Ursprungligen ett föredrag hållit på Gläntas filosofibarer i Göteborg och Stockholm. Omarbetad till en text i  Glänta nr 1 2001.

Ernst Bloch och Hoppets princip

Ernst Bloch lär ha varit en sällsynt fängslande talare. Många har vittnat om hur han kunde trollbinda sina studenter eller nätter igenom berätta historier som fick häpna åhörare att kippa efter andan. För receptionen av hans verk har detta inte enbart varit av godo. Länge var de främsta uttolkarna av hans verk – från Adorno och Benjamin till Hans Mayer och Walter Jens – personer som känt Bloch personligen. I ett drygt decennium efter hans död 1977 tycktes arvet föras vidare endast av dem som bokstavligen suttit vid hans fötter.

Idag kan man urskilja tecken på att detta långsamt håller på att förändras, men det är ändå något kongenialt över situationen. Medan det skrivits hyllkilometer om Benjamin och det knappast lär finnas något enda amerikanskt universitet där inte någon doktorerat på Adorno så har Bloch förblivit en färgstark fotnot i nittonhundratalsmarxismens historia. Just en sådan udda och marginaliserad tänkare som han själv fascinerades av och ständigt spårade upp i sitt filosofiska författarskap.

Skälen till detta är flera. Blochs tankevärld är inte omedelbart lättillgänglig, hans språk stundom svårgenomträngligt och hans politiska hållning fortfarande anstötlig. Under 80-talet kom den olycklige Walter Benjamin väl till pass när en generation av studentrörelseradikaler skulle hantera sin politiska besvikelse. Ernst Bloch däremot, med sina patetiska uppmaningar om att »en marxist har inte rätt att vara pessimist», glömdes gärna bort, i den mån han alls var känd. Men kanske är tiden återigen mogen – som den var under 1930-talets tyska Weimarrepublik, bland oppositionella studenter i DDR under 50-talet och i Västeuropa under 60-talet – att konfronteras med denna obändiga optimism, denna välinformerade och sorgklädda hoppets filosofi.  Och även om man kan diskutera mycket i hans filosofi, kritisera Bloch som filosof, så finns det mycket att lära av hans hållning som kämpande intellektuell under det mörka 1900-talet.

***

Ska man kort försöka sammanfatta Ernst Blochs filosofi kan man med fördel börja där Bloch själv börjar. Med den skenbart naiva frågan om varför något finns över huvud taget. Det är barnets fråga. Redan i Geist der Utopie från 1918 formulerar Bloch det som:

»Varför är något och inte ingenting? Varför finns världen?» (371f).

Det är alltså filosofi i klassisk mening, de stora frågorna står i centrum. Stora ord. Men, som Bloch formulerat det i annat sammanhang, »utan stora ord funnes det inte heller några små.» Det är inte så mycket frågan som själva frågandet som fascinerar Bloch. Den filosofiska dygd som han håller högst är Staunen, förundran. Den förundran inför tillvaron, som enligt den grekiska filosofin är all filosofis början.

Vi bör eftersträva barnets frågande, barnets förundran. Det är som i Wim Wenders film Himmel över Berlin. Den inleds som bekant med en berättarrösts endast till synes barnsliga frågor: »Als das Kind Kind war…» När barnet var barn undrade det varför något fanns och inte inget.

Viktigt är att detta frågande är en fråga efter jaget och världen – Vem är jag? och Vad är världen? – på en och samma gång. Detta är ju egentligen inte en kunskapsmässig fråga: Hur skulle svaret på en sådan fråga se ut? Det handlar snarare om att få syn på sig själv, möta sig själv, Bloch talar om »självmöte». Men hur gör man det? Hur får man syn på sig själv?

Blochs svar på den frågan varierar över tid. I Geist der Utopie är språket fortfarande i hög grad religiöst färgat och tonfallet profetiskt. Svaret på frågan kan vi inte få omedelbart, i bästa fall kan vi ana det, menar Bloch. Vi kan skymta svaret på frågan i konsten, fr a i musiken. Subjektets möjlighet till självmöte är som störst i musiken. Musiken uttrycker något »som alla människor som har någon anknytning till musik tror sig förstå, men vars betydelse ingen vet».

