Almqvist, DN och framväxten av den allmänna opinionen

När det i samhället existerar vad man skulle kunna kalla en »offentlig lögnfabrik», skriver Carl Jonas Love Almqvist i Aftonbladet den 26 juli 1848, då kan det »för själva den offentliga moralens skull» finnas skäl att ägna denna inrättning några rader. Inte i första hand för att avslöja de »enstaka osanningar en sådan fabrik producerar och utsprider», utan för att granska »det system i det hela, de slags maximer» varefter den handlar.

Almqvist skriver mot den skandalhungrande tidningen Söndagsbladet och han skriver i en medial brytningstid, i en tid då en moderna liberala pressen håller på att växa fram. I dag när vi är på väg in i ett nytt fascinerande och förfärande mediesystem och skönjer slutet på denna epok finns det anledning att fråga sig vad det är som håller på att gå förlorat.

***

Den borgerliga offentlighet som tog form i Sverige under 1830- och 40-talet var en förutsättning för den demokratiseringen som följde. Här upprättades forum för debatt och opinionsbildning, här etablerades en samtalsordning som så småningom skulle komma att växlas in i konstitutionella och politiska reformer. Detta har historiskt varit pressens demokratiska uppgift. Men historien är inte så lång och kanske finns det skäl att erinra om den.

När Jürgen Habermas, den borgerliga offentlighetens store krönikör och teoretiker, tecknar dess historia börjar han i 1100- och 1200-talets norditalienska städer, i det feodala Europas gryende handelskapitalism. Det ökande behovet av information om marknader, priser, råvaror och handelsvägar utgjorde grundvalen för en ny kommunikationsstruktur. Handelsmännens interna system för nyhetsförmedling växte och snart insåg de att även informationen kan förvandlas till en vara och säljas. Den tidigare handskrivna korrespondensen började tryckas och säljas offentligt som nyheter, till en allmänhet. Denna allmänhet – köpmän, bankirer, manufakturägare – utgjorde kärnan i och bärarna av ett nytt historiskt publikum, en borgerlighet i modern mening.

I hamnstäderna, på handelsplatserna och finansgatorna inrättar denna borgerlighet sina sociala institutioner där de kan träffas och diskutera innehållet i tidningarna. Det är värdshus, kaffestugor, hemliga ordenssällskap och inte minst salonger som blir dess mötesplatser. Platser där »privata människor» samlas till »allmän diskussion» eller »offentlig debatt». En »borgerlig offentlighet» är född; en plats mellan den rena marknaden och staten. Här utvecklas också ett nytt språk – ur salongskonversationen växer det kritiska resonemanget.

Habermas gör emellertid ytterligare en väsentlig distinktion. Det privata området – som alltså står i motsättning till det statliga – kan i sin tur uppdelas i två sfärer: det ekonomiska livet och familjelivet. Familjen blir platsen för reproduktion, innerlighet, känsloliv, ja till och med religionen blir i det borgerliga samhället till en privatsak. Historiskt sett inleds diskussionerna i den borgerliga offentligheten med intimsfärens frågor om moral och religion, för att efterhand vidgas till att också innefatta ekonomiska, sociala och politiska spörsmål. På så sätt får de båda sfärerna inom det privata området var sin offentlighet.

En litterär offentlighet som består av dagböcker, brevskrivning, poesi och romaner och som behandlar »rent mänskliga» frågor. En politisk offentlighet som diskuterar relationen mellan samhället och staten och består av politik, ekonomi, vetenskap och journalistik. Det är denna åtskillnad som ännu lever kvar i dagstidningarnas uppdelning mellan kultur- och ledarsidor.

***

Det finns flera lärdomar att dra ur denna historiska utveckling. En är att den borgerliga offentligheten är såväl en plats – ett forum där »privatfolk kan samlas till publikum» för diskussioner och kritiskt resonerande – som en princip för hur dessa samtal ska föras. Genom diskussion i offentligheten kan man fastställa en »allmän mening», en »allmän opinion».

