”Kulturpolitik är inte alldeles enkelt”. Repliken kommer lite oväntat. Tonfallet är eftertänksamt. Gunnar Svensson kör mig till järnvägsstationen i Ljungskile, och det blev för ett ögonblick tyst i bilen. Jag kan bara hålla med. Kulturpolitik är inte enkelt. Gunnar om någon borde veta. Han har ägnat större delen av sitt yrkesliv åt den. Under 80-talet var han statssekreterare hos Bengt Göransson under dennes tid som kulturminister. Idag är han pensionär, sommarboende utanför Ljungskile.

Jag intervjuade Gunnar Svensson som ett led i arbetet med en bok om kulturpolitik.[1] Sommaren 2009 sökte jag upp ett antal kloka personer för att få perspektiv på frågorna. Jag hade suttit med i och hoppat av från 2009 års Kulturutredning. När denna presenterades, i februari 2009, blev det stort medialt rabalder. I den debatt som följde och av de allra flesta remissinstanser kritiserades utredningen på avgörande punkter. Av det som var utredningens huvudnummer, en stor förvaltningsreform på kulturpolitikens område, lär det inte bli så mycket.

***

Kulturpolitik är ett känsligt område. För den som vill förändra någonting är kulturpolitiken något av ett minfält. Var man än sätter ned foten riskerar det att explodera. Det har fler än den nuvarande kulturministern fått erfara. En konsekvens av detta är att kulturpolitiken inte förändrats så mycket de senaste decennierna. Den har stelnat i sina former. Sverige fick sin moderna kulturpolitik 1974.

Det var en ambitiös och framgångsrik politisk satsning. Kulturpolitiken var, kan man kanske säga, sista våningen i folkhemsbygget och den kom på plats i sista stund. De avgörande kulturpolitiska besluten togs i en tid av ekonomisk kris, ja under vad vi nu kan se var en vändpunkt i efterkrigstidens historia. Några år senare kom Thatcher och Reagan till makten och politiken drevs åt höger i hela västvärlden.

Redan i sin födelsestund var alltså den moderna svenska kulturpolitiken något av en anomali. Den var, eller blev snart, ur takt med tiden på ett intressant sätt. Kulturpolitiken hade beslutats av en enig riksdag och kom, efter den borgerliga valsegern 1976, att administreras av en entusiastisk folkpartistisk kulturminister. Kring kulturpolitiken rådde partipolitisk konsensus.

***

Två förhållanden var avgörande för att 1974 års kulturpolitik kunde genomföras. Det första var att kulturpolitiken hade stöd på högsta politiska nivå. Olof Palme hade som utbildningsminister, med ansvar för kulturfrågor, tillsatt den utredning som ledde fram till 1974 års kulturpolitik. När besluten togs var han partiledare och statsminister. Palmes stöd och engagemang var viktigt, det framhäver många av dem som var med, och det betonar också Gunnar Svensson när jag intervjuar honom.

Inte mindre än tre socialdemokratiska partiledare – Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson – hade alla som ministrar haft ansvar för kulturfrågorna innan de blev statsministrar. Det hade aldrig Göran Persson. Det har inte heller Mona Sahlin haft. Hur mycket betyder det? Det är svårt att veta.

Det andra förhållandet var den livaktiga kulturpolitiska debatt som föregick besluten. Under 60-talet gick debattens vågor höga på många områden, också på kulturpolitikens. Det skrevs artiklar och det formulerades visioner och program. Harry Schein och Bengt Nerman skrev omdiskuterade debattböcker. Under det sena 60-talet stod frågor om konst, kultur och demokrati högt på dagordningen. Den radikale brittiske kulturteoretikern Raymond Williams breda kulturbegrepp och uppmärksammande av arbetarklassens kulturella erfarenheter inspirerade kulturutredare och departementstjänstemän. När den nya kulturpoliiken sjösattes var det under parollellen ”kulturell jämlikhet”. Och den hade alltså förberetts genom en lång och omfattande offentlig debatt.

Så ser inte situationen ut idag. Visserligen diskuteras kulturpolitiken flitigt i dag igen, åtminstone det har 2009 års kulturutredning bidragit till. Diskussionerna är dock ganska oinspirerade. Det är defensiva och en aning pliktskyldiga. Det reses krav, fullt rimliga, på mer resurser. Konstnärernas organisationer försöker fästa uppmärksamheten på sina medlemmars utsatta situation. Det pågår en diskussion om kulturpolitisk maktfördelning mellan stat och regioner. Men de mer grundläggande frågorna lyser med sin frånvaro. De kulturpolitiska diskussionerna tenderar att bli ekonomiska eller teknokratiska. De lider av ett filosofiskt underskott. De handlar oftast om ”hur mycket?”, mera sällan om ”varför?”. Varför behövs det över huvud taget en kulturpolitik?

