Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter den 16 februari 2009.

Kulturskeppet har kastat loss
Om Kulturutredningen

En solig dag i juni 2007 sammanträdde för första gången Kulturutredningens sekretariat. Vi träffades på Vasamuseet på Djurgården i Stockholm. Huvudsekreteraren hade tidigare varit chef där. Regalskeppet Vasa är en del av vårt kulturarv. En viktig del, men som nationellt monument högst tvetydigt. Regalskeppet var, hur man än betraktar henne, ett fiasko. Hon var sjöoduglig. Nu är hon utställd till allmänt beskådande.

Det var svårt, den där junidagen, att värja sig för det symboliska i mötesplatsen. Kulturutredningen var ett djärvt företag. Ambitionerna var höga. Hade jag mönstrat på ett den svenska kulturpolitikens Vasaskepp? Denna storståtliga skapelse som sjönk till botten bara några sjömil efter att hon lagt ut från kaj? Ett år efter mötet på museet såg jag mig tvingad att lämna utredningen. Nu är betänkadet klart. Skeppet har kastat loss. Var jag själv en lös kanon på däck som bidrog till haveriet? Är det ett haveri? Blir det ett haveri?

***

Jag är inte säker på att jag har perspektiv på denna resa än och jag har inte riktigt hunnit smälta betänkandets niohundra sidor. Några saker står dock klara. När utredningen tillsattes blandades förväntningar med farhågor. Nu skulle den regering som uppvaktat kronprinsessan med en platt-tv presentera sin kulturpolitik. Vad månde det bliva av detta?

Det första man bör konstatera är att Kulturutredningen inte, vilket många befarat att det skulle bli, är en nyliberal utredning. Här finns förvisso förslag om att satsa på kulturföretagande och underlätta sponsring och man vill ta bort målet om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Men man vill inte överlåta samhällets stöd till kulturlivet till marknadskrafterna. Tvärtom genomsyras utredningen av en tro på behovet av ett starkt offentligt stöd till kulturlivet. Om de förslag som presenteras leder till önskat resultat kan och bör diskuteras, men ambitionen är tydlig: Kulturutredningen vill stärka den statliga offentliga kulturpolitiken.

Värt att notera är vidare betoningen på ett brett kulturbegrepp, på ”öppna gemenskaper” och den betydelse man tillskriver folkbildningen. Den som till äventyrs förväntade sig att denna utredning skulle satsa på ”borgerlig finkultur”, låt säga ett nytt operahus i Stockholm, på bekostnad av sossepåhitt som studiecirklar och föreningsliv har anledning att höja på ögonbrynen. I själva verket begår utredningen det motsatta misstaget.

Det mest uppseendeväckande är att man lyfter bort ”konstnärlig kvalitet” ur målformuleringarna. Och än mer uppseendeväckande är motivering till detta: ”Innebörden av konstnärlig kvalitet har hittills inte kunnat preciseras”. Preciseras? Det är en formulering och en tanke lika platt som en platt-tv. Vad som är konstnärlig kvalitet är och bör vara en omstridd fråga. Genom hela den moderna kulturhistorien har det varit så. Men att av detta faktum dra slutsatsen att man inte bör sträva efter kvalitet, det är en tankelapsus i den högre skolan.

Om man gör sig av med föreställningen om konstnärlig kvalitet, då gör man sig i förlängningen av med skälet till att över huvud taget bedriva en kulturpolitik. Att det är omöjligt att ens diskutera kulturpolitik utan en föreställning om kvalitet illustreras ofrivilligt av själva betänkandet. Gång efter annan tvingas man använda sig av det oprecisa begreppet. Amatörkulturen sägs hålla hög kvalitet, regionala kulturinstitutioner likaså. Det är lite svårt att förstå varför utredningen skyggar så för kvalitetsbegreppet. Den enväldige smakdomarens tid är för länge sedan förbi. Till och med Svenska akademien talar i dag om ”högkulturen som en subkultur”. Här slåss, i någon slags missriktad antielitism, utredningen mot väderkvarnar.

