Utopisk. Finns det något ord som mer effektivt kan ta död på en idé eller ett förslag? Att avfärda något som utopiskt är det samma som att säga att förslaget är orealistiskt och förslagsställaren i bristande kontakt med verkligheten.

Men det är värre än så. Det utopiska tänkandet är nämligen farligt, sägs det, det gränsar mot det totalitära. En lärdom av det blodiga nittonhundratalet är att varje försök att radikalt förändra världen riskerar att leda till katastrof. Vad är väl det förra seklets alla hänsynslösa politiska experiment annat än världsfrämmande intellektuellas försök att förverkliga sina visioner? Och hur ska man förstå en viss Vladimir Iljitj Uljanovs hetlevrade diskussioner vid kaféborden i 1910-talets Zürich annat än som utopiska drömmar om en annan samhällsordning, drömmar som han genom historiens nyckfullhet dessvärre gavs möjlighet att genomdriva?

Nej, samtiden tycks immun mot utopier. Vi har lärt oss vår läxa. Vår tid är nykter och sansad, liberal och affärsmässig. Demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter. Vad mer kan man önska sig?

***

Ett av de mer magnifika försöken att förstå det utopiska tänkandet är Ernst Blochs Das Prinzip Hoffnung, Hoppet princip, ett verk i tre band författat mellan 1938 och 1954. Tillkomsten av denna märkvärdiga bok är i sig en historia om förföljelse och flykt, om exil och hemkomst, om solidaritet och likgiltighet, om politisk blindhet och bokmarknadens förbannelser, om mänsklig värdighet och utopiska förhoppningar.

Sommaren 1938 anländer den 53-årige Ernst Bloch och hans familj till New York på flykt undan nazismen. Då har den tysk-judiske filosofen redan ett växlingsrikt liv bakom sig. Hans bildningsgång var slingrande. Bloch hade suttit vid sociologen Georg Simmels fötter i Berlin, gjort skandal i Max Webers salong i Heidelberg, han hade genomlevt produktiva och komplicerade vänskapsförhållanden med György Lukács och Walter Benjamin.

Under 30-talet blev han känd som en av de skarpsinnigaste kritikerna av nazismen. Vänstern, menade Bloch, hade visserligen alla argument på sin sida, men nazisterna spelade på folks känslor. Skickligt lyckades den nazistiska propagandan erövra människors drömmar och outtalade förhoppningar. Bloch talade om marxismens »köldström» – analytisk, rationell, argumentativ och helt nödvändig – och om dess »värmeström». Denna värmeström hade försummats. Vänstern hade utan strid överlämnat myter, metaforer och symboler, ja en hel bildvärld av drömmar om ett annorlunda liv till Goebbels propagandamaskineri.

Bloch hade flackat runt i Europa – München, Wien, Berlin, Paris, Prag – och levt som fri filosofisk skriftställare. Omedelbart efter ankomsten till USA sätter han sig vid skrivbordet och påbörjar en bok med arbetstiteln »Dreams of a better life». Han vill undersöka utopiernas historia, dagdrömmarnas betydelse och »luftslottens inre och yttre arkitektur». Bloch rör sig i de tämligen snäva tysk-judiska exilkretsarna på den amerikanska östkusten, söker stipendier och tillfälliga arbeten. Men han har svårt för alla språk utom det egna, efter femton år i USA kan han bara hjälpligt stava sig igenom seriesidan i Boston Globe, och finner aldrig någon plats i det amerikanska samhället. Han försörjs av sin hustru och skriver vidare på sitt ständigt växande manuskript. Det är, skriver Bloch i ett brev 1942, »tyvärr och gudskelov och begripligt nog jättetjockt». Trots ideliga kontakter med olika amerikanska förlag lämnar boken aldrig manusstadiet. Förläggarna ryggar tillbaka inför ämnet, omfånget och Blochs egenartade språk.

***

Hoppets princip har beskrivits som en encyklopedi, som en inventering av mänsklighetens samlade förhoppningar. Och det är en oformlig skrift. Allt verkar rymmas inom dess pärmar. Bloch tecknar de sociala utopiernas historia, från de grekiska filosoferna och de israeliska profeterna över Thomas More och Campanella till Robert Owen och Charles Fourier. Han skildrar en rad sociala rörelsers kamp för sina utopier, kvinnorörelser, fredsrörelser, sionismen och arbetarrörelsen.

Men han stannar inte där. Utopierna är, menar han, verksamma i så många fler sammanhang än då någon uttryckligen säger sig vilja förändra samhället. Det finns en längtan efter ett annorlunda och bättre tingens tillstånd i snart sagt varje mänsklig verksamhet. Den är kanske inte alltid medveten, men den finns där under ytan.

Som en outtröttlig teckentydare sätter sig Bloch före att spåra upp denna »utopiska funktion» varhelst den är verksam. Och han finner den. Han ser den i konsten och litteraturen, i filosofin, religionen och inte minst i musiken. Utförligt skildrar han de medicinska, tekniska och geografiska utopierna. Bloch utarbetar en egen filosofisk begreppsapparat och i ett av bokens mest förtätade kapitel diskuteras de olika nivåerna i »kategorin möjlighet».