Den som i dag vill utforma en modern och framåtsyftande kulturpolitik måste på nytt ställa de grundläggande frågorna. Som Gunnar Svensson sa när jag intervjuade honom: ”Det var länge sedan en kulturminister höll ett riktigt tal”.

***

I boken Arts, Inc. talar Bill Ivey – ordförande för USA:s National Endowment of the Arts under Bill Clinton, och i dag med nära band till Obama-administrationen – om värdet av vad han kallar ett ”expressivt liv”.[2] Ett sådant liv kännetecknas av förmågan att kunna uttrycka sig med konstnärliga medel. Alla människor, hävdar Ivey, har rätt att leva expressiva liv. Det innebär inte att alla kan bli konstnärer, eller ens att alla har förmåga eller förutsättningar att finna egna uttryck genom samtliga av konstens olika former, men det innebär alla har rätt att utforska och pröva dessa former. Alla borde få komma i kontakt med den kunskap och hantverksskicklighet som krävs för att behärska olika konstformer: ”spela ett musikinstrument, teckna, dansa, komponera, designa eller på andra sätt leva ett liv präglat av aktiv kreativitet”.

För den enskilde handlar förmågan att uttrycka sig konstnärligt lika mycket om självkänsla som om konst, hävdar Ivey. Lär man sig behärska ett instrument kan det, genom hela livet, utgöra en källa till självförtroende, ”oberoende av pengar, makt och andra vanliga tecken på framgång”. Känslan av att kunna åstadkomma något, att själv skapa något, är livsviktig i ett allt mer konsumistiskt samhälle.

Arts, Inc. är något så ovanligt som en djärv och uppfriskande kulturpolitisk debattbok, ett brandtal med budskapet att USA behöver en starkare kulturpolitik. Den handlar om kultur och demokrati.

USA:s kulturpolitik, i den mån man alls kan tala om en sådan, skiljer sig på avgörande sätt från de flesta europeiska länders, vilket naturligtvis har att göra med skillnaderna i samhällssystem och politisk kultur. Statens roll är minimal. När Ivey tecknar den amerikanska kulturens och kulturpolitikens historia under nittonhundratalet spelar den tekniska utvecklingen en huvudroll.

Under 1920-talet uppstod de kulturindustrier som sedan dess dominerat kulturlivet i USA och i allt större delar av världen: filmindustrin, skivbolagen, radio- och så småningom även tv-bolagen. Förutsättningen för framväxten av dessa industrier var tekniska (grammofonskivor, rundradiosändare, ljudfilm), men även juridiska. Eftersom produktionsprocesserna var industriella, och det därför sällan gick att urskilja en ensam upphovsman bakom en film eller en skivinspelning, kom lagstiftningen att anpassas därefter. Redan 1886 hade Högsta domstolen gjort det möjligt för företag att äga upphovsrätt till konstnärliga verk, en rätt som tidigare enbart tillerkänts individer.

Med dessa tekniska och juridiska pusselbitar på plats kom de amerikanska kulturindustrierna att växa snabbt. I svensk kulturpolitisk historia har kampen mot dessa industrier varit ett återkommande tema. Men Ivey urskiljer, vilket även Raymond Williams gjorde, en frigörande och demokratisk kraft också i den industriellt producerade och distribuerade konsten. Kulturindustrierna gav vanlig folk möjlighet att för första gången komma i kontakt med och njuta av ”judisk humor, folkliga cowboy-sånger och jazz från New Orleans”. Oskolade musiker, sångare, dansare och historieberättare fann plötsligt en publik över hela världen. I dag är situationen dock annorlunda.

Ivey ser samtidens kulturpolitiska drama utspela sig i de växande motsättningarna mellan kulturindustriernas tekniska möjligheter och juridiska och affärsmässiga restriktioner. Den nuvarande ordningen, med allt strängare upphovsrättsregler, har passerat det rimligas gräns och skär i dag av amerikanska medborgares tillgång till sitt kulturarv. Kulturarvet, vårt ”kreativa ordförråd”, är i snabb takt på väg att förvandlas från en allmän nyttighet till privat egendom.