Geist der Utopie är ett suggestivt verk och Bloch frammanar i hög grad stämningar mer än han argumenterar för någon sak. Världen ligger i ruiner, Tyskland och Europa har just genomlevt en apokalyps, och Bloch ikläder sig rollen av profet. Han söker efter tecken, efter chiffer och symboler, efter vad som är fördolt, förklätt, han söker det mänskliga självet, efter ett människans oförställda, omaskerade ansikte. Åsynen av världen säger honom »att detta som är inte kan vara sanningen och att det bortom den föreliggande faktalogiken måste finnas ytterligare en bortglömd och fördold logik, och att det är först där som sanningen finns.».

***

Den brittiske litteraturkritikern och essäisten George Steiner har diskuterat Geist der Utopie i samband med några andra böcker som kom ut vid samma tid. Situationen 1918 var katastrofal, skriver han, den tvingade fram en reflektion över, och en känslighet inför, den europiska kulturens självdestruktiva krafter, den möjliggjorde en »metafysisk-poetisk diskurs om kaos». »Ur mellankrigstidens diskurs», skriver Steiner, »väller det fram en uppsättning böcker, vilka skiljer sig från det som i övrigt producerats inom den västerländska tanketraditionen. Under nio korta år, från 1918 till 1927, utgavs i Tyskland ett halvt dussin böcker som till sitt omfång och sin extrema karaktär är mer än böcker.»

Första upplagan av Ernst Blochs Geist der Utopie (1918), Oswald Spenglers Västerlandets undergång (Bd 1, 1918), Karl Barths kommentar till Romarbrevet (1919), Franz Rosenzweigs Der Stern der Erlösung (1921). Martin Heideggers Varat och Tiden (1927). Samt – tillägger han – »Mein Kampf släpptes i två volymer 1925 och 1927».

Vad förenar då dessa verk? De är för det första omfångsrika. Första upplagan av Geist der Utopie är på närmare 450 tättrycka sidor. I detta faktum ser Steiner, som så många andra av dem som studerat epoken, en längtan efter »totalitet». Det gäller att samla ihop allt vetande som finns kvar, bygga en ny världsbild. »Det förefaller som om en trängande mångordighet har pressat dessa författare att bygga ett rymligt hus av ord på den plats där Tysklands kulturella och kejserliga hegemoni kollapsat.»

De är vidare apokalyptiska. Bloch syftar visserligen till sekulär befrielse, men boken är icke desto mindre messiansk. Detta är också, fortsätter Steiner, våldsamma böcker. I den teologiska litteraturen finns ingen våldsammare sentens än Karl Barths »Gud talar sitt eviga Nej till världen». »Ernst Bloch sjunger och predikar revolution, ett omstörtande av den befintliga ordningen i mänsklighetens medvetande och samhälle.» På så vis röjer Geist der Utopie vägen för Thomas Münzer (1921), Blochs flammande hyllning till 1500-talets tyske upprorsman och bondeledare.

Dessa sex skrifter växelverkar alla på avgörande punkter med den expressionistiska litteraturens, konstens och musikens estetik och retorik. »Varnande röster – som Jacob Böhmes, Kierkegaards och Nietzsches – ljuder lika hörbara genom hela expressionismen som i dessa sex böcker.» Ernst Bloch vill, skriver Steiner, »tvinga fram ett övergripande, livsavgörande Ja gentemot »intigheten», die Nichtigkeit, och »förnekandet», das Verneinen, som världskrigets vanvett uttalat mot historien och det mänskliga hoppet».

***

Men tillbaka till Blochs fråga. Vem är jag? Vilka är vi? Vi kan inte svara på de frågorna, menar Bloch, vi kan på sin höjd ana ett svar.

Vi lever i mörker: »När lever man egentligen, när är man själv medvetet närvarande i trakten av sina ögonblick eller förverkliganden, sina verkligheter?». Det är just i nuet som det är som svårast att få syn på sig själv. Vi kan minnas och blicka bakåt, rekonstruera vad som skett och berätta en historia om vårt liv.

