Kulturverkstan 10 år

Texten ursprungligen publicerad i Karin Dalborg (red), Tålamod, tajming, tapperhet. Kulturverkstans första tio år (Nätverkstan 2009).

Det finns en anekdot om Deng Xiao Ping som jag inte vet om den är sann, men som jag ändå använt många gånger under föreläsningar om projektledning på Kulturverkstan. Den kinesiske ledaren får av en västjournalist frågan vad han anser om franska revolutionen. Deng svarar: ”Det är för tidigt att svara på”.

Så är det naturligtvis också med Kulturverkstan.

Det är alldeles för tidigt att svara på frågan vad Kulturverkstan åstadkommit eller varit bra för. Den pedagogiska poäng jag försöker göra på föreläsningarna är att vad gäller utvärdering av ett projekt är tidpunkten för utvärderingen avgörande. Den som har makt att bestämma när ett projekt ska utvärderas har stor makt över projektet. Operahuset i Sydney var ett ekonomiskt fiasko när det byggdes och invigdes, man hade sprängt alla tänkbara budgetramar. Idag, flera årtionden senare, vet vi att det var en formidabel framgång, också ekonomiskt.

Jag är inte rätt person att säga något vettigt om Kulturverkstan. Varje försök till analys eller saklig värdering trängs undan av anekdoter och minnesbilder. Det säger sig självt att jag är mäkta stolt över att ha varit med om att dra igång Kulturverkstan. Detta experiment har nu pågått i tio år. Det är en lång tid. Inte med Deng Xiaos Pings mått mätt, men med de flesta andra måttstockar.

Kulturverkstan leds i dag, med säker hand och visionär blick, av personer som alla gått utbildningen. Utbildningen har utvecklats på många sätt sedan starten.

Vad gäller Kulturverkstans tillkomst samspelade en rad faktorer och personer på ett lyckosamt sätt. I efterhand ter sig ju alla beskrivningar av detta slag som logiskt sammanhängande, som att vårt agerande pekar mot ett i förväg definierat mål. Så är det ju inte. Slumpen spelar en större roll än vad man skulle önska och omständigheternas tryck är starkt. Vi lever våra liv framlänges men förstår dem baklänges. Mönster framträder först i backspegeln.

Det jag minns när jag ser tillbaka på Kulturverkstans första år är ett antal personer.

Faktum är att det finns många utan vars insatser Kulturverkstan inte skulle funnits. Ingen av dessa är ensamt ansvarig, men alla har vid olika kritiska skeden gjort insatser som visat sig avgörande.

***

Alltihop började med ett samtal med Nils Tengdahl under en promenad över Salutorget  en regnig höstkväll 1997. Nätverkstan samarbetade redan med Nils och Göteborgs stads kulturförvaltning inom ramen för Västsvenska Nätverket, en konstellation som såg både Nätverkstan och nättidskriften Alba födas, och nu tog han initiativ till ett samarbete kring vad som skulle bli Kulturverkstan. Christina Hjorth förde oss samman med Hisingens vuxengymnasium och dess dynamiske rektor Bosse Karlsson.

Bosse var ordförande i ledningsgruppen under de första formativa åren och när Kapitalet, i form av SE-Banken, svek tidigare utställda löften var det han som räddade oss. Den första kullen studenter sammanfattade efter två år projektlivscykeln i formeln ”Tålamod, timing, tapperhet”. Jag tycker fortfarande det är en av de bästa beskrivningarna av vad som krävs för att framgångsrikt driva ett projekt. Vi som ledde projektet Kulturverkstan hade sent på hösten 1999 kommit in i den fas som krävde tapperhet.

Tillsammans med Nätverkstans anställda och närstående, som skrapade ihop en ansenlig hög egna pengar, var det alltså Göteborgs kommunala vuxenutbildning i gestalt av Bosse Karlsson som såg till att vi kunde betala de datorer som studenterna på denna vår IT-utbildning blivit lovade. För att kunna göra detta tvingades Bosse, misstänker jag, tänja sina befogenheter ganska långt. Men vi lyckades, till slut, betala tillbaka varenda krona.

***

Själva idéinnehållet i utbildningen hade puttrat ganska länge på Nätverkstan.  Ett av de första mer regelrätta planeringsmötena hölls i, av alla ställen, Las Vegas. Nätverkstans dåvarande styrelse – Anders T Carlsson, Göran Dahlberg, Lars Lövheim och jag – var på studieresa i Kalifornien och hade gjort en avstickare ut i Nevadaöknen. Och där på Harrahs kasino tog de allra första kursplanerna form.

