Om vad man kan och inte kan fånga i en snörpvad

Ursprungligen publicerad i Maria Johansen & Thomas Karlsohn (red.), Om text. En vänbok till Eva-Lena Dahl, Institutionen för idé och lärdomshistoria, Göteborgs universitet, 2002.

Om vad man kan och inte kan fånga i en snörpvad

”Avhandlingar skriver jag inte: såna är för åsnor och tidskriftsläsare”.[1] Friedrich Nietzsches nedkastade anteckning från 1885 fyller mig, doktorand i idéhistoria och gammal tidskriftsredaktör, med blandade känslor. Visst, det finns något befriande i den retoriska gesten. Avhandlingar – dessa olästa, dammsamlande, pliktskyldiga meriteringsbevis – är för mindre, ofria andar. Den stolte filosofens suveräna hållning äger en viss lockelse. Högmodet frestar. Men sammanställningen ”åsnor och tidskriftsläsare”? Fem år senare, på en gata i Turin och på tröskeln in i galenskapen, kastade sig ju Nietzsche, om man får tro legenden, om halsen på just en åsna.

Och tidskriftsläsarna? Som före detta redaktör för Ord&Bild har jag ägnat dessa en del tankar. Den som inte haft förmånen att få arbeta vid en tidskriftsredaktion har måhända diffusa föreställningar om vad man egentligen gör på ett sådant ställe. En stor del av arbetstiden går åt till att läsa korrektur, nagelfara texter, omformulera, korta ned, kontrollera faktauppgifter, disponera om, knyta samman, be skribenten utveckla en tankegång, förklara bättre och inte sällan stryka vissa passager. Under pressläggningarna var vi ibland en ansenlig skara på redaktionen. Några intensiva veckor innan vi lämnade till tryck fylldes lokalen, dag som natt, av allt mer rödögda medarbetare. Texter lästes, rättades, skrevs om, ibland till oigenkännlighet. Det är nämligen så att ytterst få skribenter, etablerade som oetablerade, poeter lika väl som professorer, klarar sig utan redaktionell hjälp. Undantag finns. Men de är färre än jag föreställde mig innan jag äntrade Ord&Bilds redaktörsstol.

Vi läste alltså korrektur. Det är ett otacksamt slavgöra. Men vi satte en ära i att vara noggranna, ja pedantiska. Kanske gick det till överdrift ibland. Långa nattliga timmar kunde ägnas frågan huruvida fotnotstecknen – som i den version av layoutprogrammet Quark Express vi använde måste typograferas manuellt – skulle vara i sju eller åtta punkter. Fortfarande blir jag upprörd om jag i en tryckt text återfinner ett minustecken (-) där det ska vara ett tankstreck (–). Inte minst poeter, det insåg jag snart, är typografiskt synnerligen medvetna. Göran Sonnevis dikter avdelas inte av asterisker, utan av plustecken. Centrerade.[2]

Bo Strömstedt har berättat om hur Evert Taube med andan i halsen kunde ringa till honom på Expressen, tio minuter efter att han lämnat en artikel, för att ändra en formulering: ”den som inte hört Evert Taube i telefon överväga om en sats bör avslutas med ett tankstreck, två tankstreck, ett utropstecken eller en punkt har gått miste om en lektion i språkets hemliga liv”.[3] Här, som på så många andra områden, röjs mästerskapet i detaljen.

Det finns en gammal judisk historia som jag ofta tänkte på under våra ändlösa korrekturgenomgångar. Den härstammar från tiden före det tryckta ordet och mynnar ut rabbinens ord till den unge skrivaren: ”Ditt arbete är mycket viktigt. Om du missar en enda bokstav faller hela världen samman”. Det vittnar onekligen om respekt för texten. Världens öde hänger på att varenda bokstav blir korrekt återgiven. Jag citerade också gärna Die Fackels stränge redaktör, den skoningslöse Karl Kraus, som i en aforism 1912 varnade och förbannade sina eventuella framtida utgivare, förmodat slarviga korrekturläsare: ”Även trettio år efter min död kommer jag nämligen att lägga större vikt vid ett kommatecken på rätt ställe än vid hela den övriga textens spridning”.[4]

Föremålet för vår nitälskan var alltså inte skribenterna, dem kunde vi ibland vara tämligen obarmhärtiga mot, men inte heller läsarna, jag värjde mig konsekvent mot varje diskussion om tidskriftens ”målgrupp”. Nej, i centrum för vår uppmärksamhet stod faktiskt själva texten. Vi intalade oss att det fanns en slags textens etik i detta. Victor Ravini – som tillbringade oräkneliga nätter framför skärmen och som när vi var på väg att ge upp gjöt nytt mod i den trötte redaktören genom osannolika historier om hur det gick till på det rumänska författarförbundets kongresser eller berättade om ouppklarade giftmord i badorter vid Svarta havet – skrev sedermera en avhandling på detta tema.[5]

Vad var det då egentligen vi gjorde under dessa ändlösa korrekturgenomgångar? Skriftkulturen har genom hela sin historia varit beroende av anonyma redaktörer och korrekturläsare. Textens stora monument – litteraturens triumfbågar, palats och guldglänsande städer – byggdes de bara av dess berömda upphovsmän? I böckerna står namn på författare. Så skulle Brechts läsande arbetare också ha kunnat fråga. Och så frågade vi väl oss lite till mans de där tidiga gryningstimmarna innan vi begav oss till Risbergs tryckeri i Uddevalla. Med lika delar självömkan och hantverksstolthet räknade vi oss till skriftsystemets uråldriga och ansiktslösa proletariat.

