Ursprungligen publicerad i Johan Kärnfelt och Sven-Eric Liedman (red),
Om utopier. En vänbok till Nils Eriksson, Göteborg 2002.

Framtiden i det förflutna
Om Robert Owen, Ernst Bloch och oss andra

Om man på vägen mellan Glasgow och Edinburgh tar av söderut och följer floden Clyde uppströms, kommer man så småningom till det lilla samhället Lanark. Därifrån är det bara några kilometer till New Lanark. Det är väl skyltat och lätt att hitta. Från parkeringsplatsen går man längs en brant sluttning ner mot dalgången, och där ligger det. Detta var en gång en av världens största anläggningar i sitt slag. Ett modernt och framgångsrikt bomullsspinneri med mer än två tusen anställda.

Under artonhundratalets första decennier blomstrade verksamheten som varken förr eller senare. Bomull av hög kvalitet exporterades ut över världen, till Trieste, till Smyrna och över Östersjön till St Petersburg. Under den industriella revolutionens första fas, den som bars fram av bomullen, var New Lanark en mönsteranläggning. Produktionsvolymen och den ekonomiska avkastningen ökade från år till år. Men det är inte på grund av dess tekniska och administrativa effektivitet bomullsspinneriet i New Lanark gått till historien – det är som socialt experiment.

Anläggningens driftige föreståndare, Robert Owen, som inte kunde räkna falsk blygsamhet till sina mest framträdande karaktärsdrag, angav ambitionsnivån. Han beskrev New Lanark som ”det allra viktigaste experimentet vad gäller mänsklighetens lycka som hittills har ägt rum någonstans i världen”.[1]

Historien har kanske kommit att moderera anspråken något, men faktum kvarstår att New Lanark för många kom att bli en förebild, ett exempel på hur industrialismen kunde ges ett mänskligt ansikte. Den unge kapitalistens initiativkraft och, med tiden allt mer radikala, sociala idéer tillförsäkrade honom en plats i den moderna socialismens tidiga annaler. Owen inspirerade den kooperativa strömning inom brittisk arbetsrörelse som bär hans namn och han kom att räknas till föregångarna, till förelöparna, som ett förvisso lite udda, men viktigt förebud om vad som komma skulle. Robert Owen var, heter det med den beteckning Marx och Engels år 1848 stämplade i pannan på honom, en ”utopisk socialist”.

I dag är New Lanark återigen en mönsteranläggning. Hela området är pietetsfullt renoverat och finns med på Unescos världsarvslista. Här finns caféer och butiker och man tar emot fyrahundratusen besökare per år. I en av de största industrihallarna kan man lösa biljett och följa med på en rundtur där det i historiska tablåer berättas om industrialiseringen av Storbritannien, om nöden, eländet och framstegen. Det är välgjort och professionellt. Det är multimedialt. Barnen tittar storögt.

Dagens New Lanark är alltså ännu en gång ett gott exempel på framgångsrikt entreprenörskap. Som på så många andra platser i Europa har gamla industrilokaler fyllts med postindustriell verksamhet. De höga, vackra sandstensbyggnaderna är, precis som det heter i reklamen, ett naturligt stopp längs Clyde Valley Tourist Route. Anläggningen genererar hotellnätter och arbetstillfällen och drar in välbehövliga turistintäkter. Men ändå.

Medan barnen äter glass strosar jag längs kajen. Var det så här den slutade, den utopiska socialismen? Som ett välskött industrihistoriskt minnesmärke, restaurerat med hjälp av EU-pengar?

***

Historien om New Lanark börjar år 1785 då den skotske grosshandlaren och bomullsmagnaten David Dale anlägger ett modernt spinneri vid Clyde. Den branta och smala floden gav utmärkta förutsättningar för ett vattendrivet spinneri, det hade Dale kunnat konstatera under en rekognosceringstur tillsammans med ingen mindre än Richard Arkwright, uppfinnaren och pionjären på området vattendrivna spinnmaskiner. En flaskhals för den planerade produktionen var emellertid bristen på arbetskraft. Det löstes genom invandrade arbetare från de skotska högländerna, men framför allt genom god tillgång på barn. Dale rekryterade stora delar av sin arbetskraft från barnhem i Edinburgh och Glasgow. Av 1 157 anställda år 1793 räknades endast 362 som vuxna. 450 var under tretton år, 33 var sju år gamla och man räknade till fem stycken sexåringar. Arbetsdagen sträckte sig från 6 på morgonen till 7 på kvällen.[2]

Robert Owen besöker New Lanark första gången 1798. Han är då 27 år gammal och har redan skapat sig ett namn, och ett visst kapital, som självlärd och orädd entreprenör i textilindustrins Manchester. Owen visas runt på anläggningen av Dales äldsta dotter Caroline. Tycke uppstår och snart ska han, son till en walesisk sadelmakare, gifta in sig i Glasgows industrisocietet och tillsammans med några kompanjoner köpa New Lanark av sin svärfar. På nyårsdagen 1800 övertar han ansvaret för Skottlands största bomullsspinneri. Under det kommande kvartsseklet utvecklar Owen en avsevärd energi på att i New Lanark förverkliga sina idéer. Han omorganiserar och rationaliserar, är effektiv och resultatinriktad. Arbetstempot är högt. Han reser flitigt, på hästrygg och i diligens, till Glasgow, till Manchester och på inspektionsrundor till svärfaderns anläggningar i högländerna.