Här finns naturligtvis en väldig kritisk potential, aldrig förverkligad inom det borgerliga samhällets ramar, en sprängkraft som handlar om att argumenten – inte rådande maktförhållanden – ska avgöra de gemensamma angelägenheterna.

En annan lärdom är att den politiska offentligheten växer ur den litterära. Så har det varit historiskt sett och så, det vet varje tidningsläsare, är det än i dag. De diskussioner som förs på ledar- och debattsidor har först förberetts och formats i kulturdebatten. På kultursidorna vistas känsliga själar och aparta litteratörer, här samsas sofistikerade teoretiker med kulturpolitiska sluggers.

En del tror sig vara opolitiska, men alla har det gemsamt att de agerar känselspröt i tiden och i lyckliga stunder fångar upp vad som rör sig och är på väg att hända. I den kulturella offentligheten kan man prövande vända och vrida på moraliska dilemman och diskutera komplexa värdefrågor. Så småningom kristalliserar sig dessa frågor i bestämda uppfattningar, konkreta förslag och politiska handlingsprogram. Då konfronteras argumenten i den mer handfasta politiska debatten.

I dag är vi på väg in i en ny medievärld. Det Aftonblad Almqvist skrev i är nu del av en stor mediekoncern. På samma sätt som behovet av affärsinformation upprättade förbindelser mellan medeltidens Florens, Brügge och Amsterdam spinns i dag de fiberoptiska trådarna allt tätare mellan finansmetropolerna Tokyo, London och New York. Ur handelskapitalismens behov av affärsnyheter växte den borgerliga offentligheten. Vad som kommer ut av den informationella kapitalismens kommunikationsflöden är det ingen som vet.

Det vi vet att är att den digitala revolutionen leder till en tidigare aldrig skådad mediekonvergens; att text, ljud, bild och film tenderar att flyta samman i ett nytt allomfattande globalt mediesystem. Dagens traditionella mediekoncerner har anledning att se om sitt hus. Och kanske är det ur det perspektivet man bör betrakta det märkliga skådespel som nu utspelas framför ögonen på Dagens Nyheters läsare.

För två år sedan avgick Arne Ruth som kulturchef på DN. För några veckor sedan avgick Ingrid Elam. Båda eftersom de anser den kulturella offentlighetens ställning hotad på DN och eftersom de anser sig sakna befogenheter att försvara den.

Spelar då detta någon roll? Är det något annat än palatsintriger på den stora tidningen? Ja, det är allvarligare än så.

Kultursidorna har av tradition haft en jämförelsevis stark ställning i svensk press. Ett skäl till detta har varit den höga status som kultursidan åtnjutit på just Dagens Nyheter. Tidningen har under ett och samma tak kunnat härbärgera olika, ja motstridiga åsikter. Inte sällan har skribenter på kultursidan sett som en av sina främsta publicistiska uppgifter att bekriga skribenter på den egna tidningens ledarsida. Visst har det hänt att en och annan väderkvarnsvinge yrt i luften, men framför allt har det vittnat om att DN i sin spalter rymt såväl en politisk som litterär offentlighet. Och man har länge haft en sådan position i svensk press att denna ordning varit förebildlig. Andra tidningar har – motvilligt, knorrande, utan att vilja låtsas om det – tvingats förhålla sig till den.

Skälen till att det varit så är måhända historiskt tillfälliga. Många är de redaktörer som prisat familjen Bonniers liberala och öppna hållning. Den hyllningskören har tystnat nu. Kanske kan man se kulturens relativt starka ställning på tidningarna som en del av en svensk folkbildningstradition. Nu tyder dock mycket på att situationen håller på att förändras. Det bråkas på många håll och Svenska Dagbladets kulturchef har nyligen med nöd och näppe lyckats försvara sin sidas oberoende.

Risken är att den kvalificerade och initierade kulturdebatten flyr till andra, mindre välbelysta fora. Ju längre den politiska offentligheten skiljs från den kulturella, desto större blir avståndet mellan politiken och dess normativa källor, det vill säga allt det som skiljer den från den nakna intressekampen.