Den kritiska kraften i Iveys bok kommer från hans uppfattning om allas rätt till ett uttrycksfullt liv. Begreppet expressivt liv kopplar samman, hävdar Ivey, autonomi med ansträngning, självständighet med tillfredsställelsen i att ha åstadkommit något. Här möts känslan av att höra hemma någonstans och förmågan att bryta sig loss; tradition och frigörelse, kulturarv och eget uttryck.

***

Kulturpolitik handlar om allas rätt att utveckla den egna skaparkraften och att leva ett uttrycksfullt liv. Men det finns ett annat, minst lika viktigt, demokratiskt motiv till att bedriva kulturpolitik. Det har att göra med demokratins kulturella infrastruktur: utbildning och folkbildning, arenor och mötesplatser, böcker och bibliotek, tidningar och tidskrifter, radio och tv och tillgång till internet. Det handlar om offentligheten.

Det kanske mest ambitiösa försöket att beskriva de nordiska ländernas moderna kulturpolitik är den danske kultursociologen Peter Duelunds forskningsprojekt Nordisk kulturpolitik under forandring, redovisat i volymen The Nordic Cultural Model 2003. Den analytiska utgångspunkten för Duelunds projekt är just offentlighetsteoretiskt:

Kulturpolitikens viktigaste uppgift i en demokratisk rättsstat är att bygga upp, upprätthålla och utveckla ett nätverk av kulturinstitutioner, där hela mångfalden av medborgarnas individuella kulturella erfarenheter får komma till fritt uttryck, i en offentlighet som utgör en förutsättning för utvecklandet av en framgångsrik politisk demokrati.[3]

En levande och mångstämmig kulturell offentlighet utgör alltså ett nödvändigt villkor för demokratin. I denna analys lutar sig Duelund tungt mot den tyske filosofen Jürgen Habermas.

Grunden till den modernitets- och demokratiteori som Habermas utvecklat, och som Peter Duelund finner så kulturpolitiskt relevant, läggs redan 1962 i boken Borgerlig offentlighet. Habermas för här ett komplext resonemang både på en historisk och teoretisk nivå. Boken är en krönika över den borgerliga offentlighetens framväxt, men också en redogörelse för dess politiska och filosofiska anspråk och teoretiska grundvalar. Bokens tyska titel, Strukturwandel der Öffentlichkeit,  beskriver bättre än den svenska vad den handlar om: offentlighetens strukturomvandlingar. En problematik högaktuell i vår digitala tid.

Habermas inleder sin historieskrivning i 1100- och 1200-talens norditalienska städer, i det feodala Europas gryende handelskapitalism. Varuhandeln ökade, och därmed även behovet av information om marknader, priser, råvaror och handelsvägar. Detta informationsbehov ledde till framväxten av en ny kommunikationsstruktur. Handelsmännen insåg att även informationen kunde förvandlas till en vara och säljas. Den tidigare handskrivna korrespondensen, som cirkulerat inom och mellan handelshusen, började tryckas och säljas offentligt som nyheter, till en allmänhet. Denna allmänhet – köpmän, bankirer, manufakturägare – utgjorde kärnan i och bärarna av ”ett nytt historiskt publikum”, en borgerlighet i modern mening.

I hamnstäderna, på handelsplatserna och finansgatorna inrättade denna borgerlighet sina sociala institutioner där de kunde träffas och diskutera innehållet i tidningarna. Det var värdshus, kaffestugor, hemliga ordenssällskap och inte minst salonger som blev dess mötesplatser. Där kunde ”privata människor” samlas till ”allmän diskussion” eller “offentlig debatt”. En borgerlig offentlighet var född: en plats mellan marknaden och staten. Här utvecklades också ett nytt språk. Ur salongskonversationen växte det kritiska resonemanget.

Habermas gör ytterligare en väsentlig distinktion. Det privata området – som stod i motsättning till det statliga – kan uppdelas i två sfärer: det ekonomiska livet och familjelivet. Familjen, den mest privata sfären, borgerlighetens intimsfär, blev platsen för reproduktion, innerlighet, känsloliv, ja till och med religionen blev i det borgerliga samhället till en privatsak. Historiskt sett inleddes diskussionerna i den borgerliga offentligheten med intimsfärens frågor om moral och religion, för att efterhand vidgas till att också innefatta ekonomiska, sociala och politiska spörsmål. På så sätt fick de båda sfärerna inom det privata området var sin offentlighet.