I Manchester hade Owen kommit i kontakt med radikala upplysningsidéer. Under 1790-talet deltar han aktivt i Manchester Literary and Philosophical Society, där allt från villkoren för bomullshandeln till behovet av sociala reformer diskuteras. Owen trivs i sällskapet som han finner betydligt mer inspirerande än ”de strävsamma affärsmännens, med deras begränsade kunskaper och begränsade idéer”, och är själv en flitig föredragshållare. Den 6 mars 1795 håller han ett anförande med den talande titeln ”Thoughts on the Connection between Universal Happiness and Practical Mechanics”.[3]

De radikala reformidéer Owen skaffat sig i Manchester börjar han nu successivt genomföra i New Lanark. I spinnerierna försöker han inpränta värden som ”god ordning och ekonomiskt sinnelag”. Han renoverar de illa underhållna arbetarbostäderna, propagerar för hygieniska åtgärder, skickar ut särskilda ”bug hunters” i de trånga lägenheterna och försöker komma till rätta med det omfattande alkoholmissbruket. Under det första decenniet inför han sparbank, pensions- och sjukkassa och startar en livsmedelsaffär med låga priser och möjligheter till fördelaktig kredit. Han hyser planer på gemensamma utspisningslokaler och har en upplyst liberal syn på samlevnad och äktenskap. Han tillåter inga barn under tio år att arbeta i fabriken.[4] Det är emellertid på utbildningsområdet hans reformiver är som störst, vilket efterhand leder till konflikt med affärskompanjonerna. ”Dessa”, menade Owen när striden stod som hetast, ”är handelsmän som ägnar sig åt affärer i vinstsyfte utan intresse av att utbilda barn; det är det ingen som gör i fabrikerna. De motsatte sig detta liksom alla mina åtgärder för att förbättra villkoren för arbetsfolket.”[5]

För att säkra sin position och sitt experiment ger sig Owen ut på jakt efter nytt riskkapital. Efter många turer har han 1813 lyckats samla en grupp sympatiskt inställda finansiärer, bland dem filosofen Jeremy Bentham, och köper under kuppartade former ut sina tidigare samarbetspartners. År 1816 kan han inviga vuxenutbildningsanstalten The New Institution for the Formation of Character, året därpå The School for Children. Båda institutionerna präglas av pedagogiskt nytänkande och tilltro till elevernas spontana intresse och nyfikenhet. Varken belöningar eller bestraffningar delas ut. Praktiska färdigheter, musik, sång och dans utgör en viktig del av undervisningen. Diskussioner och debatter uppmuntras. I anslutning till skolan finns möjligheter till lek och ett daghem för dem mellan tre och sex år.

***

Under dessa turbulenta år träder Owen också ut i offentligheten med sina idéer. Han var, konstaterar hans biograf Ian Donnachie, ”en skicklig publicist i besittning av medel att bedriva en långsiktig propagandakampanj”.[6] År 1813 publiceras första upplagan av A New View of Society. Den anses vara Owens mest genomarbetade skrift, och han fortsätter att ge ut den i ständigt nya utgåvor. Grundtanken är enkel. Människans karaktär formas inte av henne själv, utan av hennes omgivning. Det är de sociala omständigheterna, inte individuella karaktärsbrister som leder till fattigdom, kriminalitet och elände. Eftersom människans karaktär formas redan i unga år är, menar Owen följdriktigt, ett klokt system för utbildning det bästa sättet att komma till rätta med samhällsproblemen: ”Utbilda vilken befolkning som helst på ett rationellt sätt, och de kommer att bli rationella”.[7]

Med en självklarhet helt i linje med sin utilitaristiska samtid slår Owen fast att varje människa strävar efter att maximera sin lycka. Men, hävdar han, denna lycka kan vinnas endast tillsammans med andra. Den enskildes lycka ”kan uppnås endast genom ett handlande som med nödvändighet befrämjar samhällets lycka”.[8] De själviska principer som hittills väglett mänskligheten beror följaktligen på ett missförstånd. Det ligger i varje enskild människas egenintresse att samarbeta med andra.

