Nedanstående diskussion av kulturtidskriftsekonomi var ursprungligen svar på en undran från en tjänsteman på Kulturrådet. Jag kunde emellertid inte sluta skriva, utan mitt mail växte och publicerades sedermera som en artikel i Kulturrådets tidskrift.

En omedelbar bakgrund till artikeln var en utredning om det s k utvecklingsstödet till kulturtidskrifter som Kulturrådet låtit göra. Den Magnus Johansson som nämns i texten var författare till denna rapport.

***

Kulturtidskriftsekonomi – ett räkneexempel

För en kulturtidskrift är övergången från ideell till halvprofesionell verksamhet prekär. Nedanstående  räkneexempel förklarar varför.

Följande funderingar är ett drama i två akter. Det handlar om kulturtidskriftsekonomi och illustreras av en tänkt tidskrift som tar det prekära steget från ideell verksamhet till professionell (eller, med Magnus Johanssons uttryck, semiprofessionell).

Det får betraktas främst som ett litet räkneexempel och baseras varken på något statistiskt material eller genomförda undersökningar, blott på undertecknads erfarenheter samt konsultationer med ett par tidskriftsredaktörer. De siffror som nämns är alltså uppskattningar, mellan tummen och pekfingret. Det syftar till att ange proportioner och de ramar inom vilka kulturtidskrifter i dag har leva.

I teorin är en kulturtidskrifts ekonomi relativt enkel. Den rymmer få parametrar och är tämligen förutsägbar och överskådlig. I praktiken, däremot, är det en helt annan sak.

Akt 1. Den ideella tidskriften.

Låt oss föreställa oss en liten men högkvalitativ kulturtidskrift. Den drivs av en grupp entusiaster som gör detta på sin fritid. I centrum finns en besjälad redaktör som uppmuntrar och driver på övriga. Hon har ett välutvecklat kontaktnät av skribenter och medarbetare, till sin hjälp en kassaförvaltare och en person ansvarig för prenumerantregistret. Redaktionsmötena hålls ömsom på lokal och ömsom hemma hos redaktören. Fyra gånger per år samlas redaktionen och dess vänner för att klistra etiketter, stoppa i kuvert och skicka ut tidskriften. Marknadsföringen består av utbytesannonser med andra tidskrifter samt en reklamfolder som trycks upp och bladas i andra tidskrifter.

Tidskriften har en begränsad men trogen läsekrets, 300 betalande prenumeranter, uppbär ett blygsamt stöd från Statens kulturråd, finns på ett 50-tal bibliotek i landet och till försäljning i ett tjugotal boklådor. Någon gång per år uppmärksammas tidskriften med en välvillig notis på någon dagstidnings kultursida.

Denna tidskrifts ekonomi ser ut som följer:

Detta är följaktligen en liten men ekonomiskt välskött tidskrift. Parametrarna är få: Antalet prenumeranter får balanseras mot produktionskostnader (dvs i detta fall huvudsakligen tryckkostnader; antal sidor och/eller fyrfärg t ex). Kulturrådets bidrag till denna tänkta tidskrift är alltså knappt 40% av omsättningen. Det är, tror jag, ingen otypisk situation.

Värt att notera är att detta är en extremt slimmad organisation. Det finns inget dödkött, inga fasta kostnader. Om prenumerantantalet skulle minska märkbart – eller om KUR:s bidrag skulle sänkas – finns inga andra besparingsmöjligheter än de direkta produktionskostnaderna, dvs det skulle leda till en omedelbar kvalitetssänkning, vilket i sin tur riskerar att leda till ytterligare prenumerationstapp, en nedåtgående spiral och en kräftgång som blir svår att bryta.

Akt 2. Professionalisering

Låt oss, i detta tankeexperiment, låtsas att det går bra för vår lilla tidskrift. Den uppmärksammans i andra media, attraherar skribenter och nya läsare. Tidskriften får rykte om sig att vara intellektuellt spännande och litterärt nyskapande. Etablerade skribenter blir nyfikna, vill synas i detta kreativa sammanhang och kan övertalas att medverka utan annan ersättning än äran. Nya medarbetare och författare-in-spe flockas kring tidskriften som flugor kring en gödselstack.

Redaktion fylls av mod och entusiasm och beslutar att flytta fram positionerna, satsa hårdare, göra något offensivt och riktigt bra av sin tidskrift. Man har lärt sig mycket under resans gång och känner sig väl rustade. BLM är nedlagd, dagstidningarnas litteraturbevakning usel och de tongivande kritikerna trötta. Allt återstår att göra!

För att kunna göra något ambitiöst krävs emellertid tid, och man beslutar att redaktören – efter år av obetalt slit – äntligen ska få möjlighet att jobba halvtid med sitt hjärtebarn. Man beslutar även att skaffa en liten redaktionslokal. Eftersom redaktören nu erhåller ekonomisk ersättning måste man även, för skams skull, till slut börja arvodera sina medarbetare. Man beslutar att betala blygsamma 500 kr per publicerad artikel. Kassaförvaltaren, som nu även sköter prenumerantregistret, får några tusenlappar för sitt oglamorösa arbete. Tidskriften grafiska form behöver ryckas upp och man betalar en layoutintresserad redaktionsmedlem några timmar per månad för sättning och layout. Man publicerar fler bilder och ökar antalet sidor per utgåva något.

