Inlägg i OBS! Kulturkvarten, Sveriges Radio P1, februari 2001.

Ofta klagas det på att Internet innehåller så mycket smörja. Och det gör det naturligtvis. Här samsas, huller om buller, viktiga FN-rapporter med dålig underhållning, pornografi med nya forskningsresultat, konst och poesi. Det mesta är skit. Men det gör inte så mycket. För den som lärt sig leta finns det ändå, redan nu, en häpnadsväckande mängd information. Att så mycken information finns samlad och tillgänglig är ingen liten sak.

Idag sägs intresset för politik minska, samtidigt som medborgarna är mer välinformerade än någonsin tidigare. Det ser ut som en paradox, men är det inte. Politiken söker sig nya former. De politiska partierna förlorar i attraktionskraft medan intresset för enskilda politiska frågor växer.

Det må vara lokala frågor om var motorvägen ska dras eller huruvida daghemmet ska läggas ned, eller globala frågor om en Tobinskatt eller om genmanipulerat utsäde. I sådana frågor möter makthavare i dag engagerade och inte minst kunniga medborgare. Experterna får stå till svars inför motexperter. En viktig förutsättning för denna nya form av politik, subpolitik som den tyske sociologen Ulrich Beck kallar det, är just den förbättrade tillgången – inte till kunskap, den måste man tillägna sig – utan just till information. Denna information är en råvara som dagens sociala rörelser omvandlar till politiskt handlande.

***

Lika viktigt som att den nya tekniken tillhandahåller information är att den underlättar kommunikation. En skriftlig korrespondens som tidigare kunde dra ut i veckor och månader kan nu bollas fram och åter över Atlanten eller Uralbergen på en eftermiddag. Ingenting av detta är nytt, kanske någon invänder. Nej, men omfattningen, hastigheten och intensiteten i kommunikationen är ny.

Vad får då detta för konsekvenser för demokratin? Det kan, vill jag hoppas, få avgörande konsekvenser. Inte genom att den nya tekniken skulle göra demokratin effektivare, det gör den inte. Men den får konsekvenser vad gäller opinionsbildning och politisk mobilisering. Det blir tydligt när man ser hur snabbt motståndet mot en ensidig och ovanifrånstyrd globalisering spridit sig, från demonstrationerna i Seattle häromåret, till Prag och vidare.

Även detta kan tyckas vara gamla nyheter. Vad är väl Internet annat än en förbättrad och digital stencileringsapparat? Men att med bara en tangenttryckning kunna genomföra ett massutskick till tusentals sympatisörer världen över är inte heller det någon liten sak.

***

Vad gäller den nya teknikens stegrade kommunikationsmöjligheter kan det vara värt att erinra sig den historiska bakgrunden. Den moderna politiken och demokratin föddes i och med franska revolutionen. Revolutionens förutsättning var upplysningen. Upplysningstidens media var Gutenbergs. Det var en värld av trycksvärta, av småtryck, tidskrifter och böcker.

Denna »borgerliga offentlighet», som historikerna brukar kalla det, hade vuxit fram i Europa under flera hundra år. Den växte fram ur den tidiga handelskapitalismens behov av affärsinformation. Den borgerliga offentligheten – idealet om det fria meningsutbytet medborgare emellan – utgör sedan dess den moderna demokratins grundval och garant. På så sätt kom en ny teknik, en ny kommunikationsstruktur, att användas i andra syften än de ursprungligen avsedda.

Likheterna med Internets framväxt är slående. Nätet skapades ursprungligen med pengar från Pentagon och växte sig starkt tack vare behovet av snabb global finansiell information. Nu ser vi hur denna kommunikationsstruktur tas i bruk av medborgare världen över i helt andra syften. Kanske håller en ny offentlighet på att ta form.

***

Jag tror därför Bengt Göransson underskattar den nya teknikens möjligheter när han i sitt debattinlägg menar att den inte erbjuder några demokratiska kvaliteter. Tekniken är, säger han, »värdeneutral». Det är att förenkla allt för långt.

»Tekniken», säger sociologen Manuel Castells, med en bara till synes paradoxal formulering, »tekniken är varken god eller dålig, och inte heller är den neutral». Samspelet mellan teknik och samhälle, mellan IT och demokrati, är mer sammansatt och intrikat än så.

Möjligheterna är alltså stora. Men låt mig, slutligen, säga något om vad IT och demokrati inte är. Det är inte omröstningar på Internet. Föreställningen om så kallad »e-demokrati» – att kommunfullmäktiges dagordning läggs ut på nätet, för medborgarna att rösta om – bygger på ett fundamentalt tankefel. Den bygger på uppfattningen att vi alla går runt med färdiga åsikter i alla upptänkliga, små som stora, frågor. Beredda att omedelbart säga vår mening och fatta beslut. Så är det ju inte.

Vi bildar oss en egen uppfattning först efter att ha satt oss in i en fråga, tillägnat oss information och lyssnat på vad andra har att säga i saken. E-demokratins visionärer gör misstaget att blanda samman våra roller som kunder och medborgare.

De förväxlar Bill Gates dröm om en perfekt och friktionsfritt fungerande marknadsplats på nätet, med föreställningen att själva demokratin kan bli effektivare. Som kunder har vi emellertid tämligen okomplicerade beslut att fatta. Det krävs ingen längre föregående diskussion innan vi är beredda att betala 99 istället för 199 kronor för en och samma CD-skiva. Politiska beslut är mer komplexa och sammansatta.

Häri har Bengt Göransson rätt. Att bilda sig en politisk uppfattning måste få ta tid. Den nya tekniken skapar inte »en ny värld utan förbindelse med det gamla». Den skapar inte heller någon »ny demokrati». Men den förmår gjuta liv i några av den gamla demokratins viktigaste beståndsdelar: Tillgången till information och möjligheten till kommunikation.