Recension av
Anders Ehnmark: Minnets hemlighet – en bok om Erik Gustaf Geijer, Norstedts 1999.
Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten den 3 januari 2000.

Stora överraskningar väntar bakom oss.
Om Anders Ehnmarks Geijer

Det är lätt att lura sig på Anders Ehnmarks lilla bok om Erik Gustaf Geijer. Man kan få intrycket att den handlar om Geijer. Det gör den naturligtvis. Men egentligen om något annat.

Det finns två risker med studier av sedan länge döda författare, menar Ehnmark. Den ena är att man är så mån om att sätta in sitt studieobjekt i dess samtid att texterna slocknar och dör. De talar inte längre till oss. Den andra risken är att man känner igen sig alltför väl och rövar bort författaren till vår tid. Denna andra risk utsätter sig Ehnmark oförfärat för.

I bokens allra sista scen besöker han Geijersgården i Uppsala, nu säte för Hammarskjöldsfonden och intellektuell fristad för filosofer och befrielsekämpar från Tredje världen. Geijer skulle inte haft några svårigheter att följa den diskussion om négritude eller om befrielsens villkor i Afrika som nu förs här, tänker Ehnmark. »Han skulle ha gillat de nya typerna i salongen». Och Ehnmark gillar att Geijer skulle gillat dem.

***

Själv tillhör jag en generation som kan möta Geijer oförstörd. Jag har inga skolavslutningsdikter som skymmer sikten. Under min egen slingriga bildningsgång har jag tills nyligen endast stött på denne gigant slumpmässigt, lite här och var. Han visar sig vara mannen bakom en rad till talesätt stelnade litterära vändningar – En händelse som ser ut som en tanke; Vad stort sker, det sker tyst; Hälsan tiger still – och författaren till den svenska historia som en ung Karl Marx sommaren 1843 sitter och gör excerpter ur. Det var han som bråkade med Anders Fryxell adelns betydelse för samhällsutvecklingen och verkar vara släkt med och anfader till hela det litterära Värmland. Det var han som med sin personlighetsfilosofi förebådade senare tiders dialogfilosofi, dialektiska teologi och interaktionistiska socialpsykologi.

Tjugosex år gammal reser denne Geijer till den industriella revolutionens England och skildrar häpet vad han ser. Det var han, och inte Baudelaire som alla tror, som redan på 1830-talet myntade begreppet modernitet. Detta, kan jag senfödde konstatera, var en vaken gubbe! Han har till och med lyckats ruska liv i gamle Ehnmark.

För Ehnmark är verkligen upplivad. Upprymd, säger han själv. Han känner igen sig i Geijers tid och hör honom tala rakt in i vår. Geijer försöker förstå ”de välvningar, jäsningar och skakningar som kan iakttas lite varstans i Europa”. Industri och demokrati bröt fram. Globaliseringen var redan då överväldigande. På Londonbörsen hade den unge Geijer sett hur ett handslag kunde skicka skepp över haven och ett ord lasta kamelen i ödemarkens djup. Kommunikationsmedlen var i våra ögon primitiva, ändå höll sig Geijer informerad. Till hans tröskel levererade diligenserna de viktiga europeiska tidskrifterna: ”Inget av vikt i Europa förbigick honom, men nästan allt utan vikt”.

I dag är det andra framtidsfabriker som byggs och demokratin måste, om den ska överleva, uppfinnas på nytt. Just därför är det värt att lyssna på Geijer: ”han ställer de frågor vi ställer, eller borde ställa”.

Den Geijer som intresserar Ehnmark är alltså modernitetsteoretikern och den tidige demokraten. Inte svenskhetens poet eller den kungliga informatorn utan Geijer som europeisk intellektuell. Det finns en radikal jämlikhetstanke hos honom och ett upplysningsdrag hos hans odalmän och vikingar: ”De går upp på tinget och säger ifrån. De är ingens slav och ingens herre.” Geijer fångar sin tids politiska konvulsioner i motsatsparet feodalism och republikanism. Han vill se skråväsendet ersättas av associationer av fria medborgare och hans patriotism är av det principiella slaget, det är inte blod och jord och små, nära gemenskaper som lockar honom. Tiden är turbulent men Geijer blickar framåt: ” Då friheten skapar oordning svarar han: Mera frihet. Då marken gungar säger han: Mera demokrati. Då pressen är förfärlig: mera pressfrihet.”