Men vad var det vi gjorde? Omfamnade vi åsnor?

***

Höjer man blicken något, betraktar vårt nitiska korrekturkrafsande sub specie aeternitatis, ser man att vi under dessa år i mitten och slutet av 1990-talet befann oss i ett texthistoriskt brytningsskede. Digitaliseringen av texten hade gått så långt att den så kallade Desk Top Publishing-revolutionen i stort sett var genomförd, vi formgav och satte själva hela tidskriften i datorn, och vi började experimentera med att publicera tidskriften på webben.[6] Vi befann oss på väg in i vad Manuel Castells senare kom att kalla Internetgalaxen. Men befann vi oss därmed i slutet på Gutenbergs epok? I slutet av det på papper tryckta ordets tidsålder? Det är svårare att svara på.

I Nätverkssamhällets framväxt indelar Castells den moderna mediehistorien i tre perioder. Efter Gutenberggalaxen, det tryckta ordets epok, kom vad Castells med en vördnadsfull bugning åt den kanadensiske medieteoretikern kallar McLuhangalaxen. Denna etablerades under andra hälften av nittonhundratalet och innebar att tv:n erövrade världen. Den audiovisuella kulturen tog en ”historisk revansch” på det tryckta ordet och planeten knöts, genom antenner, master, kablar och sateliter, samman till ett gemensamt rum av ljud och bild. Systemet kännetecknades emellertid av att ljudet och bilderna skickades ut från ett fåtal centrala sändare till miljontals passiva mottagare. Detta var massmedias tidsålder. I dag är vi emellertid på väg in i ett tredje mediesystem där ”olika kommunikationsformer integreras till ett interaktivt nätverk”. Vi är med om ”tillkomsten av en Supertext och ett Metaspråk som, för första gången i historien, sammanför den mänskliga kommunikationens skriftliga, muntliga och audiovisuella former till ett enda system”. Betydelsen av detta kan vi knappast överskatta, menar Castells, och han beskriver det som en teknisk omvandling av liknande historiska dimensioner som uppfinnandet av alfabetet för 2 700 år sedan.[7]

Text, bild, ljud, tal, film – allt smälter samman till ett enda supermedium där informationen inte längre flödar i en riktning, uppifrån och ned, utan i alla tänkbara riktningar. Vad får det för konsekvenser för vårt sätt att betrakta text som fenomen? En följd är att hänvisningsmöjligheterna blir nära nog oändliga. Det tryckta ordets system för referenser, fotnoten, motsvaras i den digitala världen av den klickbara länken. Skillnaderna dem emellan är emellertid flera. En har med tid att göra. Till bokens tre dimensioner läggs en fjärde. Återvänder man till en fotnot i ett bibliotek så finns den kvar; på nätet kan den nästa dag vara borta, eller uppdaterad. En annan skillnad har med kvantitet att göra. Det är lätt att länka vidare från en hänvisning till ytterligare en och vidare igen. De digitala mediernas lagringskapacitet är näst intill gränslös; det blir i princip aldrig fullt i hyllorna och inga utrensningar av föråldrade volymer behöver göras. Det gör att till en text kan fogas lager på lager av hänvisningar, kompletterande material, utvikningar och fördjupningar. En text kan skiktas i olika nivåer. Robert Darnton, bokhistorikern, har skisserat en möjlig framtid för den akademiska texten. Denna skulle kunna utvecklas till en pyramid bestående av flera lager text:

”Det översta lagret skulle vara en kortfattad redogörelse för ämnet, eventuellt utgiven som pocketbok. Nästa lager skulle bestå av utförligare utläggningar av vissa aspekter av ämnet. Dessa arrangeras inte sekventiellt, som när man berättar en historia, utan snarare som slutna enheter som levererar argument till den översta berättelsen. Det tredje lagret sätts samman av dokumentärt material, möjligen av olika slag, som lyfts fram och förklaras av kommenterade essäer. Ett fjärde lager skulle kunna vara teoretiskt eller historiografiskt, med urval av tidigare forskning i ämnet och diskussioner kring denna. Ett femte lager kan vara pedagogiskt och bestå av förslag till diskussionsfrågor och exempel på kursplaner. Ett sjätte lager slutligen skulle kunna bestå av recensioner, korrespondens mellan författaren och redaktören, synpunkter från läsare vilka skulle kunna utgöra en corpus av kommentarer som växer i takt med att boken når allt fler och större läsargrupper.”[8]

