och estetiskt gestaltade erfarenheter från nära nog världens alla hörn. Som besökare mötte man ett myller av politiska berättelser.

Kanske skulle man kunna beskriva berättelsen om den sicilianska fartygskatastrofen som en liten politisk historia. Som en annan slags berättelse än de stora politiska historier det globala medieflödet dagligen bäddar in oss i. Dessa handlar om Bush och Blair eller de senaste överläggningarna inom FN:s säkerhetsråd. Framför våra ögon pågår förflyttningar på världshistoriens scen. En ny och kuslig världsordning håller på att ta gestalt.

Men samtidigt, i utkanterna, knappt synbart, pågår andra rörelser. Det är små historier, ofta osynliga för andra än de aktörer som deltar i dem.

***

Alla dessa små politiska berättelser saknar en övergripande tolkningsram. Vi lever i ett postmodernt politiskt tillstånd utan given rörelseriktning. Det är svårt att få en överblick. Nu börjar det emellertid framträda ett antal teoribildningar med anspråk på att kunna förklara hur alla dessa små historier hänger samman. En ofta förekommande referens i Documenta-katalogerna är Michael Hardts och Toni Negris politisk-filosofiska bestseller Empire. Denna stridsskrift utkom häromåret och har genom sin militanta entusiasm väckt sensation i många kretsar. Empire har förutsättningar att bli något av ett politiskt manifest för den vänster som formerats efter Seattle. Hardt och Negri tecknar konturerna av en ny världsordning, en ny global maktgeometri och kallar denna nya suveränitetsform Imperium.

Hardt och Negri bejakar globaliseringen, förhåller sig skeptiska till de nationalstatliga institutionernas möjligheter att bemästra de krafter som är i rörelse och sätter sin tilltro till den breda folkliga mobilisering de tycker sig urskilja. Huvudperson i deras bok är vad de med ett svåröversatt begrepp kallar ”the multitude”. Det är ett begrepp vars rottrådar de spårar tillbaka till Hobbes och framför allt Spinoza och som skulle kunna översättas med skara, mängd, mångfald eller möjligen myller. Vill man vara på den säkra sidan kan man, vilket några svenska översättare gjort, helt enkelt tala om multituden.

Multituden blir för Hardt och Negri ett samlingsbegrepp för i stort sett all tänkbar folklig politisk och social aktivitet. Och det är till uppfinningsrikedomen, handlings- och skaparkraften hos denna multitud vi enligt Empires författare bör knyta våra politiska förhoppningar. Multituden utgör snarast ett tillstånd. Ett tillstånd av kollektiv politisk viljebildning innan den oorganiserade massan förvandlats till organisation, parti eller byråkrati. Den är ett slags odisciplinerat politiskt begär i rörelse.

Det är svårt att inte jämföra Empire med ett annat av tidens stora syntesförsök, sociologen Manuel Castells trebandsverk Informationsåldern. Båda böckerna har tillskrivits en betydelse liknande den Karl Marx arbeten hade för försöken att förstå industrialismen. Skillnaderna dem emellan är emellertid himmelsvida. Där Castells ikläder sig den samvetsgranne sociologens empiriska tvångströja, och där det egna engagemanget bara tillåts glöda till mellan raderna, där är Hardt och Negri frustande entusiastiska. Där Castells hela tiden argumenterar utifrån ett omfattande statistiskt material, där belägger Hardt och Negri sina påståenden med citat från Marx, Spinoza eller Deleuze.

Den organisatoriska frihet som Empire hyllar är onekligen lockande och framställningen oavlåtligen fascinerande. Men innan man låter sig förföras av Hardt och Negris vision bör man nog erinra sig 70-talsfeminismen kritik av den ”strukturlöshetens tyranni” som präglade många av 60-talets rörelser. Där formella maktstrukturer saknas utövas makt informellt. Det gör det svårare att påverka och omöjligt att utkräva ansvar. Hardt och Negri bekymrar sig inte för sådana frågor. Det blir tydligt till exempel när man apropå den amerikanska fackföreningsrörelsen IWW skriver att en av dess stora förtjänster varit att den, trots en framgångsrik facklig kamp, inte lämnat några bestående strukturer efter sig.

Som politiskt manifest lämnar Empire åtskilligt övrigt att önska. Hardt och Negri beskriver en världsordning och frambesvärjer en motkraft som de hoppas ska kasta denna över ända. Men hur detta ska gå till diskuterar de lika lite som hur en annan ordning skulle kunna se ut. Empire mynnar förvisso ut i några högst konkreta politiska förslag – globalt medborgarskap och en global medborgarlön – men hur det institutionella arrangemang ser ut där detta skulle kunna genomföras diskuteras inte.

I sin optimism och i sin ”glädje över att vara kommunist” är Empire en ovanlig bok. Som föredöme åberopas Franciskus av Assisi och av multitudens motstånd mot Imperiet blir till slut ett ”kärleksprojekt”. Det är vackert så, men frågan om politikens former lämnas obesvarad.

***

Ett annat och mer jordnära försök att knyta samman myllret av små politiska historier, aktiviteter, rörelser och nätverk utgörs av teoribildningarna kring det globala civila samhället. London School of Economics sjösatte nyligen ett stort forskningsprojekt på detta tema. Projektet har hittills resulterat i ett första band av en årsbok, Global Civil Society 2001, vars syfte är både att empiriskt kartlägga fenomenet och att teoretiskt reflektera kring det.