För att växa krävs marknadsföring och man satsar offensivt även här: Bygger en enkel webbplats, trycker en prenumerationsfolder i fyrfärg och hyr ett litet bås på Bokmässan. Några gånger per år arrangerar man releasepartyn och tjänar lite pengar på törstiga gratisläsares öldrickande.

Det går bra för vår tidskrift. Offensiven tycks på alla sätt framgångsrik. På några år lyckas man med konststycket att fördubbla prenumerantstocken. Även Kulturrådet imponeras och bevekas och belönar ambitionen genom att kraftigt höja stödet.

Nu ser tidskriftens ekonomi ut så här:

Ekonomiskt är den stora skillnaden mot exemplet ovan att de fasta kostnaderna ökat kraftigt, fr a lönekostnader (198 tkr, 46 % av omsättningen). Produktionskostnaderna har däremot ökat endast marginellt (tröskelkostnaden är hög vid tryckning). Kulturrådets del av kakan har ökat till 58 %.

Det paradoxala i situationen är emellertid att trots avsevärda framgångar och mångdubblad omsättning har marginalerna inte ökat – snarare tvärtom. Vid en ekonomisk kris (t ex minskat stöd från Kulturrådet) finns emellertid nu två faktorer för redaktören att laborera med: De direkta produktionskostnaderna (vilket omedelbart märks på kvaliteten) och lönekostnaderna.

Redaktören som tidigare var omgiven av ideellt engagerade medarbetare måste nu hålla modet och motivationen uppe hos professionella, men gravt underbetalda, medarbetare. Skribenterna undrar allt oftare varför de ska trycka sina artiklar i denna lilla tidskrift, när de kan sälja texten till en dagstidning och få fem gånger så mycket betalt. Tidskriftens framgång har hjälpt ett antal skribenter att etablera sig, de har liksom tidskriften blivit åtminstone halvprofessionella, och har inte längre råd att skänka bort sina alster. Formgivaren har, inte minst tack vare sitt arbete med vår tidskrift, fått mer lönande erbjudanden och muttrar allt oftare om att han har en hyra att betala.

Den enda lönekostnad som redaktören känner att hon kan påverka – dvs minska – är den egna. Graden av självexploatering ökar.

Man behöver inte moralisera över detta – att vara avlönad kulturtidskriftsredaktör är ingen mänsklig rättighet – men kan konstatera att detta på sikt undergräver tidskriftens kvalitet. Redaktören, som nu har hunnit skaffa barn och försörjningsplikter, kan inte längre leva på en halvtidstjänst. Hon måste ta andra uppdrag. Hennes koncentration splittras.

Samtidigt har arbetet på redaktionen ändrat karaktär. Redaktören har nu ett litet företag att sköta. Allt mer av hennes tid ägnas åt att skriva ansökningar, fixa fester, söka sponsring och hålla det växande nätverket av medarbetare på gott humör. Hon funderar ständigt på om det inte finns något sätt att förbättra tidskriftens ekonomi. Under tiden växer manushögarna på skrivbordet och hårddisken sväller av obesvarad korrespondens. Behovet av en redaktionssekreterare, åtminstone på deltid, blir allt mer akut.

Slutsatser

Jämför man en liten och ideellt driven tidskrift med en halvprofessionell och framgångsrik tidskrift visar det sig att det är den senare som lever farligast. Den är mest sårbar. Magnus Johansson visar i sin rapport hur utvecklingsbidragen lett till professionaliseringssträvanden hos de tidskrifter som åtnjutit dem. Det är följdriktigt: Hur skulle man annars kunna höja kvaliteten?

Det är vidare värt att notera att ovanstående exempel är synnerligen lågt räknade vad gäller fr a lönekostnader. I de allra flesta fall har utvecklingsbidragen lett till större åtaganden för tidskrifterna vad gäller just löner; man har haft fler anställda än en redaktör på 50%.

Om ovanstående räkneexempel stämmer något så när illustrerar det hur kostnaderna för en tidskrifts professionalisering (ökade fasta kostnader, fr a lönekostnader) svårligen kan täckas av motsvarande intäktsökningar (ens om prenumerantstocken växer kraftigt). Med andra ord: Ökad professionalisering leder till behov av ökat stöd från Statens kulturråd.

Personligen blir jag inte så moraliskt upprörd över detta faktum. Utvecklingsbidragen har måhända seglat under falsk flagg – de påstods leda till en ökad grad av självfinansiering – men det statliga stödet till kulturtidskrifter är politiskt motiverat. Bör staten ekonomiskt stödja kulturtidskrifter? Har landet råd med åtminstone en handfull professionella kulturtidskrifter? Har vi råd med professorer i litteraturvetenskap? Jag är benägen att svara ja på de frågorna.

En sådan slutsats bör emellertid få konsekvenser, inte bara för tidskriftsstödets omfattning utan även för dess tekniska utformning.

David Karlsson, 20 feb 2001.

Texten publicerad i Kulturrådet informerar våren 2001.