Recension av:
Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter Band 2. Otidsenliga betraktelser I-IV. Efterlämnade skrifter 1872-1875.
Översättning: Jonas Asklund, Svenja Blume, Carl-Göran Ekerwald, Margaretha Holmqvist, Joachim Retzlaff, Nikanor Teratologen, Ingrid Windisch
Noter och efterord: Ulf I Eriksson. Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter den 29 augusti 2005.

Friederich Nietzsches  Otidsenliga betraktelser

Det är sommar och samma vändningar och samma ord droppar oupphörligt från tidningssidorna. ”Men tänk då först, ni bläckkluddare, innan ni kluddar! Jag menar att bläcket skulle rodna av skam inför detta trams”. Allt liknar ”en själlös ordmosaik med internationell syntax”. ”Dessa tidningssidor dryper ju av slem”.

Nej, detta är inte kritik av de valhänta kommentarerna till tragedin i London och inte heller ett inlägg i bloggdebatten. Det är Friedrich Nietzsche som år 1873 karakteriserar det tyska språkets behandling i tidskrifter och tidningar. Han gör det i förbifarten medan han begår lustmord på teologen David Friedrich Strauss.

Nietzsche är 29 år gammal och sedan fyra år professor i grekiska i Basel, men känner sig redan allt mindre bekväm i den akademiska världen. Året innan har han i boken Tragedins födelse presenterat en djärv nytolkning av den grekiska filosofin. Uppgörelsen med Strauss är den första i en rad kulturkritiska och polemiska skrifter Nietzsche utger mellan åren 1873 och 1876. Han kallar dem otidsenliga betraktelser.

Tiden är handlingskraftig och nyttoinriktad. Naturvetenskapen blomstrar. Industrier grundläggs. Preussen har besegrat Danmark, Österrike och Frankrike i krig. Det tyska riket har enats och en kejsare utropats. Bismarck är rikskansler. Samma år som Nietzsche tillträder sin professur i Basel håller Första Internationalen kongress där. Arbetarna organiserar sig. Nietzsche vantrivs. Han plågas allt mer av sjukdom, men är ännu inte övermannad.

***

Skrifterna från första hälften av 1870-talet hör till de mest omedelbart tillgängliga i Nietzsches författarskap. Det är långt kvar till det profetiska tonläget hos Zarathustras diktare. Läran om den eviga återkomsten har ännu inte formulerats; nihilismen inte blivit något tema.

Det är dessa tidiga texter som samlats i den volym som nu utkommer i Symposions utgåva av Nietzsches Samlade skrifter. Det är band två av utgåvan och den fjärde volymen som utkommer av planerade tio. Många av texterna i detta band har aldrig tidigare översatts till svenska. Övriga har i stort sett alla nyöversatts. En rad översättare har tillsammans rott projektet i hamn. Man skulle kunna kalla detta en kulturgärning, om uttrycket inte vore så malplacerat.

Nietzsche ville inte bidra till kulturen; han ville riva ned och börja om. Och han skulle förmodligen inte ha känt sig mer hemma i vår tid och kultur än i sin egen. Denna kännetecknades, hävdade han, av ”det uttryck av belåtenhet som vilar över dess ansikte”. Dess företrädare såg sig som ”ständigt växande kompendium” av lärda åsikter; det mest omdömesgilla folket i världen. Mot denna självgoda och förmenta lärdom ställer Nietzsche vad han kallar liv. Och han har endast förakt över för den kultur som ”strös som socker ovanpå”.

***

I centrum för Nietzsches reflektioner dessa år står den humanistiska forskningens mål och mening. Varför studera gamla texter? Vad nyttar historievetenskapen till? Hur nå verklig bildning? Som universitetslärare värjer han sig mot de utifrån kommande kraven på snabba resultat: ”Tro mig: när människor ska arbeta och bli nyttiga i den vetenskapliga fabriken innan de är mogna så förstörs inom kort såväl vetenskapen som de alltför tidigt i denna fabrik använda slavarna”. Han motsätter sig en instrumentell bildningssyn: ”varje utbildning som uppställer ett ämbete eller ett näringsfång som sitt slutmål är ingen utbildning till bildning”, den är ”endast en anvisning om på vilken väg man räddar och skyddar sitt subjekt i kampen om tillvaron”.

