Att ur klassisk marmor karva fram en levande gestalt

Om en ny översättning av Tacitus Germania

I slutet av det första århundradet av vår tideräkning sitter i Rom, i imperiets hjärta, en ung ämbetsman och nedtecknar en etnografisk beskrivning av de barbariska folkstammarna bortom riksgränsen vid Rhen.

Trajanus är nybliven kejsare och författaren, Cornelius Tacitus, i början av en lysande karriär som till sist ska göra honom till ståthållare över provinsen Asien. Ihågkommen ska Tacitus emellertid bli som författare och historiker.

Tacitus besökte förmodligen aldrig de områden eller de folkslag han skildrade i Germania. Han byggde sin framställning på militära rapporter, tillgängliga skrifter och sannolikt ögonvittnesskildringar. Antik historieskrivning räknades till den sköna litteraturen och har lite gemensamt med våra tiders historievetenskap. Ändå anses Tacitus beskrivning av germanerna också av samtida historiker som förvånansvärt vederhäftig. Arkeologiska fynd har bekräftat mycket i hans framställning.

***

Nu föreligger Tacitus Germania i ny svensk utgåva. Alf Önnerfors har reviderat sin tidigare översättning från 1960, skrivit ny inledning och försett den med utförliga kommentarer. Tacitus sägs vara osedvanligt svåröversatt. Önnerfors har, skriver han, eftersträvat korrekt återgivande framför bibehållande av Tacitus säregna och i princip oöversättbara stil.

I kommentarerna är Önnerfors generös med de överväganden han gjort. När Tacitus beskriver germanernas fysionomi – ”bistra, blå ögon, rödblont hår, kraftigt byggda kroppar” – ägnar Önnerfors en sida åt att förklara varför han valt att kalla hårfärgen rödblond. Tyska forskare har länge lutat åt ”guldgul”, ”(råg)blond”. Med stöd av en fransk avhandling från 1949 visas dock att latinets rutilus betecknar en ”en levande röd färgnyans, som utmärker sig genom intensiv glans och lyster. Det betecknar sålunda blodets färg, himlens rodnad, eldens eller blixtens sken”. Huruvida Tacitus haft rätt i att germanerna verkligen haft rödblont hår är naturligtvis en annan sak. Det är ”en antropologisk-historisk fråga för sig”. Och så håller det på. Kommentarerna växer och blir mer omfattande än den, relativt korta, text de kommenterar. Det är spränglärt och oavlåtligen fascinerande.

***

Det Germania som Tacitus skildrar är området öster om Rhen och norr om Donau. Tidens geografiska kunskaper baseras på underrättelser från enstaka militära expeditioner och är med nödvändighet vaga. Men det är, vet Tacitus, ingen tilltalande trakt. Det är ”ett land med frånstötande landskapsbild och ett hårt klimat, ett land, som är ledsamt att bebygga och skåda, såvida man ej där råkar ha sin födelsebygd”. Norrut, ”ute i själva oceanen”, ligger svionernas samhällen. Dessa har skepp med ”spetsig stäv åt båda hållen” och lösa åror. Hos svionerna ”hålls rikedom i anseende”, där är det ”blott en som härskar” och vapnen hålls inlåsta under fredstid.

Tacitus korta rader är den första beskrivning vi har av livet på den Skandinaviska halvön och det första skriftliga vittnesmålet om svionernas, eller svearnas, existens. ”Bortom svionernas land finns ett annat hav, som är stelt och nästan orörligt” fortsätter Tacitus. ”Hit upp, men inte längre, sträcker sig livets värld”.

Tacitus skrifter var länge bortglömda. På 1420-talet hittade emellertid några påvliga handskriftssamlare obekanta skrifter av Tacitus hand i ett kloster norr om Fulda. Germania trycktes för första gången i Bologna 1472 och har spelat en väsentlig roll för tyskt och nordiskt identitetsskapande allt sedan dess.

För så är det: Germania består av sådant stoff som myter spinnes av. Här dras för första gången gränslinjen upp mellan sydländskt och nordeuropeiskt. Mellan det land som flödar av olivolja och vin och det där man lärt sig uthärda ”köld och hunger”. Tacitus är kritisk mot sedernas förfall i imperiet och idealiserar förmodligen i hög grad sedvänjorna i det ”fria Germanien”. Alf Önnerfors beskriver det som att han håller upp en ”etisk spegel” mot det romerska samhället.

***

Femtonhundratalets tyska humanister läste Germania med stort intresse. Luthers vapendragare Melanchton skrev en kommentar. Nazisterna kom så småningom att hämningslöst exploatera den germanska myten. Det går att förstå, den bild Tacitus målar upp saknar inte lockande inslag. ”Inget annat folkslag”, berättar han, ”ägnar mera slösande intresse åt sällskapligt och gästvänligt umgänge”. De saknar allt vad ”illslughet” heter och känner varken till ocker eller räntor. Det är ett folk av ”kärnsunda föräldrar” som uppfostrar sina barn utan dalt och som värnar den äktenskapliga troheten.

När krigarna inte drar ut i härnad fördriver de tiden i overksamhet: ”De ger sig under sömnens och matens välde, alla de tappraste och mest krigiska slår dank, omsorgen om hus, hem och åkerbruk skjuter de över på kvinnor och gubbar och de fysiskt svagaste inom familjen; själva går de omkring och slöar, en förunderlig karaktärsmotsägelse, att samma personer till den grad älskar lättjan och hatar lugnet.” Germanerna har en ”självrådig läggning” också i politiska frågor: ”Om ärenden av mindre vikt rådslår hövdingarna, om viktigare frågor hela folket”. När beslut ska fattas lyssnar man mer på ”den talandes värdiga sätt att giva råd än på grund av hans makt att befalla”.

Om det i Tacitus skildring av de fria germanerna finns stråk av egalitära eller republikanska ideal, så finns där samtidigt en naiv aristokratisk arrogans. ”Finnarna”, skriver han, möjligen åsyftande samerna, forskarna är osäkra, ”är häpnadsväckande vilda och vederstyggligt fattiga; inga vapen har de, inga hästar, inga boningar.” De klär sig i djurhudar och sover på marken. ”Dock anser de denna lott härligare än att sucka över arbete med jorden, möda sig med husbygge och under hopp och fruktan ha sina tankar kretsande kring egna och andras ägodelar. Obekymrade i sitt förhållande till både människor och gudar har de nått det svåraste av ideal: de känner inte ens behov av att önska sig något.” Så kan nog bara den skriva som aldrig besökt barbarerna. Behovslöshetens ideal odlas oftast av dem som själva inte behövt gå hungriga.

Hur som helst. Alf Önnerfors har med sin nya Germania givit oss tillgång till en viktig text i en utomordentlig utgåva och ur den klassiska marmorn karvat fram en sällsynt levande gestalt.

Recension av
Tacitus Germania (Wahlström & Widstrands klassikerserie 2005)
Översättning från latin, med inledning och kommentarer av Alf Önnerfors

Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter den 3 februari 2005.


Det här inlägget postades i Böcker, Humaniora och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att ur klassisk marmor karva fram en levande gestalt

  1. erling skriver:

    tänker på killen som växte upp intill Sågen och Kvarnen i Ugnanäs, invid Knäsjön
    i södra Småland

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s