Ett referenssystem i sex våningar således. En tredje skillnad mellan papprets fotnot och skärmens länk har med kvalitet att göra. Medan fotnoten hänvisar från text till text, utgör en brygga mellan två olika nivåer i den på papper tryckta texten, så har den digitala länken inte denna begränsning. När det skrivna ordets befrias från sin bundenhet till papperssidan öppnas nya möjligheter. Bakom länken kan lika gärna dölja sig en bild, en filmsekvens eller en melodislinga. Då lämnar texten textens värld och blir något annat. Texten som blivit till hypertext blir till hypermedium.

Det är svårt att föreställa sig hur denna hypermediala värld kommer att gestalta sig. När vi talar om den tillgriper vi oftast spatiala metaforer, tänker den som ett rum eller en rymd och använder oss av arkitektoniska liknelser. Vi talar om portaler, passager, arkader, fönster, Windows… När man i dag är ”ute på” nätet går man inte sällan vilse, råkar in i återvändsgränder, stöter på låsta rum och inhägnade territorier, men kan också upptäcka lockande flyktvägar. Valv efter valv av information öppnar sig och irrgångarna är många, men plötsligt kan ett stort torg breda ut sig och man återfinner orienteringsförmågan. Internet består av elektroniska signaler i kretskort och kablar men vi möter det, i alla fall än så länge, via ett titthål, ett fönster, en platt skärm, och vi tänker oss det som en rymd, som ett expanderande universum. Hur denna cyberrymd kommer att utvecklas är en öppen fråga. Spekulationerna är många. Ingen vet. Farhågor blandas med drömmar.

Men, för att begränsa frågandet något, vad innebär denna omvälvande utvecklingen för texten? För ordet? Överdriver inte Castells? Är tillkomsten av Internet lika viktigt som uppfinnandet av alfabetet? I sin senaste bok, The Internet Galaxy, nyanserar han bilden något. Boken är skriven efter den så kallade dot.com-kraschen, efter det att de första storvulna planerna på att kommersialisera nätet gått i kras. Det var inte så enkelt att tjäna pengar på denna framväxande globala allmänning som det i förstone såg ut.

Men Castells är otålig. Utbyggnaden av bredbandsinternet går för långsamt. De infrastrukturella förutsättningarna för att det hypermediala rummet ska kunna fortsätta att växa föreligger ännu inte. De multimediala visionerna har, åtminstone för tillfället, mattats av. Mediekonvergensen låter vänta på sig. Istället kan man idag se hur vi använder olika media i olika syften. Undersökningar ur brukarperspektiv visar att vi accepterar tv och video som underhållningsmedium, använder oss av radion som en daglig följeslagare medan Internet används mer aktivt och målinriktat, på jakt efter ”innehåll”.

Vad gäller bokens framtid i Internets tidsålder urskiljer Castells en dubbel rörelse. Uppslagsböcker, referenslitteratur, vetenskapliga tidskrifter och akademiskt tryck håller redan på att go on-line. Annan litteratur däremot har inte visat sig bli läst på skärm i särskilt hög utsträckning. Efterfrågan på de första e-böckerna har varit svag och Internet har visat sig fungera som en plattform för information om och marknadsföring av pappersboken, men knappast som en ersättning för den.

Oavsett om Castells har rätt eller ej är en sak säker. Vi kommer att både skriva och läsa på annorlunda sätt i framtiden. Litteratursociologen Johan Svedjedal har resonerat kring hur sättet att närma sig en text förändrats över tid. Historiker som studerat läsvanornas omvandlingar talar om övergången från intensivt läsande till extensivt, från bruket att återkommande studera ett fåtal texter till den moderna vanan att konsumera stora mängder text. Denna övergång sammanfaller med framväxten av romanen och den moderna massmarknaden för litteratur. Det intensiva läsandet har sina rötter i ett religiöst sammanhang där man gång på gång, rituellt och enligt en utifrån kommande rytm, på våra breddgrader dikterad av kyrkoåret, återkommer till samma texter. Dessa båda lässtrategier – den kontemplativa, reflekterande läsningen där man söker avvinna kända texter ny mening och den konsumerande, slukande läsningen – samexisterar i dag och kombineras på olika sätt i olika sammanhang. I takt med att vi nu inträder i ett nytt textuellt universum, där information finns i överflöd och där nya hypertexter tar form, så kommer, spekulerar Svedjedal, ett tredje slag av läsning att växa sig stark. Med en bild lånad från fjärrkontrollernas och de många tv-kanalernas värld kallar han detta zap reading. Den zappande läsaren har förflyttat sig ytterligare ett steg bort från det intensiva läsandet och måste tillägna sig förmågan att kliva mellan texter, att kunna välja mellan alla de förbindelser, de länkar, som ett hypertextuellt universum erbjuder. [9]

För den akademiske forskaren är denna form av hyperläsning ingen nyhet. Humanisten har i århundraden zappat mellan böcker, sökt rätt på det stycke information som krävts, vandrat mellan bibliotekens volymer men naturligtvis inte läst alla dessa från första till sista sidan. En digitalisering av mänsklighetens samlade textmassor kommer ur detta perspektiv alltså inte att innebära någon kvalitativ skillnad; endast att drastiskt förenkla en läsmetod.