Diskussionen lyfter upp ett av 80- och 90-talets centrala politiska begrepp – det civila samhället – och placerar in det i ett sammanhang som överskrider såväl nationsgränser som de vanliga samhällsvetenskapliga kategorierna. Årsbokens redaktörer erkänner att begreppet är lika luddigt som omtvistat, men försöker sig ändå på en definition. Det globala civila samhället är ”en sfär av idéer, värderingar, institutioner, organisationer, nätverk och individer som befinner sig mellan familjen, staten och marknaden samt agerar bortom gränserna hos nationella samhällen, politiska system och ekonomier”.

I Sverige kom debatten om det civila samhället av olika skäl att uppfattas som ett angrepp på välfärdsstaten. I de flesta andra sammanhang har bilden varit annorlunda. I Östeuropa eller Latinamerika förknippas begreppet med ett aktivt medborgarskap och en växande grad av självorganisering. Det uppfattas som ett sätt att återta kontrollen över ett lokalt politiskt utrymme.

Det civila samhällets viktigaste aktörer är de organisationer som, med en annan svåröversättbar term, brukar kallas NGO:er (Non Governmental Organizations), det vill säga icke-statliga organisationer, frivilligorganisationer eller folkrörelser. Sådana har förvisso funnits länge, men både omfattningen och de områden dessa organisationer arbetar inom har vidgats dramatiskt det senaste decenniet. Framför allt har antalet internationellt verksamma NGO:er, som Amnesty, Greenpeace eller Läkare utan gränser, ökat kraftigt. I dag räknar man med att det finns 13 000 sådana organisationer världen över. En fjärdedel av dessa startades under 90-talet. Dessa organisationer knyter allt tätare band sig emellan och med internationella institutioner som FN eller Världsbanken. De flesta har sina huvudkontor på norra halvklotet och en anmärkningsvärt stor del i nordvästra Europa.

Ett annat mått på det globala civilsamhällets betydelse är förekomsten av parallella toppmöten. Det senaste exemplet är det som nyligen gick av stapeln i Johannesburg, i skuggan av FN:s miljökonferens. I slutet av 80-talet förekom ett eller två sådana möten per år. Tio år senare är siffran 30 möten per år. Även frivilligorganisationernas ekonomiska betydelse har ökat. Allt fler stater och internationella organ slussar idag biståndsmedel via dem, vilket kastat in många i en känslig balansgång mellan självtillit och politiskt beroende.

***

Hur ska man då politiskt förstå detta globala civila samhälle? En del bedömare betraktar den snabba tillväxten av internationellt verksamma frivilligorganisationer som en avreglering av politiken, som den ekonomiska nyliberalismens motsvarighet på den internationella politikens område. Andra uppfattar det som en framgångsrik väg att tvinga politiska institutioner till större öppenhet och ansvarstagande och därmed ett sätt att radikalisera demokratin.

Redaktörerna för Global Civil Society 2001 menar att det globala civilsamhället i själva verket bör förstås som en debatt om riktningen hos den pågående globaliseringen och därmed, konstaterar de ödesmättat, om mänsklighetens framtid.

Ytterst få av det globala civilsamhällets aktörer eftersträvar en global stat. Många kämpar däremot för att med demokratiska medel tygla den ekonomiska globaliseringen. För detta krävs nytänkande och en god portion politisk och institutionell fantasi. Demokratin måste finna nya former. Med en formulering ur sociologen Håkan Thörns bok Globaliseringens dimensioner gäller det att bygga en ”komplex, mångdimensionell och decentraliserad global beslutsstruktur”.

Årets Documenta föregicks av ett antal internationella politiska seminarium. I den första publicerade volymen från denna seminarieserie, på temat ”den oförverkligade demokratin”, skriver organisatörerna om sin vilja att vara med och skapa en ”gemensam offentlighet”. Och möjligen kan Documenta 11 sägas förebåda framväxten av en polyfon global offentlighet. Ett globalt rum som inte domineras av ett fåtal medieföretags rapporteringar utan där skilda verkligheter och små politiska historier dokumenteras, gestaltas och kommuniceras.

Kanske ska denna ambition, i likhet med exempelvis Fritt Forum i Göteborg eller otaliga andra initiativ till mötesplatser och diskussionsforum, förstås som en följdriktig reaktion på de reellt existerande demokratiska institutionernas otillräcklighet. Demokratin måste finna nya former och politiken uppfinnas på nytt. Vad är då naturligare än att återvända till den punkt där all politik tar sin början: I det offentliga och förnuftiga samtalet medborgare emellan? Att över huvud taget få till stånd ett utrymme för sådana samtal är i sig en politisk handling.

Litteratur

Helmut Anheier, Marlies Glasius och Mary Kaldor (red): Global Civil Society 2001 (Oxford University Press)
Okwui Enwezor m fl (red): Democracy Unrealised. Documenta11_Platform1 (Hatje Cantz).
Hans Abrahamsson ”Göteborgsmodellen – konflikthantering genom utvidgad demokrati” (Institutionen för freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs universitet). Publicerad på http://www.padrigu.gu.se

Denna text publicerade ursprungligen som två artiklar i Dagens Nyheter den 9 och 10 oktober 2002.

Det här inlägget postades i Filosofi, Göteborg, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s