En litterär offentlighet – som bestod av dagböcker, brevskrivning, poesi och romaner och som behandlade ”rent mänskliga” frågor – och en politisk offentlighet som diskuterade relationen mellan samhället och staten, och bestod av politik, ekonomi, vetenskap och journalistik. Denna åtskillnad lever ännu kvar, till exempel  i dagstidningarnas uppdelning mellan kultur- och ledarsidor. I bredare mening lever den kvar i skillnaden mellan de moderna demokratiernas politiska institutioner och kulturinstitutioner. Hur relationerna mellan dessa olika slags institutioner utformas är av avgörande betydelse för demokratin.

***

Det finns flera lärdomar att dra av Habermas skildring av den historiska utvecklingen. En är att den borgerliga offentligheten är såväl en plats – ett forum, ett eget socialt område där ”privatfolk kan samlas till publikum” för diskussioner och kritiskt resonerande – som en princip för hur dessa samtal ska föras. Genom diskussion i offentligheten kan man fastställa en ”allmän mening”, en ”allmän opinion”.

Här finns en kritisk potential, aldrig fullt förverkligad inom det borgerliga samhällets ramar. Det ligger en sprängkraft i tanken att argument – inte rådande maktförhållanden – ska fälla avgörandet vad gäller våra gemensamma angelägenheter. Att det är viktigare vad som sägs än vem som säger det. Den modell för diskussion och beslutsfattande som växer fram ur Europas kaffehus och salonger bygger på ”den tvångslösa kraften hos det bättre argumentet”. Sakskäl ska prövas och argument öppet brytas mot varandra. Först om så sker kan diskussionens resultat anses legitimt.

Många kritiker av Habermas teori hävdar att han idealiserar dessa processer; sådana ideala diskussioner äger aldrig rum i verkligheten. Styrkan i Borgerlig offentlighet är emellertid att Habermas lyckas visa hur de faktiskt vuxit fram genom historien. En demokratisk logik etableras och sätts i rörelse. När den väl etablerats på ett område, tenderar den att spridas till andra. Om det är argumenten som räknas: varför ska då inte kvinnor ha rösträtt? Varför råder inte demokrati på ekonomins område?

Huvudpersoner i detta moderna drama är inte de enskilda diskussionsdeltagarna – utan själva diskussionen. Det är grundtanken i Habermas hela författarskap och hjärtat i hans samhällsteori.

En annan lärdom, omedelbart relevant för kulturpolitiken, är att den politiska offentligheten växer ur den litterära. Så har det varit historiskt och så, det vet varje tidningsläsare, är det i hög grad än i dag. De diskussioner som förs på ledar- och debattsidor, och så småningom i riksdag och politiska församlingar, har ofta först förberetts och formats i kulturdebatten. På teaterscener och konstgallerier, i romaner och filmer, lyfts frågor upp till debatt.

De som agerar i denna kulturella offentlighet – konstnärer såväl som kulturutövare – har det gemensamt att de agerar känselspröt i tiden och i lyckliga stunder fångar upp och bearbetar vad som rör sig och är på väg att hända. I den kulturella offentligheten kan man prövande vända och vrida på moraliska dilemman och diskutera komplexa värdefrågor. Så småningom kristalliserar sig dessa frågor i mer bestämda uppfattningar, handfasta förslag och handlingsprogram. Då konfronteras argumenten i den mer konkret politiska debatten.

***

För att få perspektiv på den kulturpolitiska debatten och kunna ställa frågan om kulturpolitikens mål och mening krävs en omfattande bakgrundsteckning. Först när dagens kulturpolitiska bataljer betraktas mot en fond av detta slag, mot bakgrund av den europeiska modernitetens framväxt och de moderna demokratiernas födelse, blir det tydligt varför kulturpolitiken behövs, ja vari dess demokratiska uppgift består.

Habermas visar att offentligheten är såväl en princip för hur diskussioner ska föras som en plats där dessa kan äga rum. Ur det perspektivet blir en av kulturpolitikens grundläggande demokratiska uppgifter att garantera platser där sådana diskussioner kan föras. Det sker redan i dag. En rad kulturpolitiska åtgärder – bidrag till offentliga samlingslokaler, press- och tidskriftsstöd – syftar till att ge rum åt offentliga diskussioner. Och vad är väl studiecirkeln annat än en plats där privatpersoner samlas för diskussion, där enskilda personer kan bli till medborgare? Men i den kulturpolitiska diskussionen är det som att de grundläggande skälen till dessa ordningar fallit i glömska.