Det är i vilket fall som helst knappast troligt att boken kommer att försvinna. Boken är en genial uppfinnig för lagring och distribution av text. Den är liten, bärbar, billig, intuitiv och lätt att använda. Gränssnittet kan knappast bli bättre. Lika litet som bilismen lyckats utplåna cykeln, kommer den nya digitala tekniken att få texten, boken, skriften på papper att försvinna – men den kan komma att marginaliseras. Den riskerar att komma bort i en gräll, skränig, multimedial virvel av underhållning och infotainment.

Min företrädare som redaktör för Ord&Bild hade levande berättat för oss om när han i Paris besökt redaktionen för tidskriften Etudes. Denna var befolkad av jesuitmunkar vilka var verkliga virtuoser på att hantera den nya digitala trycktekniken. De jonglerade obesvärat med de digitala typsnittens alla nya format och standarder. Detta var, tänkte jag, vårt sammanhang. På samma sätt som man i Europas kloster under mörka och barbariska århundraden i tysthet plitat vidare, kopierat, skrivit av, fört ett arv vidare, kort sagt: vårdat en textkultur, gäller det nu att föra en det skrivna ordets kultur vidare, in i en ny digital värld.

Därför är det viktigt om ett fotnotstecken sätts i sju eller åtta punkter. Det kan vara avgörande om en mening avslutas med ett eller två tankstreck. Det hänger på detaljen. Om en enda bokstav blir fel rasar hela världen samman. Och det handlar inte om läsarna, åsnor eller ej, utan om själva texten.

***

Men Manuel Castells är otålig. Varför bevittnar vi inte redan i dag framväxten av en elektronisk hypertext i global skala? Varför går det så långsamt? Svaret har han: Eftersom det inte finns något kommersiellt intresse av ett sådant system så byggs inte den tekniska infrastruktur som krävs. Ingen kan säkert säga om den någonsin kommer att komma till stånd.

Betyder det, frågar han sig, att det inte finns någon hypertext? Att föreställningen om ett interaktivt, sammanlänkat och allomfattande kommunikationssystem endast var en teknologisk dröm? Nej, svarar han, och resonemanget tar en oväntad vändning, ”kanske är det så att hypertexten inte existerar utanför oss, men inom oss”[10] Kulturell förändring är måhända mer komplex än vad vi vanligen föreställer oss. Det är ju faktiskt inte våra maskiner utan vår fantasi, vårt medvetande, our minds, som producerar kultur. Och eftersom vi kan föreställa oss en hypertextuell värld så har vi, ur ett perspektiv, redan en sådan. Vi besitter alla redan i dag både de mentala och de materiella förutsättningarna för att få tillgång till en hel värld av kulturella uttryck – att välja bland dem, kombinera dem på nya sätt – därigenom kan vi sägas ha en hypertext. ”Vi har faktiskt, tack vare Internet och trots multimedia, en hypertext: inte hypertexten, men min hypertext, din hypertext och alla andra människors hypertext.”[11]

Den avgörande frågan är därför inte om eller när en hypertext tar gestalt utan om vi, i det nya nätverkssamhället, kommer att kunna dela erfarenheter och världar med varandra. Hur ska vi kunna kommunicera våra egna, högst personliga, hypertexter med andra? Nätverkssamhället sätter i gång och förstärker en rad individualiseringsprocesser och Castells har visat hur den mest grundläggande sociala relationen i detta frambrytande samhälle är den mellan ”Nätet och jaget”.[12] Individuellt kan vi skapa sammanhang och mening – men hur ska vi kunna göra det gemensamt? Hur ska vi kunna ”dela mening”? Internet gör oss, säger Castells, ”fria, men potentiellt autistiska”.[13]

***

Jonathan Rosen har i en underbar liten volym, The Talmud and the Internet, diskuterat just förhållandet mellan text och gemensam meningsproduktion. Det är en mångskiktad essä som handlar om historia och minne, om identitet och teknologiska visioner. Rosen, en ung, modern, sekulariserad jude i New York, söker komma till rätta med den kulturella tradition han fått i arv. Själv skönlitterär författare berättar han om böcker han läst, om barndomsminnen från sina föräldrars bibliotek och om sin egen identitet som jude, som tillhörig ”bokens folk”. Han uppehåller sig vid boken som fysiskt objekt, vid den känsla av trygghet och tröst som en bok kan skänka. Vad händer, frågar han sig, när böcker dör? Är det det vi är med om just nu? Den fysiska bokens död?