Vi kan se framåt – det är Bloch stora tema –, drömma och dagdrömma om en framtid vi önskar oss. Men just nu lever vi i mörker. »Den behövande människan önskar endast att få detta enda, detta flytande, dunkla smärtfyllda inom sig uttytt och förklarat för sig.». Detta tillstånd, denna obesvarade, kanske obesvarbara, fråga kallar Bloch »Det just levda ögonblickets mörker». Vi kan inte få syn på oss själva just nu. Vi måste få distans. Det krävs ett avstånd för att få perspektiv.

För att beskriva situationen tar Bloch hjälp av kända ordspråk och folkliga talesätt. »Vid fyrtornets fot syns inget ljus», brukar han säga. På svenska skulle vi kanske säga att »Vi ser inte skogen för bara träd».

Tanken är att det omedelbara, det som vi ser och upplever oreflekterat och varje dag, skymmer sikten för det väsentliga, för den egentliga sanningen: »Jag kan lätt säga vad jag vill just nu och senare, men ingen kan tala om vad hon vill över huvud taget, i detta ändå så väldigt målinriktade liv».

När Bloch i en intervju 1974, 56 år senare, ombeds kommentera denna tanke i Geist der Utopie berättar han en historia:

»Så här är det. En man vill köpa något. Det är något han behöver, men han vet inte vad. Han går till ett stort varuhus. Det kommer fram en expedit som erbjuder honom allt möjligt: byxor, slipsar, slipsnålar, glödlampor, böcker, cyklar och så vidare. Till slut köper han något vad som helst, något som han egentligen inte vill ha. Inget annat hade erbjudits honom. Han hade glömt sin ursprungliga fråga, sin ursprungliga förundran, barnets förundran, den som vuxna har vid säregna tillfällen, som också den tycks ha ett alldeles oansenligt innehåll.»

Det Bloch fascineras av är att mannen vill ha något, vill något, önskar något. Han har visserligen inte gjort klart för sig själv vad han önskar – men något är det. För Bloch gäller det att ta fasta på själva önskandet. Längtan efter något. Något annat. Något nytt.

***

Ja, Geist der Utopie var märklig bok. Men den fann sina läsare. Många kritiker var entusiastiska. I en tidstypisk recension kunde man läsa:

»Det är oss det gäller; det är oss det talas om och vädjas till, vi, de nu levande, de från sitt hem avskurna människorna. Utopisten kastar sitt ankare till botten av den djupaste, mest fruktansvärda natt som någonsin upplevts. Den måttlösa gudsfrånvaron i världen i dag, dess värdefria och meningstömda vara – just dessa de längsta och svartaste livsnätter blir i hans ögon adventsnätter, förebud om en ny inbrytande historisk-filosofisk epok.»

Theodor Adorno har vittnat om vilken betydelse boken hade för honom: »Det mörkbruna, över fyrahundra sidor långa bandet, tryckt på tjockt papper, utlovade något av det som man förväntar sig av medeltida böcker och som f ö den svinläderinbundna Heldenschatz ingav mig hemma som barn, en senkommen svartkonstbok från 1700-talet, full av abstrusa anvisningar, som jag delvis än i dag funderar över. Geist der Utopie gjorde intryck av att själve Nostradamus fört pennan.» Inflytandet på den unge Adorno måste ha varit avgörande, han fortsätter: »Boken, Blochs första och grunden för allt det senare, föreföll mig vara en enda revolt mot det tillkortakommande som i tänkandet tränger sig ända in i dess purt formella karaktär. Detta motiv som föregår allt teoretiskt innehåll tillägnade jag mig till den grad att jag tror mig aldrig ha skrivit något som inte latent eller öppet är förbundet med detta.»

En likaledes ung och självmedveten Walter Benjamin skrev 1919, innan han lärt känna Bloch personligen, i ett brev till en vän om boken att »Det räcker kanske om jag säger er att den trots allt är den enda bok, såsom en verkligt samtida och tidstrogen yttring, med vilken jag kan mäta mig».