Tack vare Symposions utgåva kan vi nu få en fullödigare bild av Nietzsche än vad som tidigare varit möjligt på svenska. Men – är det bra? Vad är nyttan med det? Om vi nu inte vill förfalla till den boktorra filologi Nietzsche förhånar och nöja oss med konstaterandet att en väsentlig lucka i vår översättningslitteratur äntligen fyllts igen?

Annorlunda uttryckt: Kan vi göra bruk av Nietzsche på det sätt som han själv ville att klassiska och historiska studier skulle brukas – ”till förmån för livet”? Hur bör man i så fall läsa dessa texter i dag? Den heta sommaren 2005? Terroristernas sommar. Den afrikanska fattigdomens sommar. De samvetsömma rockstjärnornas sommar. Den sommar då ozonskiktet är tunnare än någonsin och allt fler inser att planetens klimat oåterkalleligen håller på att förändras. Vad kan den ironiske allvarsmannen Friedrich Nietzsche säga oss nu?

Mycket finns att hämta i dessa texter. Man kan lära av det goda humöret och den oförsonliga polemiken, av den hela tiden framåtriktade rörelsen, av försöken att få liv och tänkande att gå ihop. De vibrerar av litterär energi.

Men inte bara det. Om man lyckas överse med den påfrestande strävan till upphöjdhet – dragningen till det storslagna, dyrkan av geniet, viljan att vara förnäm – ja, då kan man i dessa tidiga texter urskilja ett helt annat stråk, väl så viktigt. Man kan få syn på vad man med ett uttryck från den italienske filosofen Gianni Vattimo kan kalla ”det svaga tänkandet” hos Nietzsche. Ett tänkande som är medvetet om sin egen begränsning och otillräcklighet. Häri ligger dessa texters i dag mest angelägna filosofiska insikt.

***

I den ofullbordade och först postumt publicerade uppsatsen ”Om sanning och lögn i utommoralisk mening”, skriven 1873, utvecklar Nietzsche sin tidiga språk- och kunskapskritik: ”Att tala sanning är att använda de brukliga metaforerna, alltså, moraliskt uttryckt: kravet att ljuga enligt en fastställd konvention, att ljuga hjordvis i en för alla bindande stil.”

Det är en briljant text som skjuter alla anspråk på att säkert veta något i sank. Den rycker undan grunden för all tvärsäkerhet. De senaste decenniernas stora intresse för Nietzsche har i hög grad handlat om just detta underminerande av den vedertagna sanningens grundvalar. Den vetenskapskritiske Nietzsches perspektivism har betonats.

Men den som tror sig kunna ta Nietzsche till intäkt för en bekväm relativism bör nog läsa texterna en gång till. De genomsyras av kompromisslös sanningslidelse. Det är en sanningslidelse som kostar på. Som sätter sig själv på spel. Som får konsekvenser. Om den beundrade Schopenhauer skriver Nietzsche att denne ”tar på sig sannfärdighetens frivilliga lidande”.

Nietzsche rannsakar alltså världen och vetandet men också, och där ligger hans radikalitet i dag, sig själv. I sin uppgörelse med kollegerna i filologskrået slår han fast att filologens ”skuld består i att han inte förstår vare sig antiken eller samtiden eller sig själv”.

I sin strävan efter ärlighet och sannfärdighet och i sin drakdödarkamp mot inskränktheten skonar Nietzsche inte sin egen person. Han osäkrar allt, också den egna positionen. Till skillnad från vår tids alla moraliska besserwissrar och tvärsäkra relativister fortsätter han att fråga. Han vågar tillstå den egna kunskapens bräcklighet – den egna ”halv- och oförmågan” – men vägrar ge upp ”driften till sanning”.

Det tidiga 1870-talets Nietzsche kunde skriva: ”Man kan inte vara lycklig så länge allt omkring oss lider och ådrar sig lidande; man kan inte vara moralisk så länge människornas liv bestäms av våld, bedrägeri och orättvisa”. Hans tänkande skulle genomgå flera metamorfoser efter detta. Frågandet fortsatte.

Det som gör dessa 130 år gamla stridsskrifter så högaktuella nu, denna sommar av attentat och spektakel, är inte bara att de riktar sig mot en självtillräcklig biedermeierartad kultur, mot en värld vars ”horisont är lika kringskuren som en invånares i en alpdal”. Aktualiteten består i att de gör de utifrån en position modig och, trots allt, ödmjuk nog att vända det skoningslösa ifrågasättandet också mot de egna utgångspunkterna.