Talmud föddes, påminner oss Rosen, ur en förlust. När templet i Jerusalem förstördes, under det första århundradet av vår tideräkning, så raderades det judiska folkets religiösa centrum ut. I den kristna föreställningsvärlden blir ordet kött, det tar sin boning mitt i bland oss, enligt judisk tradition är rörelsen den motsatta. Köttet blir ord. När templet, den fysiska, materiella mötesplatsen, raseras lever endast ordet vidare och de troende tvingas skapa en virtuell gemenskap. ”Insikten om att endast ord var hållbara sänkte sig över det judiska folket”; man överlevde genom att göra sin kultur ”bärbar och personlig”. [14] Den gemensamma judiska identiteten överlevde tack vare en stark muntlig tradition, berättelser som återberättades om och om igen, och så småningom genom en sällsynt livskraftig textkultur; pergament och bokrullar där berättelserna nedtecknades, redigerades, kopierades, transporterades och smugglades ut över världen.

På samma sätt som Talmud föddes ur en fysisk förlust så kanske Internet reser sig, spekulerar Rosen, ur askan av den döda boken. Men även om så inte är fallet, även om den fysiska boken inte dör, finns en rad andra likheter mellan Talmud och Internet. En har med avsaknaden av centrum att göra. ”Var”, frågar han sig ”annat än i diasporan behöver man en hemsida?”.[15] En annan likhet är rent grafisk. En sida i Talmud består av ett antal textrutor. I centrum av sidan finns själva kärntexten på hebreiska och arameiska. Kring den finns kommentartexter, som kommenterar såväl kärntexten som varandra, vilka härstammar från olika personer och olika tider. En och samma sida kan följaktligen innehålla flera olika språk och flera typer av skrivtecken. Sidan ser ut, menar Rosen, som en webbsida där ikoner och textrutor visar vägen till en oändlig mängd korshänvisande texter och pågående diskussioner.[16]

Ytterligare en likhet mellan Talmud och Internet har att göra med båda dessa storheters inklusiva karaktär; allt tycks rymmas och få plats. Att nätet innehåller allt mellan himmel och jord, det vet var och en som surfat några timmar, men så är även fallet med Talmud. Detta går tillbaka på de muntliga traditionerna och den pedagogik eller dialektik som tillämpades i de tidiga rabbinskolorna och judiska lärdomsmiljöerna. ”Argumentationstekniken var mycket säregen”, skriver den norska religionshistorikern Bente Groth. ”Det var ingen vits med att hålla sig strikt till den sak man diskuterade, tvärtom, finessen var just att dra in alla möjliga associationer och paralleller eller helt annat stoff. […] Samtalen kunde därför röra sig över vida områden och komma in på både legender och berättelsestoff. En dispyt mellan två rabbiner om en poäng i lagen kunde mycket väl utvidgas till en ny belysning och utvärdering av så gott som samtliga andra frågor som de båda kombattanterna var oense om.”[17] Någon gång under 400- och 500-talet, forskarna är oense om exakt när, kom denna muntliga tradition att av – i huvudsak anonyma – redaktörer sammanställas och nedtecknas. Resultatet blev Talmud, en oformlig textsamling som med den samtida Talmud-utgivaren Adin Steinsalz ord kan beskrivas som: ”en kompilation av lagar, legender och filosofi; en blandning av unik logik och skarpsinning pragmatism; historia, vetenskaper, anekdoter och humor; en antologi av paradoxer”. Talmuds redaktörer arbetade, menar Steinsalz, ”utifrån samma fria associationer och idéflöde som vi möter motsvarighet till först i den moderna skönlitteraturen”. [18]

”Rabbinerna arbetade i århundraden”, sammanfattar Jonathan Rosen, ”med att försona sina egna fria, vilda diskussioner med den skrivna Bibeln, och skapade under den processen den bok som vi nu känner som Talmud – till hälften muntlig, till hälften skriftlig, till hälften uråldrig, till hälften modern.” Ena stunden talar dessa rabbiner om Gud, nästa om sex och därefter om affärer, det känns ”häpnadsväckande mänskligt”, konstaterar han. [19] I Talmud lika väl som på Internet finns alltså allting, ”bara man vet hur och var man ska leta”.[20]

Talmud utlovar, förmodar jag, säger Rosen, att vara något annat än en bok. Och är det också; kanske kan Talmud bäst liknas vid – a drift net for catching God. Genom historien har detta nät kastats ut och halats in, gång på gång, på ett gränslöst och outtömligt hav. På bohuslänska skulle vi kanske säga snörpvad. En snörpvad för att fånga Gud. Det lyckas naturligtvis inte, men under processens gång fastnar mycket annat i nätet. Och det är just det som är själva poängen. Allt det där andra.[21]