Väl hemkomna  tog Lars och jag våra spretiga tankar och tågade upp till Lena Johannesson på Hisingens vux. Vi bredde ut alla papper på golvet och pratade om globaliseringen och franska revolutionen. Lena stöpte alltihop i en form som passade dåvarande Kommittén för kvalificerad yrkesutbildning och så småningom kunde vi starta. När det stormade som värst under det första läsåret utgjorde både Lena och Bosse trygga ankarfästen för oss i kursledningen . ”Hur många har slutat?” frågade Lena när vi beklagade oss över studentprotesterna (inga datorer, manlig dominans bland föreläsare och på litteraturlistor, för lite projektledning).  Så farligt var det ju inte. Ingen hade slutat. ”Nå, då så” blev Lenas lugnande svar.

Lärarna var viktiga. Vi bjöd in alla vi kände att ge gästföreläsningar i olika ämnen och åderlät systematiskt Göteborgs universitet på klokskap och lärdom. Närheten till tidskrifterna i Lagerhuset säkrade ett kontinuerlig tillförsel av idéer och kontakter. Nils Olsson talade om konstteori och Magnus Haglund om Evert Taubes kosmopolitism. Christina Hjorth beskrev Göteborgs kulturpolitiska strategi och Johan Öberg fick oss att bege oss till Georgien. Linda Nygren Eklöf berättade om folkrörelser, folkbildning och den kommunala politikens villkor. Stellan Vinthagen bidrog med demokratiteori och dekonstruerade giraffspråk. Mikela Lundahl föreläste om postkolonial teori och Amanda Peralta ordnade fotoutställning och bjöd in mapucheindianer. Mikael Franzén ledde in studenterna i kulturekonomins irrgångar och Gunnar D Hansson talade om tusenårig bohuslänsk informationsteknologi. Justin O’Connor kom från Manchester och satte in vad vi höll på med i ett europeiskt sammanhang. Nina Bondesson gav oss en visuell identitet genom den bild som vi vanvördigt kallade ”kabeltanten” och som vi spred på flygblad, affischer, foldrar och webbsidor.

Viktigast för den fortsatta utvecklingen var emellertid det fasta lärarlag som tidigt formades. Lis Hellström Svenningson var med från allra första veckan. Hon gav oss i kursledningen pedagogisk stadga och hade en ojämförlig blick för varenda students behov och möjligheter.  Lis energi smittade av sig på hela utbildningen. När bristen på projektledning blev alltför uppenbar kallade vi in Jörgen Johansen. Av honom lärde vi oss att vad vi höll på med nog var en ”jazzmodell” för projektledning och att världen är större än Göteborg. Den globala utblick som kännetecknat Kulturverkstan är i stora stycken Jörgens förtjänst. Sällan föreläste han utan att ha en flygbiljett uppstickande ur bröstfickan. Thomas Polesie, som också kallades in i ett tidigt skede, lärde oss att världen och vi själva finns i Göteborg. Under minnesvärda bussresor och med oefterhärmlig pedagogisk förmåga fick han oss och många av studenterna att förstå att ekonomi är konkret.

För att studenterna inte skulle tappa orienteringen i detta idémässiga fyrverkeri utan ha en rimlig möjlighet att staka ut en egen väg genom utbildningen inrättade vi handledningsgrupper. Det var ett lyckokast. Handledarna i dessa grupper har i hög grad bidragit till att göra Kulturverkstan till vad det är idag.

Huvudansvaret för Kulturverkstan under denna flygande och skakiga start hade Pia Karlsson och Ulf Carmesund. De var vid denna tid, vid sidan om allt annat, doktorander i företagsekonomi respektive religionsvetenskap. Dialektiken där emellan — mellan å ena sidan behovet av realistisk budgetering och korrekt uppföljning, EU:s momssatser och kulturutövares F-skatteregler och å den andra sidan kravet på att ha en genomreflekterad hållning i striden mellan den subjektiva och den objektiv försoningsläran – ja, denna dialektik krävde inte bara långa nattliga diskussioner utan kom att prägla Kulturverkstan för lång tid framöver. Hos Lars Lövheim, som med stillsam suveränitet vakade över alltsammans, levde denna dialektiska spänning i en och samma person.

***

De yttre förutsättningarna när vi började var inte helt enkla. Vi hade inga pengar, inga datorer och inga lokaler. Det var Ulfs och Pias uppgift att hantera situationen. Innan vi i mitten av hösten 1999 kunde flytta in i Lagerhuset fick vi disponera Hisingens vuxengymnasiums lokaler på Norra Älvstranden. Kontoret, utbildningens administrativa hjärta, alla papper och pärmar, hade Ulf i en randig smärtingväska som forslades med Älvsnabben kors och tvärs över älven, mellan Norra älvstranden och Ord&Bilds dåvarande högkvarter på Karl Johansgatan i Majorna.