Lars Lönnroth uttryckte nyligen farhågan att vänstern nu söker erövra Geijer, otillbörligen lägga beslag på detta stycke kulturarv för egen del. Genom Ehnmarks bok är det ett projekt med utsikter att lyckas. Jag har en bestämd känsla av att Geijer skulle ha gillat det.

***

Minnets hemlighet handlar alltså minst lika mycket om vår tid som om Geijers. Och den handlar minst lika mycket om Anders Ehnmark som om Erik Gustaf Geijer. När Ehnmark skriver att Geijers sena föreläsningar präglas av upptäckarstämning eller att hans prosa lyser av expedition kan det lika väl sägas om hans egen bok. Ehnmark beundrar Geijers essäkonst och uppfattar essä som ett försök ”att med alla till buds stående litterära medel försöka förstå en sak”. Men den essäns ”exakta oklarhet” som Ehnmark uppskattar hos Geijer är han själv mästare på. Och finns det någon bättre beteckning på Ehnmarks essäistik än den som han ger Geijers: ”resonabel radikalism”?

Till och med Almqvists elakheter drabbar dem båda: Stilen är fundersam, ibland ”gåtolik” och tenderar i sina sämsta stunder att mumla och dröja i halvdagrarna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Ehnmark i skildringen av Geijers uppväxt i den värmländska brukskulturen konstaterar att ”tidens idéer kan gå Stockholm förbi men tränger in i skogen”, för att sedan avsluta sin bok med ett tack till personalen Södertälje stadsbiblioteks fjärrlåneavdelning ”som gjort det möjligt att bedriva studier i glesbygd”.

Nej, likheterna är slående och Ehnmark har funnit en själsfrände. Ehnmarks erfarenheter och studier – av marxismen, av italienskt och franskt politiskt tänkande – har fört honom till filosofiska källor som även Geijer öste ur. Även om han inte, som föregångaren, personligen kan söka upp Hegel i Berlin är han van att tänka dialektiskt. Han brukar närma sig en problematik genom att formulera ett motsatspar. Det kan handla om EU som ett statsförbund eller en förbundsstat, om befrielsens respektive frihetens politiska logik eller det i denna bok välfunna begreppsparet medborgarpatriotism respektive särartspatriotism. Det är enkelt, elegant och effektivt. Framför allt är det ett dynamiskt sätt att tänka. Man förstår att något viktigt håller på att hända. Det rör på sig.

I Minnets hemlighet verkar emellertid något nytt vara på väg att ske. Ehnmark fascineras av Aristoteles dialektik så som den förstås av Geijer. Kategorin ”möjlighet” är central i den aristoteliska logiken, blir det för Geijer och blir det för Ehnmark. Världen är full av möjligheter, frågan är bara om det finns energi nog att ta dem till vara. Så kan till exempel kravet på jämlikhet vara en i materien och historien inneboende möjlighet, något ”som ännu söker kropp, innehåll, verklighet”. Det är en ljus syn på tillvaron och Geijer-läsaren Ehnmark är en annan än åttiotalets kyligt realistiska Machiavelli-läsare. Nu ser han det utopiska tänkandet som ett sätt att höja blicken. De utopiska socialisterna, skriver han, var liksom Geijer på spaning efter en annan ordning. Det drar en optimistisk vind genom deras skrifter och de betraktade framtiden som öppen, möjlig att forma.

***

”Bara suveräna tankar ska fästas på papperet”, citerar Ehnmark Geijer, alla ”löstankar” ska bort. I Minnets hemlighet har han lyckats. Det är det vackraste Ehnmark skrivit. En bra bok att bära med sig in i ett nytt årtusende.

Minnets hemlighet är nämligen att det förflutna inte lämnar oss. När Geijer hade svårt att begripa sin samtid – förvirrande, skrämmande, fylld av möjligheter – slog han en lov genom historien. Minnets hemlighet är att samtalet med de döda fortsätter. Stora överraskningar väntar bakom oss.