En sista förbindelse mellan Talmud och Internet som Rosen framhåller rör sig på den rent språkliga nivån. Kärnan i Talmud består av själva lagtraditionen, den s k Mishna. Denna är indelad i sex ordningar eller avdelningar, vilka i sin tur består av ett antal mindre beståndsdelar, ett antal traktater. Det hebreiska ordet för traktat är Mesächta, vars bokstavliga innebörd på engelska är webbing, det vill säga vävning. Och på samma sätt som med World Wide Web, skriver Rosen, kan endast en sådan metafor – bilden av en växande väv, uråldrig och inkluderande – fånga omfattningen och slumpmässigheten i ordens oändliga sammanflätning. Som synonym till ”traktat” vid översättning av Mesächta anger den svenska översättaren Bertil Adania ”avhandling”,[22] och därmed är vi tillbaka vid denna essäs inledning. Varför skriva avhandlingar? De självmedvetna rabbiner som diskuterade sig fram till Talmud räknade Gud själv till sina trogna läsare. Tre timmar om dagen förmodas Gud, enligt traktatet Avådah Zarah, ägna åt att studera Talmud.[23]

Men om man inte delar dessa rabbiners trygga förvissning om värdet av de egna orden? Om man inte skriver för Gud och evigheten? Återstår då endast Nietzsches nihilistiska förakt för avhandlingsskrivandet? Annorlunda uttryckt: Finns det under våra postmetafysiska villkor några lärdomar att dra av den judiska traditionens gemensamma, textcentrerade meningsskapande? Kan vi lära oss något som kan hjälpa oss att hantera relationen mellan Nätet och jaget? Om hur man ”delar mening” och undkommer den sociala autism som Castells varnar för?

***

Ett delvis annat sätt att förhålla sig till den judiska, muntliga berättartraditionen står Ernst Bloch för. Han gav 1930 ut den svårklassificerade textsamlingen Spuren. Boken saknar undertitel och säger, som någon påpekat, ingenting om sin egen genre. Den består av ett antal textstycken, korta historier, berättelser utan egentlig poäng eller sens moral. Syftet, så förefaller det, är att göra läsaren uppmärksam på något som annars skulle ha gått henne eller honom förbi. I texten lika väl som i världen utanför texten. ”Allt mer dyker omärkligt upp bland oss”, skriver Bloch. ”Och man gör bäst i att vara uppmärksam på de små tingen, följa dem. Det är ofta det som är lätt och sällsamt som leder längst.”[24]

Ernst Bloch var själv, enligt otaliga samtida vittnesmål, en god historieberättare. Och när Suhrkamps förlag under 1960-talet ger ut hans samlade verk låter han denna Gesamtausgabe inledas med just Spuren. Blochs prosa kan stundom vara svårgenomtränglig, men märkvärdigt nog, det vittnar bevarade band- och videoupptagningar om, ibland vara enklare att ta till sig om man hör Bloch själv läsa. Denna subtila dialektik mellan muntligt och skriftligt hos Bloch är det svårt för oss efterlevande att gå till botten med, men det är uppenbart att Bloch själv strävade efter att i sina texter bibehålla kontakten med det talade språket. Han var även fascinerad av den låga litteraturen – skillingtryck, ordstäv och talesätt, barnramsor, folklig skräplitteratur eller, som det heter på modern svenska, pulp fiction och populärkultur – och låter sin prosa ta färg av den.

För Bloch var berättelserna, så som de återges i Spuren, inte ett sätt att illustrera eller utsmycka de filosofiska tankegångarna. Berättelserna är en del av hans filosofi; han tänker i fabler och han fabulerar när han tänker. Gränsen mellan logik och retorik är medvetet otydlig, ja konstitutiv i Spuren. Varje utläggning av dessa texter är därför, skrev Theodor W Adorno 1960, med anledning av en nyutgåva av textsamlingen, dömd att stå själva berättelsen efter: ”Det som berättas, förbränns i berättandet”. Varje tolkning blir därför som en predikan på temat: ”Se, jag vill ge er stenar istället för bröd”.[25] Med denna blandning mellan högt och lågt och den betydelse som ges det narrativa är det naturligtvis möjligt att skriva in Bloch i en talmudisk tradition; att betrakta hans prosastycken i Spuren som en sentida utlöpare av en mångtusenårig judisk berättartradition.