***

Samtidigt som Bloch fogar kapitel till kapitel i sitt manuskript, sitter Theodor W Adorno och Max Horkheimer i Santa Monica i Kalifornien och formulerar briljanta och nattsvarta paradoxala aforismer. Deras politiska förhoppningar hade krossats till småsten under det trefaldiga trycket från nazism, stalinism och Hollywoods kulturindustri. Men, säger Bloch, »en marxist har inte rätt att vara pessimist». Bloch var ingen naiv eller världsfrånvänd filosof, han var inte blind för de fasor Adorno och Horkheimer förstummades inför. Hans hustru Karolas familj mördades i de tyska lägren, han arbetade ändå eller kanske just därför vidare på sina undersökningar om »hoppets fenomenologi». Det finns ett mått av besvärjelse i denna »militanta optimism».

Medan frankfurtfilosoferna förfasas över den ytliga amerikanska kulturen fascineras Bloch av den. Genom hela författarskapet löper ett karnevaliskt drag, ett intresse för den folkliga kulturen och dess subversiva potential, som skiljer det från Adornos aristokratiska modernism. Bloch fängslades av de medeltida tyska bondeupproren. »Slagna drar vi hemåt, våra barnbarn klarar striden bättre » citerar han Thomas Münzers besegrade bondehär. Drömmar och förhoppningar uppstår i historien, de pockar på att förverkligas och fortsätter att påminna oss ända tills de gått i uppfyllelse, så kan man lite förenklat formulera Blochs syn på det utopiska medvetandets roll i historien.

I Hoppets princip diskuteras Grimms sagor och Münchausens äventyr ofta på samma sida som Hegels filosofi eller Bachs fugor. Bloch utvinner en nedärvd klokskap ur folkliga ordspråk och talesätt och hämtar exempel både från Tusen och en natt och från den östjudiska berättartraditionen, han jämfördes ibland till sin förtrytelse med Martin Buber. Därför kan han också ställa sig frågan vad det är som lockar söndagsflanören till det upplysta skyltfönstret eller varför vi tycker om lyckliga slut på dåliga filmer. Våra innersta drömmar, menar Bloch, kommer upp till ytan i populärkulturen och i de allra mest vardagliga fenomen.

***

År 1949 erbjuds Bloch en lärostol i filosofi i Leipzig. Efter viss tvekan accepterar han och deltar, först entusiastiskt, efter hand allt mer reserverat, i »det första socialistiska samhällsbygget på tysk mark». Avgörande för hans beslut var löftet att de opublicerade manuskripten skulle ges ut i DDR. Så sker också. För att underlätta processen har Bloch tillfogat ett antal hänvisningar till Lenin och Stalin. Men partiideologerna vakar över den karismatiske och självständige professorn.

I samband med Ungernrevolten 1956 protesterar Bloch och han beläggs med undervisnings- och publiceringsförbud. Den officiella motiveringen är att han »vilselett ungdomen». »Socialismen», konkluderar Bloch senare, »har tagit steget från utopi till vetenskap alldeles för snabbt».

När den »antifascistiska skyddsmuren» reses i Berlin i augusti 1961 väljer Bloch att bosätta sig i Västtyskland. Men han är en kontroversiell figur även i detta andra Tyskland. God vän med studentledaren Rudi Dutschke blir han i slutet av decenniet, tillsammans med Herbert Marcuse i USA, studentrörelsens levande kontakt med Weimartidens radikalism.

Bloch fick i intervjuer ofta frågan vad som händer när förhoppningar inte slår in, när hoppet sviks. Han hade själv som ung knutit stora förhoppningar till den ryska oktoberrevolutionen och sedan, sjuttio år gammal, flytt det socialistiska experiment han varit med om att bygga upp. »Självklart», svarade han alltid, »självklart kan förhoppningar svikas. Annars vore det ju inte hopp. Då vore det tillförsikt. Förvissning. Men hoppet är inte kunskap om vad som komma skall. Det är när vi inte vet som vi hoppas.»

***

Lider då vi, i vår samtid, brist på utopier? Det skulle nog inte Bloch hålla med om. Han skulle spåra upp det utopiska medvetandet i Internetprofeternas visioner och i biomedicinarnas spådomar om att våra barnbarn kommer att bli 150 år gamla, han skulle se det i kälkborgarens blick på dataskärmens börsrörelser och i fattigpensionärens trisslott. Men han skulle konstatera att drömmarna om ett bättre liv krympt och blivit privat räddhågsna och futtiga. Åtminstone för tillfället. Han skulle påminna om att drömmen om ett fritt, värdigt och jämlikt liv tillsammans med andra formulerades för länge sedan och att den sedan dess inte lämnat mänskligheten någon ro.

I Florens, på en av portarna till Baptisteriet, finns en allegorisk bild av Andreas Pisano som föreställer hoppet, spes, en ängel, halvt på huk, som sträcker sig efter något. Både Ernst Bloch och Walter Benjamin har kommenterat denna bild. »Hjälplöst», skriver Benjamin, »höjer hon armarna efter en frukt, en frukt som förblir ouppnåelig. Ingenting är sannare.» Bloch ser bilden på ett annat sätt: »Hon sitter och väntar, fastän hon är bevingad, och trots vingarna höjer hon, som Tantalus, armarna efter en ouppnåelig frukt».

Ängeln, hoppet, når inte ditt hon strävar, hon anstränger sig förgäves. »Ingenting är sannare» säger Benjamin. »Men hon har ju vingar!» säger Bloch.

Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter den 17 januari 2001.