***

Geist der Utopie är alltså en tjock, apokalyptisk och våldsam bok. Det är en bok med profetiska anspråk och ett stycke bitande samhällskritik. Bloch kritiserar det borgerliga samhället, dess hyckleri och förljugenhet, dess medelmåttighet, dess tvingande och kälkborgerliga moralföreställningar, dess kulturfientlighet. Han rasar mot samhällets mekanisering och kommersialisering, det ihåliga och flyktiga i mänskliga relationer, han längtar därför efter en ny människa, en ny religiositet, ett broderligt-socialistiskt framtidssamhälle.

Boken kommer ut i en andra, kraftigt omarbetad upplaga 1923. Tonläget är delvis annorlunda, det mystiskt-religiösa draget är nedtonat, framställningen mindre messiansk, tillnyktrad. Det är en rörelse man kan urskilja i hela författarskapet. Det går från en svärmisk ton i ungdomen till större saklighet, blir om man så vill alltmer materialistiskt. Samtidigt – och det är en avgörande punkt – så finns det redan från början, i de mest svärmiska avsnitten i Geist der Utopie en motsatt rörelse. Bloch blickar visserligen utöver och bortom världen som vi vardagligen känner den, men han tror inte på någon annan hinsides eller överjordisk värld. Det gäller, som han med en berömd formulering säger, att »transcendera utan transcendens». Det är denna världen som ska bli annorlunda.

»Så förblir detta det yttersta målet:», skriver han, »att förstå frågan efter oss själva, helt och hållet som fråga, inte som hänvisning till lösningen; den uttalade men okonstruerade, okonstruerbara frågan själv som svar på frågan.» Bloch antar att det levda ögonblickets mörker bara kan skingras genom själva frågan, med frågandet, och att det omedelbara mörkret sammanfaller med frågan efter oss själva. Gåtans lösning ligger alltså inte i någon gudomlig överjordisk verklighet – utan i människans fullkomliga närhet.

***

Denna sekulariserande tendens löper genom hela Blochs författarskap och kulminerar i boken Atheismus im Christenthum från 1968. Det är en bok som ligger i linje med och kraftigt förstärker den tidens sekulariseringsteologiska strömning. Det finns enligt Bloch i kristendomen en kraftigt sekuleriserande tendens, en ateistisk impuls.

Det är inte så att Gud skapat världen. Det är människan som skapat Gud. Och det är just det som är så intressant. Just eftersom Gud är en mänsklig skapelse är religionen värd att ta på allvar, menar Bloch. Den säger oss något om vad människan vill och drömmer om. Falska föreställningar, javisst, och just därför intressanta. Atheismus im Christenthum mynnar ut i den ofta citerade, skenbart paradoxala formuleringen: »Endast en kristen kan vara en sann ateist och endast en ateist kan vara en sant kristen.»

Gåtans lösning ligger alltså nära oss, så nära att vi inte ser den. Vi ser inte skogen för bara träd. Kanske, antar Bloch vidare, kanske ligger lösningen i det utopiska: Vad världen är, vad människan är – det är inte färdigt, inte klart, inte avgjort. Det är fortfarande en öppen fråga. Det ligger fortfarande fördolt, i chiffer och symboler, lyser utopiskt fram i drömmar och aningar, visar sig antydningsvis i människors verk och handlingar. »Det ankommer», skriver Bloch, »allenast oss att besinna, att befalla, att besluta vad nytt som skall komma».

***

Är då detta ett logiskt stringent resonemang? En argumentativ diskurs som ofrånkomligen leder fram till denna enda slutsats? Nej, det är det naturligtvis inte. Det finns ett stort mått av besvärjelse i Geist der Utopie.