När studenterna blev oroliga, tecken på detta brukade ge sig till känna halvvägs in i första terminen, brukade Ulf tillgripa Erik Gustaf Geijer. Det var Geijer så som han uttolkades av Anders Ehnmark:

Då friheten skapar oordning svarar han som Tocqueville: mera frihet. Då marken gungar säger han: mera demokrati. Då pressen är förfärlig säger han: mera pressfrihet.[1]

Marken gungade och den lösning Ulf anvisade var ”mera frihet” och ”mer demokrati”. Det var storartat. Men det var inte alldeles enkelt. Så småningom lärde oss studenterna att diskutera Kulturverkstans organisation och projektorganisation över huvud taget  i termer av ”strukturlöshetens tyranni” och, ja, vi kom nog ett stycke vidare. Även detta var en dialektik — mellan frihet och eget ansvar, mellan kaos och ordning — som kom att bli produktiv.

Det hände mycket det första läsåret. Kulturverkstan figurerade flitigt i våra lokala medier. Både skolministern och näringsministern kom på studiebesök. Studenterna fick till slut sina bärbara datorer och spred sig på studieresor ut över världen. De kom hem och berättade om vad som pågick i Paris och Kairo, New York och Bangalore.

I dag möter man tidigare studenter från Kulturverkstan runt om i kulturlivet. Någon har sagt att man känner igen en kulturverkstanstudent på att de är så bra på att lyssna. Det är vackert sagt.

Vad ska man då säga tio år efter att vi sjösatt detta pedagogiska och kulturella experiment? Ibland hörs röster som hävdar att arbetsmarknadens behov nu är mättat. Det behövs inte fler kulturprojektledare. Det tror jag inte ett ögonblick på. Men framtiden är ändå oviss. Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning som under alla år finansierat Kulturverkstan finns inte längre. Kanske är det dags att bränna några broar och börja projektera nya? Jag vet inte. Vi får se. Frågan är nog inte så mycket om som hur och i vilka former Kulturverkstan kommer att leva vidare.

***

Den där regniga höstkvällen när Lars och jag gick med Nils Tengdahl över Salutorget och planerna på Kulturverkstan började ta form hade just Sven-Eric Liedmans bok I skuggan av framtiden utkommit. Boken är ett passionerat försvar för upplysningsprojektet, men för en upplysning som blivit medveten om sig själv; för upplysning som en självreflekterande process.  Liedman gör en distinktion mellan en hård upplysning – teknik och vetenskap –  och en mjuk, som handlar om estetik, moral och politik. Den hårda upplysningens framsteg är otvetydiga. Den mjukas mera tveksamma. Framtiden beror på om dessa upplysningens båda sidor kan knytas samman.

Detta perspektivet kom att prägla upplägget av Kulturverkstan. Studenterna fördjupade sig i I skuggan av framtiden och Liedman själv sällades till raden av gästföreläsare. Kulturprojektledning handlar, tänkte vi, om ett ständigt förmedlande och förhandlande mellan hård och mjuk upplysning. Mellan poesi, teater och mänskliga rättigheter och Excel-ark, html-koder och projektorganisation.  I I skuggan av framtiden fann vi också en passage som vi gärna citerade och ofta använde oss av. Den handlar om skolan:

Skolan tycks hela tiden öppna möjligheten för också en annan sorts kunskap, en frigörande kunskap, lika skild från tvång och plugg som fria vidder och öppen himmel skiljer sig från kaserner. Ur denna vision växer fram ett krav, ständigt lika nytt, att skolan måste förändras och inkludera själva det fria, otvungna lärandet, ett lärande där eleven själv har ansvaret och av fri vilja driver sig fram mot nytt vetande.[2]

Dessa rader inspirerade oss. Vi ville bort från utbildningssystemets kaserngårdar. Vi ville skapa en ny slags utbildning. En dittills aldrig tidigare skådad utbildning. Där skulle handfast praktik varvas med teoretisk reflektion. Studenterna ålagdes att ta sig igenom Manuel Castells trebandsverk om nätverksamhället. Vi läste dem i takt med att de kom ut i svensk översättning. De sista kapitlen hann vi inte med, men då bildade studenterna frivilliga studiegrupper som slutförde läsningen.

Vi ville utbilda reflekterande praktiker och praktiskt inriktade teoretiker. ”Simma”, sa vi med hänvisning till Hegel, ”kan man lära sig först när man befinner sig i vattnet”.  Det var himlastormande och slitsamt och vansinnigt roligt.

***

Det är för tidigt att utvärdera Kulturverkstan. Mycket kunde naturligtvis ha gjorts annorlunda. Men åtminstone ibland har saker fallit på plats.

Oavsett hur Kulturverkstans kommande tio år gestaltar sig så har det under det första decenniet funnits ögonblick då man kunnat ana att ”en annan utbildning är möjlig”. Det har glimtat till av det som krävs för en sådan utbildning: Fritt kunskapssökande. Påhittighet och handlingskraft. Förmågan att lyssna. Tålamod och tapperhet.


[1] Anders Ehnmark, Minnets hemlighet. En bok om Erik Gustaf Geijer, 1999, s 173.

[2] Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden. Modernitetens idéhistoria, 1997, s 260.

Det här inlägget postades i Göteborg, Humaniora och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s