Skälet är, misstänker jag, ett adminstrativt obehag inför ett undflyende fenomen. Men problematiken är inte ny. Den hör till kulturpolitikens vardag. Ständigt vägs ojämförbara storheter – ekonomiska och konstnärliga värden – mot varandra. Det sker varje dag i minsta teatergrupp och i varenda kommunal kulturnämnd. En statlig kulturpolitik som med ett pennstreck vill avskaffa detta dilemma gör det för enkelt för sig. Den springande punkten är förstås vem som ska ha rätt att bedöma vad som är kvalitet.

***

En av den moderna kulturpolitikens viktigaste grundargestalter är den i dag återigen så aktuelle John Maynard Keynes. De sista året av sitt liv, alldeles efter krigsslutet, samtidigt som han for fram och tillbaka över Atlanten för att förhandla om krigskadestånd i USA, ägnade han åtskillig möda åt att bygga upp brittiska Arts Council. Han blev dess förste ordförande. Det krigströtta Storbritannien befann sig i ekonomisk kris men beslöt ändå eller just därför att satsa på en offensiv kulturpolitik. Problemet var hur staten skulle kunna stödja konsten utan att styra dess innehåll. Hitlers och Stalins kulturpolitik förskräckte.

Keynes vision var att, med statens relation till BBC som förebild, upprätta institutioner på ”armslängds avstånd” till den politiska makten. Varken politiker eller anställda tjänstemän skulle fatta beslut om konstnärligt innehåll. Sådana skulle istället tas av oberoende experter och representanter för konstlivet. Det var en kulturpolitisk maktdelningsprincip som, även om den uttolkats och kommit att tillämpas på lite olika sätt, varit vägledande för västeuropeisk kulturpolitik sedan dess. Den var nära knuten till en modernistisk föreställning om konstens autonomi.

Principen om armslängds avstånd har fungerat så väl eftersom den erbjuder ett sätt att hantera två av kulturpolitikens genuina dilemman: Frågan hur man ska bedöma kvalitet samt frågan hur staten ska kunna stödja konsten utan att styra den. För Kulturutredningen spelar denna princip ingen större roll och nämns bara i förbigående vid ett par tillfällen.

Utredningen vill förvisso öka avståndet mellan den politiska makten och en rad kulturinstitutioner, och talar vagt om att konstärernas inflytande över medelsfördelning ”bör bibehållas i sak oförändrat”. Men det principiella skälet till detta diskuteras inte.

***

Utredningen rymmer många goda enskilda förslag – en samlad nationell bibliotekspolitik, ett nytt Framtidens kultur, ett romskt kulturcentrum och mycket annat – och en del dåliga, men kommer det samlade förslaget, ”arkitekturen” i dess helhet, att gynna landets kulturliv?

Kvalitetsmålet skulle mycket väl kunna behållas och konstens autonomi hävdas starkare även inom ramen för den nya kulturpolitiska organisation utredningen föreslår. Förslaget om regionalisering skulle sannolikt ha större möjlighet att vinna anklang bland fler än berörda regionala organ om staten hävdade principen om armslängds avstånd även på regional nivå.

Under förutsättning att detta sker: Är den föreslagna förvaltningsreformen bra eller dålig? På pappret finns mycket som talar för den. I verkligheten beror svaret på frågan, med risk för att nu överanstränga den marina metaforiken i denna artikel, på hur väl förankrad den är. När utredningen tilsattes efterlyste kulturministern ”en bred politisk förankring för den nya kulturpolitik som nu börjar arbetas fram” (DN Debatt 28 juni 2007). Har utredningen lyckats med den uppgiften? Det återstår att se.

Om den föreslagna organisationen genomdrivs till varje pris, då är priset för högt. Då väntar år av kaos och kulturbyråkratiska revirstrider. Varken medborgarna eller konstnärerna lär vinna något på det. Om däremot tillräckligt många av de berörda aktörerna delar analysen och ser förändringsbehovet, då finns det skäl som talar för den. Remissvaren och den debatt som nu inletts kommer att ge svar på frågan.

Blir det ett haveri? Det beror på förankringen.