»Det kan ju inte vara på annat vis, denna väg måste finnas.» skriver Bloch, »Ty det som är kan inte vara sant, men genom människorna kommer det att nå fram till den väg som leder hem». Han skriver: »Vi föds trots allt inte för att ta emot och notera vad som var och hur det var när vi ännu inte fanns, utan allting väntar på oss, tingen söker sina diktare och vill stå i relation till oss». (min kurs). Eller: »Det skulle inte vara möjligt för oss att lida så av det bristfälliga om inte något i oss drev vidare…»

Bloch skulle senare i livet få många frågor om vad som händer när förhoppningar inte slår in, när hoppet sviks. Han hade själv som ung knutit stora förhoppningar till den ryska oktoberrevolutionen och sedan som tvångsemeriterad sjuttioårig professor flytt det socialistiska experiment han varit med om att bygga upp. »Självklart», svarade han alltid, »självklart kan förhoppningar svikas. Annars vore det ju inte hopp. Då vore det tillförsikt» Förvissning. Men hoppet är inte kunskap om vad som komma skall. Visste vi det behövde vi inte hoppas. Det är när vi inte vet som vi hoppas.

Geist der Utopie är en svärmisk, subjektivistisk skrift. Samtidigt finns redan där även ett annat drag, ett krav på en förnuftig analys av världen som den är och en föreställning om vad vi vill. En sådan förnuftig analys saknar Bloch. Vi har, skriver Bloch med en förbluffande formulering, »vi har inga socialistiska tankar». Stämningar, önskningar, drömmar, vaga föreställningar finns där – men det finns inga socialistiska tankar.

***

Mer politiskt konkret – eller om man så vill: mer revolutionsromantisk – var den följande boken om Thomas Münzer, som alltså kom ut 1921. Nöd och lidande har alltid ekonomiska orsaker, menar Bloch, men upproret mot lidandet har inte bara ekonomiska orsaker. Det finns någonting mer. Vårt sätt att tänka bestäms visserligen i sista hand av sociala och ekonomiska förhållanden, men våra tankar äger ändå en relativ oavhängighet. De utopiska föreställningarna och drömmarna låter sig inte reduceras till blotta avspeglingar av ekonomiska skeenden.

»Slagna drar vi hemåt, våra barnbarn klarar striden bättre» sjöng de tyska bönderna på 1500-talet. Det är den parollen Bloch försöker blåsa liv i: »Dagar besläktade med Münzers har åter kommit, och de lägger sig inte till ro förrän deras verk är fullbordat. Nu står de där, fullvuxna, Münzers vävargesällers och klädmakargesällers arvtagare på det revolutionära fältet, går ej längre att driva bort». »Vad som drömdes och önskades i går», fortsätter Bloch, »måste i morgon bli verklighet.» Drömmar och förhoppningar uppstår i historien, de pockar på att förverkligas och fortsätter att påminna oss ända tills de gått i uppfyllelse, så kan man kanske lite slarvigt formulera Blochs syn på det utopiska medvetandets roll i historien. Det finns, menar han, en »underjordisk revolutionhistoria», ett traditionens »samvete».

Bloch är alltså inte intresserad av de tyska bondeupproren av »rent historiska» skäl. Han är det eftersom denna historia har med oss att göra, nu, här, i dag. Han söker upp saker i historien som angår oss. Sammanhang där vi inte finns med är inte historiskt relevanta. Historien handlar om oss, om mig. Bloch skriver: »Vi försöker hela tiden vara nära oss själva. Därför ser vi inte heller här tillbaka utan blandar levande in oss själva. Münzer och allt kring honom och allt förgånget som är värt att uppteckna är till för att ålägga, att entusiasmera oss att under allt bredare uppslutning försvara det som alltid är menat åt oss.»

***

Vi försöker hela tiden vara nära oss själva. Historien handlar om oss. Blochs tankar om det utopiska, om hoppet och om det ännu-icke-medvetna – ett annat av hans nyckelbegrepp – utvecklas senare i det stora arbetet Das Prinzip Hoffnung, Hoppets princip, tillkommen under exilen i USA från sommaren 1938 tills det första bandet slutligen publiceras i Leipzig, DDR, hösten 1953.

I femton år arbetar han på detta ständigt växande manus. Det är en makalös skrift, översvallande och svällande över alla breddar. Ambitionen är lika storstilad som vansinnig. Lika dumdristig som beundransvärd. Bloch vill inget mindre än att diskutera och inventera det mänskliga hoppet, systematiskt-filosofiskt och i alla de gestalter det givit sig till känna under historiens lopp. Han skriver en de mänskliga förhoppningarnas Encyklopedi.