***

Det är svårt att begripa hur ledningen för Dagens Nyheter tänker. Kanske är det så att Bonnierföretagen nu i sin strävan att positionera sig som en internationell mediekoncern, säkra sin plats i den sköna nya ekonomin, helt enkelt tappat kontakten med sina publicistiska rötter. Istället för att erbjuda en offentlighet där många röster hörs och bryts vill man profilera tidningen. Den ska ha en tydlig identitet och tala med en röst. I det nya mediesystemets kakofoni gäller det att höras. Att detta har med mindre med publicistisk verksamhet och demokratisk opinionsbildning än med marknadsföringsstrategier att göra, ja det är uppenbarligen det pris man anser sig ha råd att betala för att hävda sig i konkurrensen.

För att ta ett enda, lika infekterat som relevant, exempel. Dagens Nyheters behandling av Amnestyordföranden och DN-medarbetaren Jesús Alcalá. Det är uppenbart att DN drivit en kampanj mot Alcalá. Det har skett på nyhetsplats, men har kommenterats kritiskt på kultursidan. Varje nyhetsartikel har åtföljts av en hänvisning till en webbadress där man erbjuder ytterligare material. Knappar man in www.dn.se/alcala så finner man mycket riktigt nyhetsmaterialet, men inte, till exempel, de reservationer mot DN:s agerande som Ingrid Elam publicerat på kultursidan. Här talar tidningen med en röst. Som vilken informationsavdelning på vilket företag som helst.

Nej, det är svårt att förstå hur de tänker på Marieberg. Varför förvägra kulturchefen ett chefredaktörskap när man ger det till en nytillträdd chef för ledarredaktionen? Hur ska man som utomstående kunna förstå det på annat sätt än en medveten politisering av tidningens linje? Ett krav på rättning i ledet? Det vittnar om en likartad brist på publicistisk känslighet och intelligens som när Bonniers i vintras, med en axelryckning, lade ned BLM. Det är ett högst spel man bedriver. Förtroende har ju den egenskap att det tar lång tid att bygga upp, men är möjligt att rasera i ett ögonblick.

Men kanske är det så att alltför mycket makt får omdömet att svikta. En av de ihärdigaste kritikerna av Bonniers dominans på svensk mediemarknad liksom den pågående maktkoncentrationen inom själva koncernen är just Jesús Alcalá. Om Mariebergs VD Bengt Braun skrev han på denna sida i november 1995 att dennes maktbegär ställer familjen Bonnier i skymundan: »med Bengt Braun vid makten tycks en liberal tradition gå i graven».

***

I en helt annan debatt hundrafemtio år tidigare skrev Almqvist om dem som läste Söndagsbladet endast för att »de däruti upptäcka smuts och lögner, kastade på personer, som de själva av politiska grunder hata och frukta». Men han betonade också att man inte skulle stirra sig blind på enskilda personer eller enskilda osanningar utan söka samhälleliga orsaker till skeendet. Och kanske förstår man bäst den nuvarande krisen på Dagens Nyheter som ett gammalt mäktigt medieföretags förvirring inför ett nytt tidevarv.

Det är ett tidevarv där massmediernas betydelse kommer att minska. Vi går mot en drastisk diversifierad mediekonsumtion där de breda medierna ägnar sig åt underhållning och nöjen, ja förmodligen även »kultur», medan de väsentliga debatterna kommer att föras i mer exklusiva sammanhang. Risken är uppenbar att det offentliga samtalet kommer att klyvas, med Björn Elmbrants distinktion, i en elitdebatt och en skitdebatt.

Det är bekymmersamt för ett medieföretag men även för demokratin. Vad händer när de gemensamma samtalrummen försvinner? Den borgerliga offentlighet Almqvist såg födas var förutsättningen för den nationalstatliga demokratin. Kanske slumrar det möjligheter till en annan offentlighet i vår tids digitala kommunikationsstruktur.

När Almqvist såg hur Söndagsbladet »med en viss iver omhuldas av maktägande och inflytelserika klasser i staten, som genom civilisationens framsteg se sitt egoistiska välde vackla» uppfattade han det som » ett nytt bevis på huru litet dessa klasser genom själva sin bildnings ståndpunkt förtjäna hålla samhällets tyglar».