De flesta kommentatorer har dock valt att istället betona det moderna i Blochs Spuren.[26] Hans berättarmetod har släktskap med såväl samtidens montageteknik som med surrealismen. Med montaget har Blochs kortprosa det gemensamt att den genom att foga samman fragment på ett nytt sätt bryter upp tingens normala ordning; syftet är att få läsaren att betrakta verkligheten med nya, friska och kritiska ögon. Likheten med surrealismen består i intresset för detaljen och fragmentet, för de till synes ovidkommande bisakerna, för avbrottet, tvärförbindelserna och de oväntade sammanhangen. I en recension 1928 av Walter Benjamins Enkelriktad gata, en bok som Spuren ofta jämförs med, skriver Bloch uppskattande om ”surrealistiskt filosoferande” och ”improvisationen” som filosofisk metod.[27] I Spuren, under rubriken ”Fall in i nuet”, återberättar Bloch följande historia:

”I bönhuset i en liten stad diskuterar några judar vad man skulle önska sig om en ängel plötsligt skulle visa sig. Rabbinen sade att han vore glad om han kunde bli kvitt sin hosta. Någon önskade att han fick gifta bort sin dotter. Och jag skulle vilja, utropade en tredje, att jag inte hade några döttrar alls, utan en son som kunde ta över affären. Slutligen vände sig rabbinen till en tiggare som kommit dagen innan och nu satt trasig och eländig på den bakersta bänken. ”Vad skulle du önska dig käre man? Du ser inte ut som om du skulle kunna klara dig utan en önskan.” Jag skulle vilja, sade tiggaren, att jag vore en stor konung i ett stort land och hade ett palats i varje stad. I det allra skönaste palatset skulle jag sitta på en tron, vara fruktad av mina fiender och älskad av mitt folk, som kung Salomo.

Men i krig hade jag inte Salomos framgångar; fiender bröt sig igenom, hären blev slagen och allt stod i brand. Fienden stod utanför mitt residens, jag hörde tumult på gatorna och satt alldeles ensam i tronsalen med krona, stav, purpur och hermelin. Övergiven av mina ståthållare hörde jag hur folket ropade efter mitt blod. Då kastade jag all prakt ifrån mig, drog av mig skjortan och hoppade genom fönstret ut på gården. Jag klarade mig genom staden och tumultet och sprang, sprang för mitt liv genom mitt förbrända land i tio dagar fram till gränsen, där ingen kände mig längre, och jag kom bortom den över till andra människor, som inte visste nånting om mig, inte ville nånting med mig, jag var räddad, och sedan i går kväll sitter jag här.”[28]

Det är en märkvärdig historia där åhörarna i synagogan plötsligt – ”och sedan i går kväll sitter jag här” – får uppleva att de deltar i den berättelse de endast trodde sig lyssna till. Åhörarna dras in i historien, eller snarare: Blir medvetna om att de egentligen hela tiden varit en del av den. Det är ett berättargrepp – enligt den klassiska formeln de ta fabula narratur: berättelsen handlar om dig – som Bloch ofta använder sig av.

Berättelsen handlar om dig, om mig, om oss. Det finns något uppfordrande i detta. Anna Czajka, en av de främsta kännarna av Spuren, har talat om Blochs estetik som något ”aktiverande och förpliktande”.[29] Bloch konfronterar läsaren med verkligheten och kräver ett svar, ja en förändring. Spuren består av berättelser från en ännu ofärdig värld.

***

Vart leder då allt detta oss? Vi är på väg in i ett hypertextuellt universum där vi riskerar att drunkna i ett överflöd av information och bli till autister för varandra. Rotlösa och uppkopplade på en och samma gång. Vad hjälper oss då talmudiska rabbiner eller marxistiska historieberättare från förra seklet?

När jag för första gången, långt innan jag blev tidskriftsredaktör, kom till institutionen för idé- och lärdomshistoria i Göteborg mötte jag en textkultur. Jag mötte lärare om vilka jag skulle kunna säga som Jåchananan Ben-Zakkai för snart två tusen år sedan: ”Om hela himlen vore pergament, om alla mänskliga varelser vore skrivare och alla träd i skogen pennor, skulle det ändå vara otillräckligt för att skriva ned allt det jag lärt av mina lärare; och ändå har jag inte fått med mig mer från dem än en hund lapar i sig från havet”.[30] Och jag mötte en intellektuell miljö där studiet av texter stod i centrum och där – det varnades tidigt för den obefintliga arbetsmarknaden för doktorer i idéhistoria – detta studium var sin egen belöning.

Och så är det naturligtvis. Texten behöver för att överleva inte bara sina författare och redaktörer; den behöver också sina läsare. Och ska man läsa, intensivt och uppmärksamt, och inte bara zappa mellan volymerna och webbplatserna i ett ständigt sökande efter information, ja då räcker det inte med att läsa ensam. Talmudstudenterna anbefalldes att studera tillsammans, att läsa i par. Den andres blick ansågs nödvändig för att tränga in i texten och för att urskilja detaljen, den allt avgörande detaljen. Men ett sådant gemensamt studium får även andra konsekvenser: ”Ur detta parvisa studium föds en gemenskap, och ur denna gemenskap ett samhälle, och ur det samhället en hel värld”, skriver Jonathan Rosen.[31] Så kan mening delas och autismen övervinnas.