Boken spänner över alla tänkbara ämnesområden: Filosofi, Konst, Musik, Litteratur, Religion, Politik. Bloch försöker förklara varför vi älskar lyckliga slut på Hollywoodfilmer och diskuterar ljuset i Rembrandts målningar. Han analyserar Ku Klux Klan och strimlar sönder Heideggers filosofi. Han undersöker de stolta luftslott som rests under historien men har också blick för den lilla detaljen, för det till synes ovidkommande. Denna »mikrologi» eller »detaljvetenskap» hade han lärt av George Simmel och, på samma sätt som Adorno och Walter Benjamin, finslipade till mästerskap. Det gällde att fånga det stora i det lilla, djävulen bor i detaljen. Adorno kunde som bekant utläsa den amerikanska kulturens förfall ur formen på ett dörrhandtag i Kalifornien.

Men det är intressant att jämföra hur Bloch och Benjamin går till väga. I Florens, på en av portarna till Baptisteriet, finns en allegorisk bild av Andreas Pisano som föreställer hoppet, spes, en ängel, halvt på huk, som sträcker sig efter något. Både Bloch och Benjamin har kommenterat denna bild.

»Hon sitter», skriver Benjamin, »och hjälplöst höjer hon armarna efter en frukt, en frukt som förblir ouppnåelig. Ingenting är sannare.» Bloch ser bilden på ett annat sätt: »Hon sitter och väntar, fastän hon är bevingad, och trots vingarna höjer hon, som Tantalus, armarna efter en ouppnåelig frukt.»

Ängeln, hoppet, når inte ditt det strävar, det anstränger sig förgäves. »Ingenting är sannare», säger Benjamin. »Men hon har ju vingar!» säger Bloch.

Ernst Bloch och Walter Benjamin har mycket gemensamt. Båda är oortodoxa kulturteoretiker och kätterska marxister. Båda influerades av och brottades med den judiska traditionen likaväl som med den tyska idealistiska filosofin. Men Bloch delar inte den «vänstermelankoliska» hållning som var Benjamins.

***

Ska man uttrycka Blochs grundtanke i mer vedertagna filosofiska termer kan man säga, Bloch gör det själv, att strävan efter att genomskåda de just levda ögonblickets mörker är en strävan efter att låta subjektet bli identiskt med sig själv. Att splittring, fragmentarisering och främlingskap ersätts av försoning och hemkänsla. Icke-identitet av identitet.

Visst finns det en stor portion närvarometafysik i detta. Längtan efter att verkligen leva nu. Att vara närvarande i det egna livet. Det är den kanske bästa scenen i Himmel över Berlin. Peter Falk står ute på gatan, vid en korvkiosk, röker, dricker kaffe och pratar med Bruno Ganz, ängeln som funderar på att hoppa av, kliva ned, bli närvarande. Detta, säger Peter Falk, – en kopp kaffe, en cigarett – att verkligen uppleva det, det är att vara här, leva. Här och nu.

Det som i Blochs tidiga skrifter ännu är klätt i en expressionistisk och religiös språkdräkt länkas snart in i andra mer materialistiska banor. Det närmast religiösa främlingsskapet i Geist der Utopie tar färg av alienationsteorin i den tyska idealismen och i den unge Marx skrifter. Svaret på frågan hur vi ska uppnå identitet med oss själva, hitta hem, är politiskt.

Men är då detta möjligt? Är det önskvärt? Kan vi någonsin uppnå identitet med oss själva? Är inte det en potentiellt totalitär tanke? En farlig tanke? Önskar Bloch verkligen det? Tror han det är möjligt?

Ja, hur man besvarar den frågan är avgörande för hur man värderar Blochs filosofiska livsverk. Å ena sidan: Blochs älsklingscitat från Marx, ur ett brev till Arnold Ruge 1843: »Det kommer att visa sig att världen sedan länge besitter en dröm någonting, som den bara behöver vara klart medveten om för att verkligen besitta». Drömmen är alltså möjlig att förverkliga. Å andra sidan, de berömda raderna ur Prinzip Hoffnung: »Hem – det är dit alla människor längtar, men där ingen ännu har varit.»