Nyttan med Stegö Chiló

Kulturlivet undkom med blotta förskräckelsen. Vad hade inte den kraftfulla Cecilia Stegö Chiló kunnat åstadkomma om hon fått fortsätta? Kanske kommer hennes bestående insats bli att hon lyckades få igång en diskussion om kulturpolitiken. En sådan behövs mer än någonsin.

Kulturpolitiken är underdebatterad. Det finns få partiskiljande frågor. Det är tydligt ute i kommunerna, där samstämmighet oftast råder i kulturnämnderna. Gemensamt försöker man, oavsett partifärg, hävda kulturens värde gentemot andra politikområden. Situationen är likartad på regional och nationell nivå.

Konsensus råder alltså. Detta är bra eftersom enigheten garanterar ett slags anständighetsminimum på kulturområdet. Men det är illa eftersom skälen till politiken inte debatteras. Och när något inte diskuteras förtvinar långsamt argumenten. Till sist är de bortglömda. Återstår i dag gör därför endast en rad mer eller mindre krystade resonemang om kulturens betydelse för folkhälsan och turistnäringen.

***

För att ta ett exempel som jag råkar känna till väl: det statliga stödet till kulturtidskrifter. Staten fördelar årligen drygt 23 miljoner till kulturtidskrifterna. Runt 120 tidskrifter erhåller stöd. Beloppen spänner från en dryg halv miljon till tjugofemtusen per tidskrift. De flesta tidskrifterna har försvinnande små upplagor. Endast en handfull skulle överleva utan det statliga stödet. Som aktörer på mediemarknaden är de, tagna var för sig, skrattretande. Deras betydelse för det kulturella tillståndet i nationen är emellertid av avgörande betydelse.

Tidskriftsstödet torde vara en av de mest kostnadseffektiva statliga satsningarna alla kategorier. Staten får mycket yttrandefrihet per krona. Trots detta är stödet löjligt lågt. Svenska Dagbladet erhåller ensam tre gånger så mycket statliga medel i form av presstöd som landets kulturtidskrifter får tillsammans. Kulturtidskriftsstödet är så obetydligt att det i årtionden befunnit sig nedanför kulturministrarnas synfält. Ibland har jag missmodigt tänkt att just detta varit dess räddning.

Tidskriftsstödet fungerar på ett sätt inte olikt de mikrokrediter som nu belönats med Nobels fredspris. Även ett litet belopp kan, rätt placerat och förvaltat av någon som känner villkoren, åstadkomma storverk. Så fungerar i själva verket stora delar av det offentliga stödet till det fria kulturlivet. Men sammanhangen är komplexa och det krävs kunskap för att se och förstå dem. Och det krävs mod för att politiskt försvara dessa påstått smala kulturyttringar.

Ska kulturpolitiken lyftas in i framtiden räcker det inte med att defensivt försvara tidigare vunna segrar. Det krävs en diskussion om kulturpolitikens grundläggande principer. Först då kan kulturpolitiken förnyas och samtidigt återfå ett brett och genomreflekterat allmänt stöd.

Att detta behövs lärde oss Cecilia Stegö Chilós minnesvärda gästspel.

Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter den 30 oktober 2006.

Det här inlägget postades i Kulturpolitik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s