En sådan fixering vid texter har emellertid sina risker. Den gemensamma identitet som byggs kan bli självtillräcklig, självbekräftande och utestängande. ”Jag vet trakter”, skriver Jorge Luis Borges,”där unga människor faller på knä inför böckerna och barbariskt kysser deras sidor, men de kan inte tolka en enda bokstav”.[32] I en sådan trakt, och vi har nog alla besökt sådana, räcker det inte med aldrig så sofistikerade kurser i texttolkningsteori. Det krävs någon, en person, en studiekamrat eller en lyssnande lärare, som förmår öppna texten ut mot världen. Någon som har modet att säga: ”Berättelsen handlar om dig”.

Det gäller alltså att föra texterna och berättelserna vidare, tradera, bära ett arv in i framtiden. Men det handlar lika mycket om att vända och vrida på dem, analysera dem och utvinna nya betydelser, att granska, kritisera och smula sönder dessa texter, om att, som Bloch, skriva om dem och om att skriva nya.

I sista hand handlar det kanske om att ta något på allvar. Att ta språket, skriftligt eller muntligt, på skärm eller papper eller i det personliga mötet, på allvar. Om att orden betyder något.

Noter


[1] Citerat ur Arne Melberg, Försök att läsa Nietzsche, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag, 2001, s 14.

[2] Se t ex Göran Sonnevi ”Disparates” i Ord&Bild 1996:2

[3] Bo Strömstedt, Löpsedeln och insidan. En bok om tidningen och livet, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1994, s 171.

[4] Karl Kraus, I denna stora tid. Texter ur Die Fackel, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag, 1995, s 142.

[5] Victor Ravini, Doldahavsrullarna, Anthropos, Gråbo, 1998.

[6] Under Carl Henrik Fredrikssons och Kent Skaars ledning lyckades Ord&Bild under några år, 1996 och 1997, ligga i framkanten av den typografiskt medvetna webbutvecklingen och inhöstade beröm från Internet World och annan fackpress.

[7] Manuel Castells, Nätverkssamhällets framväxt, Daidalos, Göteborg, 1998, s 334.

[8] Robert Darnton, ”The New Age of the Book” i The New York Review of Books, nr 5/99; citerad från Johan Svedjedal, The Literary Web. Literature and Publishing in the Age of Digital Production, Kungl. Biblioteket, Stockholm, 2000, s 47.

[9] Svedjedal, 2000, s 88ff.

[10] Manuel Castells, The Internet Galaxy. Reflections on the Internet, Business, and Society, Oxford UP, Oxford, 2001, s 202.

[11] Castells, 2001, s 203.

[12] Se t ex Castells 1998, s 15ff.

[13] Castells, 2001, s 203.

[14] Jonathan Rosen, The Talmud and the Internet. A Journey between Worlds, Continuum, London och New York, 2000, s 79 och 131.

[15] Rosen, 2000, s 14.

[16] Rosen, 2000, s 8f.

[17] Bente Groth, Judendomen. Kultur, historia, tradition, Natur och Kultur, Stockholm, 2002, s 95. För en kortfattad och informativ introduktion till den judiska religiösa traditionen se Erik Alvstad, ”Hur kan Gud vara”, Glänta nr 1-2, 1998.

[18] Adin Steinsalz, Talmud. En introduktion, Bokförlaget Nya Doxa, Nora, 1996, s 17.

[19] Rosen, 2000, s 111 resp. 85.

[20] Rosen, 2000, s 6.

[21] Rosen, 2000, s 54f.

[22] Steinsalz, 1996, s 253.

[23] Rosen, 2000, s 21.

[24] Bloch, Spuren, s 16.

[25] Theodor W Adorno, Noten zur Literatur , Suhrkamp, Frankfurt am Main, 1984, s 243.

[26] Så menar t ex Klaus L Berghahn att Blochs kortprosa kan betraktas som en modern form par excellence. Se uppsatsen ”A View through the Red Window: Ernst Bloch’s Spuren” i Jamie Owen Daniel och Tom Mylan (red): Not Yet. Reconsidering Ernst Bloch, Verso, London och New York, 1997, s 210.

[27] Ernst Bloch, Erbschaft dieser Zeit. Erweiterte Ausgabe, Suhrkamp, Frankfurt am Main, 1977, s 368ff.

[28] Ernst Bloch, Spuren, Suhrkamp, Frankfurt am Main, 1969, s 98f; svensk översättning av Leo Bartonek och Bo Svensson i deras ”Närheten som den egentliga orten för utopin”, i Radix, nr 3/4 1981, s 256.

[29] Anna Czajka, ”Poetik des Augenblicks – Zu Ernst Blochs Spuren” i Ernst Bloch als Schriftsteller. Bloch-Jahrbuch 1994, Talheimer Verlag, Mössingen-Talheim, 1995, s 47.

[30] Rosen, 2000, s 34.

[31] Rosen, 2000, s 55.

[32] Jorge Luis Borges, Biblioteket i Babel, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1998, s 38.

Det här inlägget postades i Filosofi, Humaniora, Internet, Kulturtidskrifter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s