Ursprungligen publicerad i Ord&Bild nr 6/1999.

Motståndets estetik?

Något av det mest deprimerande med nedläggningen av BLM var de trötta och pliktskyldiga kommentarerna. Det var som om alla bara gått och väntat på det. Ingen blev förvånad. Någon kvävde en gäspning.

De flesta protesterna var av det nostalgiskt-moraliserande slaget. Så menade exempelvis Sigrid Combüchen i Svenska Dagbladet  att problemet består i att svenska intellektuella inte längre läser skönlitteratur. Andra dristade sig till att ifrågasätta Bonniers ekonomiska omdöme. Förstår de inte att ett framgångsrikt förlag måste ha ett litterärt växthus? Att den blygsamma kostnaden för BLM är en god investering på lite längre sikt? Inser de hur mycket en nedläggning skadar förlagets anseende? Hur mycket man förlorar av kulturell legitimitet?

Bonniers förlagsledning har länge velat bli av med BLM, menade Maria Schottenius i Expressen: ”Jag har aldrig förstått varför”. Men är det då så konstigt? Jan Henrik Swahn förstod inte han heller: ”Det är så vansinnigt vagt”. Men är det verkligen det? Är det inte i själva verket ganska följdriktigt? I Aftonbladet gick Magnus William-Olsson till rätta med räknenissarna: ”Förlag är inte som andra företag”. Det må så vara. Men är Bonniers ett förlag?

Jag tror inte man ska underskatta den ekonomiska kompetensen i Bonnierföretagen Man förstår sig kanske inte på litteratur, men pengar kan man räkna. Bonniers är idag en mediekoncern med internationella ambitioner som tvingas mäta sig med de stora europeiska medieföretagen. Det gäller då att tänka stort, tänka strategiskt. Den nya ekonomin är global och digital och det gäller att positionera sig medan tid är. Oavsett hur man planerar är en sak säker: Den internationella konkurrensen på medieområdet är knivskarp. Stora pengar finns att tjäna – men knappast på utgivning av skönlitteratur. Avkastningen är större i andra sektorer av mediemarknaden.

***

För bokbranschen uppenbarade sig den digitala revolutionen under 80-talet i form av Desktop-publishing. Det var den tekniska förutsättningen för de små kvalitetsförlag som då växte fram. Idag börjar vi ana konturerna av nästa digitaliseringsvåg på bokområdet, nu gäller det distribution, försäljning och marknadsföring. Denna utveckling kommer ytterligare att förstärka möjligheterna för mindre kvalitetsinriktade förlag och försvåra för de stora förlagen att behålla sin dominerande ställning. Distributionsmonopol på tidskriftsområdet, egna bokklubbar med särskilda förlagsrabatter, upparbetade försäljningskanaler och marknadsföringsbidrag till bokhandeln – allt detta kommer minska i betydelse. Bokmarknaden kommer att diversifieras och mångfalden att bli större. Stordriftsfördelarna på litteraturområdet kommer inte längre att vara så stora.

Allt detta inser man naturligtvis på Bonniers. Därför väljer man att satsa sin energi och sitt kapital på områden där tillväxtpotentialen är större. Debutanter och poeter kan man väl outsourca? Något ska väl de små förlagen ägna sig åt. Skulle de lära sig skriva för en större publik kan man ju alltid köpa upp dem. Vad ska man annars ha underleverantörer till? Kulturellt ansvar? Sånt är för sossar. Förresten finns ju Statens kulturråd.

Egentligen handlar det inte ens om pengar. En miljon hit eller dit spelar väl inte så stor roll. Det är mer själva känslan. Ett modernt mediekonglomerat ska väl inte behöva släpa på BLM? Det gäller att fokusera.

Nej, Bonniers vet nog vad de gör. Den kulturella legitimitet BLM skänkte Albert Bonniers förlag var viktig när man eftersträvade en stark ställning i den svenska litterära offentligheten. Nu har man inte behov av det längre.

Detta är måhända en sorglig historia, men den är logisk och följdriktig. Patetisk blir den först när man skickar fram Magnus Berg och låter honom förslösa sin litterära trovärdighet på att försvara nedläggningen. Men kan man avvara BLM kan man självfallet avvara även en Magnus Berg. Efterfrågan på kännare av Motståndets estetik är inte så stor längre. Åtminstone inte inom koncernen.

Hade man brytt sig kunde man ju skickat BLM-utredaren Berg till någon marknadsförare som förklarat värdet av varumärkesvård eller hur man kapitaliserar en tradition. Istället lät man honom prata på om en ny tidning ”av lite bredare slag” som ”ska ta fatt i diskussionen kring nya medier och informationsteknik”, och då framför allt ”dess estetiska sidor”. Sådana tidskrifter går det som bekant tretton på dussinet, men ingen bryr sig väl om det heller. (Den minnesgode kan dock erinra sig en lovande pionjär på området från mitten av nittiotalet: tidskriften Hallå, utgiven av Bonniers. Den bådade gott men kvävdes i sin linda av ägarna, mitt i en pressläggning.)

***

Nej, ingen blev särskilt förvånad när dödsbudet kom. Vad ska man göra? En av de få som lät sin moraliska upprördhet mynna ut i något konkret förslag var Thomas Nydahl som i Dagens Nyheter manade till samling: ”Nu återstår bara för de fattiga att rädda BLM till ett fortsatt meningsfullt liv.”

En likartad vilja att vända sin besvikelse över de stora förlagens bristande litterära intresse till något konstruktivt visade Camilla Hammarström i en Ord&Bild-artikel i våras. I en klarsynt diagnos av den svenska bokmarknaden gör hon upp med kvardröjande patriarkala strukturer i förlagsvärlden och uppmanar sina författarkolleger att frigöra sig från fixeringen vid de stora koncernerna. I Sverige har författarna historiskt varit väldigt beroende av de stora förlagen, konstaterar hon: ”De infantiliseras i sin relation till de egna verken när de ständigt måste söka bekräftelse från kapitalstarka maktcentra”.

Om nedläggningen av BLM förmår förändra den situationen har den i alla fall fört något gott med sig.