Ursprungligen publicerad i Expressen den 25 maj 2000.

Det finns två föreställningar om journalistiken i informationsåldern. De är diametralt motsatta och låter sig svårligen förenas. Men båda är sanna.

Enligt den ena upplever vi nu en sådan koncentration av mediemakt och en sådan skamlös kommersialisering att all kritisk och självständig journalistik pressas ut i marginalerna. Vi blir alla offer för CNNifieringen av världen och kan inte längre tänka några egna tankar. I jakt på relevant information tvingas vi klafsa runt i en sörja av underhållning, propaganda, edutainment och tyckerier. Ingenting väsentligt blir sagt. Och blir det det, så hörs det inte.

Enligt den andra föreställningen innebär den digitala revolutionen att all information blir omedelbart tillgänglig. Den är aldrig längre bort än några tangentryckningar. Därför minskar behovet av informationsförmedlare. Varför lita till dagstidningens referat av debatten i kommunfullmäktige när jag själv kan läsa protokollen på nätet morgonen därpå? Varför nöja mig med det korta TV-inslaget från diskussionen i EU-parlamentet när jag kan följa den i direktsändning på skärmen? Nej, utropar de entusiaster som tar fasta på den demokratiska potentialen i den digitala utvecklingen. Envar sin egen journalist.

***

Det finns en mäktig tradition av mediekritik, från Adorno och Horkheimer till Postman och Chomsky, som genomskådat den systematiska fördumningen och mediernas intill lögnaktigheter gränsande förenklingar. Dessa kritiker såg eftertanken och det prövande, kritiska resonemanget, själva grundvalen för demokratin, upplösas i ett flimmer av hastigt förbipasserande bilder. De sörjde förlusten av vad Marshall McLuhan en gång kallade Gutenberggalaxen. Det universum där det på papper tryckta ordet var alltings mått.

Manuel Castells, den spansk-amerikanske sociologen, har med en bugning åt den kanadensiske mediefilosofen kallat den värld som dessa bittra kritiker bebodde för McLuhangalaxen. Det var en värld dominerad av TV. Under andra hälften av nittonhundratalet erövrade televisionen planeten. Med hjälp av kablar och sateliter bands jordens alla hörn samman och ett gemensamt audiovisuellt rum byggdes. Detta rum fylldes av bilder från centrala sändare till en miljonhövdad passiv mottagarskara. Världen upplevde en kommunikativ revolution men kommunikationen gick i en riktning. Det var massmedias tidsålder.

Nu befinner sig McLuhangalaxen i upplösning och nya varnande röster hörs. Vad händer med demokratin när de gemensamma rummen försvinner? När vi inte längre bara har en handfull TV-kanaler att hålla reda på utan miljontals?

Med enkla medel och för en spottstyver kan vilken modern persondator som helst förvandlas till en TV-station och sända egna bilder över nätet. Dygnet runt och hela tiden. Detta leder på intet vis till en symmetrisk relation eller jämlikt tankeutbyte. Men det betyder att samtidigt som vi översköljs av en störtflod av skit så upprättas små rännilar av motinformation i motsatt riktning, ja i alla riktningar. McLuhangalaxens enkelriktade kommunikation ersätts av interaktivitet och flöde av information åt olika håll.

Vi är på väg in i ett gigantiskt mediesystem där bilder, texter, ljud och filmer blandas och smälter samman. Där allt finns tillgängligt omedelbart och alltid. Det är en förvirrande situation och många längtar redan tillbaka. Var finns nu de gatekeepers som kan sålla och värdera informationen åt oss? Var finns de pålitliga och trovärdiga redaktörer som skiljer agnarna från vetet? Som sorterar världen åt oss? Vem håller i ordförandeklubban när informationsanarkin bryter ut? Vem etablerar en samtalsordning?

***

Den danske vetenskapsjournalisten Tor Nørretranders, vars lika vackra som entusiastiska bok om Internet, Platsen som inte finns, kom på svenska i höstas, har nyligen presenterat ett förslag. Vi måste, menar han, skapa en Aandens andelsbevegelse. En tankens och kulturens kooperativa rörelse.

Som så många danska forna radikaler vänder han sig till den gamle nordisten, pedagogen, psalmdiktaren och historikern N F S Grundtvig. Folkhögskolans grundare och danskhetens urfarsa. Grundtvigs tankar om dialogicitet och folkupplysning föddes i en omodern och fördemokratisk tid. Men de bidrog till att demokratin så småningom fann sina former i Danmark och Norden. Nu måste demokratin för att överleva finna nya former.

Därför krävs en ny folklig rörelse, menar Nørretranders. Ett nytt moderniseringsprojekt och ett nytt upplysningsprogram. En sådan rörelse kräver tre saker. Utbildning, ny teknik samt, med en dansk-svensk-tysk term, begeistring. Inspirerade av Grundtvig startade de danska bönderna en gång i tiden andelsföreningar, skolor, slakterier och mejerier och lyckades hävda sig på världsmarknaden genom att »sälja kornet i form av bacon». På samma sätt måste vi nu finna organisatoriska former för att överleva i den sköna nya ekonomin.

De tekniska och ekonomiska förutsättningarna finns. Men finns de sociala och kulturella? Finns det politisk fantasi nog att tillvarata möjligheterna?

Internet präglades under sina första år av kalifornisk motkultur och uppfriskande amerikansk misstro mot auktoriteter. Nu blir nätet mobilt och blickarna vänds mot Ericsson- och Nokialand. Vår främsta konkurrensfördel är emellertid inte ingenjörskonsten, menar Nørretranders, utan vår nordiska folkelighed. Den trots allt relativt egalitära samhällstrukturen i de skandinaviska samhällena. Ett väsentligt skäl till den datortäthet och Internetpenetration som nu lockar internationella investerare till Sverige är de av facken för några år sedan framförhandlade personalköpen av datorer. Det vet kanske inte Steve Ballmer från Microsoft, men så är det.

Den nordiska traditionen av folkbildning och självorganisering är alltså viktigare än någonsin. För detta krävs begeistring. De nya mediesystemet måste fyllas med anda och liv. Innehåll, skulle Jonas Birgersson säga.

För McLuhan var mediet budskapet. I vår genommedialiserade värld är, säger Manuel Castells, budskapet budskapet. Content is king. Det är väl ett journalistiskt motto så gott som något.