Sedan 1970-talet har det ansetts vara en viktig kulturpolitisk uppgift att motverka ägarkoncentrationen på medieområdet. Kulturpolitiken bör garantera en pluralism i åsiktsbildningen. Det är fortfarande en central uppgift. Men genom den digitala utvecklingen har situationen spetsats till. De senaste decenniernas mediepolitiska strider har i hög utsträckning handlat om att motverka monopoliseringstendenser på nationell nivå (det vill säga Bonniers). I dag ser spelplanen annorlunda ut. Den centrala frågan är inte längre huruvida Dagens Nyheter och Expressen dominerar svensk opinionsbildning, utan om dessa tidningar, ja om några papperstidningar över huvud taget, kommer att överleva den digitala revolutionen.

Vad händer om de inte gör det? Vad händer om de gemensamma samtalsrummen försvinner? Vad händer om digitaliseringen leder till att offentligheten faller sönder i en balkaniserad bloggvärld? Betydelsen av det vi brukat kalla massmedia minskar. Vi går mot en diversifierad mediekonsumtion där de breda medierna ägnar sig åt underhållning och nöjen, ja även ”kultur”, medan de väsentliga debatterna förs i mer exklusiva sammanhang. Risken är uppenbar att det offentliga samtalet splittras och klyvs, med en formulering från journalisten Björn Elmbrant, i en elitdebatt och en skitdebatt.

Den borgerliga offentligheten var en förutsättning för den nationalstatliga demokratin. Vi har sett hur framväxten av denna offentlighet byggde på upptäckten att information och nyheter kunde säljas som en vara på en marknad. I dag är detta svårt. Nyheter är gratis.

Den nya tekniken rymmer en demokratisk potential. Kanske slumrar möjligheter till en annan offentlighet i vår tids digitala kommunikationsstruktur? En offentlighet vars konturer vi än så länge inte mer än anar? På samma sätt som behovet av affärsinformation upprättade förbindelser mellan medeltidens Florens, Brügge och Amsterdam spinns i dag de fiberoptiska trådarna allt tätare mellan finansmetropolerna Hong Kong, London och New York. Ur handelskapitalismens behov av affärsnyheter växte den borgerliga offentligheten. Vad som kommer ut av den globala kapitalismens kommunikationsflöden är det ingen som vet. En sak är i alla fall klar: dagens mediekoncerner står inför stora utmaningar.

Dagspressen i USA befinner sig i allvarlig ekonomisk kris. Antalet anställda i tidningsindustrin har halverats sedan mitten av 1980-talet, från 450 000 anställda 1988 till 225 000 år 2009.[4] Annonsintäkter och upplagor rasar. Det är bara en tidsfråga innan denna kris på allvar når Europa och Sverige.

I januari 2009 besvarade Eric Schmidt, chefen för Google, en fråga från en journalist på ett sätt som sände chockvågor genom medievärlden. Sökjätten Google – i svensk debatt demoniserade för sitt tilltag att med egna medel digitalisera och gratis tillgängliggöra all världens litteratur – är en av få aktörer som funnit sätt att tjäna pengar på den digitala kommunikationen. Schmidt har i många sammanhang uttalat sig om kvalitetsjournalistikens och de stora dagstidningarnas betydelse för demokratin. Skulle inte, var den fråga som Schmidt fick, Google kunna rädda New York Times? Skulle de helt enkelt inte kunna köpa tidningen? ”Den goda nyheten”, svarade Schmidt, ”är att vi skulle kunna göra det. Vi har pengarna.” Den dåliga nyheten var att han inte såg någon hållbar affärsmodell för tidningen. Han såg inte hur ”de underliggande affärsproblemen skulle kunna lösas”.[5] Så ser i dag mötet ut mellan nya och gamla medier ut.

Vilka kulturpolitiska slutsatser bör dras av denna utveckling? Kanske att marknaden inte längre ensam kan bära de för den politiska demokratin så väsentliga gemensamma samtalsrummen? Kanske är det så enkelt att det krävs politik? Mediepolitik och kulturpolitik.

***

Kulturpolitik är inte enkelt. Men det är viktigt. Ja, kanske viktigare nu än någonsin. Kulturpolitiken är central för att upprätthålla den kulturella infrastruktur som är en förutsättning för demokratin. Och den behövs för att ge varje enskild medborgare möjlighet att leva ett rikt och uttrycksfullt liv.

Det var länge sedan en kulturminister höll ett riktigt tal.

Texten är bygger delvis på kapitel 14 i min bok En kulturutredning: Pengar konst och politik (Glänta 2010) och är tidigare publicerad i Ulf Carmesund & Peter Weiderud (red) Ju mörkare natten, desto ljusare är stjärnorna (Broderskaps förlag 2010).