Dessa enkla och rationella principer leder Owen till allt mer radikala förkastelsedomar av det rådande samhällssystemet. Världen styrs på grundval av ”falska” och ”irrationella principer”. De lagar under vilka medborgarna lyder är ”absurda” och präglas av ”uppseendeväckande orättvisa”. Den allmänna opinionen i all världens länder har hitintills präglats av ”en kombination av fördomar, bigotteri och fanatism”. Inte ens ”de mest upplysta män” har vågat avslöja dessa ”misstag”.[9] Men Owen vågar och hans skrift mynnar ut i en plädering för en nationell utbildningsreform.

Kanske uppfattar någon mina idéer som alltför visionära, frågar sig Owen retoriskt, vackra i teorin, men omöjliga att förverkliga i praktiken? Det finns bara ett svar på den frågan: Dessa principer har faktiskt prövats i verkligheten, på New Lanark i Skottland, och de har visat sig fungera synnerligen väl.[10] Nu finns därför inga skäl att inte omsätta erfarenheterna från detta goda exempel i större skala.

A New View of Society är en ljus och optimistisk skrift. Trots den stundtals bitska tonen genomsyras den av en längtan efter harmoni. Owen vill samarbete. Han vädjar till lagstiftare och de ”privilegierade klasserna” att anamma hans principer. Då kommer, det är han övertygad om, allt att samverka till det bästa. Av samtidens politiska radikaler beskylls han för att undvika brännande politiska frågor. Han säger ingenting om skattesystemet eller om behovet av parlamentariska reformer.

***

Framgångarna i New Lanark blir den biljett som skänker Owen tillträde till den offentliga debatten och till de politiska makthavarnas öra. Under 1810-talet upptas allt mer av hans tid av opinionsarbete. Owen blir en enträgen lobbyist, deltar i en rad utredningar, håller föredrag och kastar sig in i offentliga debatter. Han vill reformera fabrikssystemet, införa striktare regler för barnarbete och fortsätter att plädera för ett nytt utbildningsväsende.

Men det går trögt, han möter motstånd. Världen tycks mindre mottaglig för rationella argument än vad Owen föreställt sig. På våren 1817 får han emellertid en ny idé – en elak eftervärld har ibland hävdat att det var hans enda originella tanke – och det är kanske här någonstans som Owen ”förlorar verkligheten ur sikte”.[11] Han har en plan för att komma till rätta med de allvarliga sociala problem som den industriella revolutionens Storbritannien kämpar med. Owen föreslår att man skapar små självförsörjande samhällen, med mellan 1 200 och 1 500 innevånare, där industriproduktion och jordbruk, liksom boende, familjeliv och utbildning organiseras i enlighet med rationella principer. Han vill, kan man kanske säga, nu skänka världen mönstersamhället New Lanark i massupplaga.

Owen kommer att ägna de följande decennierna åt att med full kraft propagera för denna idé. Han reser runt i Europa, uppvaktar intellektuella, politiker och statschefer och lägger fram sin sak. Till slut yppar sig en möjlighet att i Indiana, USA, bygga en litet kooperativt samhälle i enlighet med de stolta planerna. Den 2 oktober 1824 avseglar så Owen på en resa som ska komma att sluta i ett praktfullt fiasko.

Owen anländer till New York som en uppburen samhällreformator. Intresset är stort och varje steg han tar bevakas av pressen. När han kommer till Washington skriver en av stadens tidningar att Robert Owen i New Lanark ”åstadkommit mer förnuftliga och uppseendeväckande ting än någon lagstiftare lyckats med i antik eller modern tid”. ”Det är en lyckosam händelse för Förenta staterna att denne gentleman kommit till oss i avsikt att etablera en institution där allt detta, och mer än vad som här kan beskrivas, kommer att genomföras.”[12] Owens egna anspråk är det inte heller något fel på. ”Jag har kommit till detta land”, deklarerar han inför pionjärerna i New Harmony, den nygrundade mönsterkolonin, ”för att introducera ett helt nytt slags samhälle; att förändra det från ett okunnigt, själviskt system till ett upplyst socialt system vilket gradvis kommer att förena alla intressen till ett, och undanröja alla skäl till osämja mellan individer”.[13]

Men medan Owen är ute på ständiga föredragsturnéer, träffar tidens prominenser och propagerar för sina idéer om småskaliga Townships förfaller hans amerikanska experiment. Det slits sönder av interna stridigheter och, paradoxalt nog för denna planritning till en bättre värld, dålig planering. Det finns nämligen en svag punkt, ja ett vakuum, i centrum av Owens vision; frågan om äganderätten och den ekonomiska organisationen av samhället.

Owen har investerat en ansenlig del av sin förmögenhet i projektet och förväntar sig en viss avkastning, eller åtminstone pengarna tillbaka, på något sätt, någon gång. Innebär detta att Owen äger New Harmony? Är de övriga innevånarna därigenom anställda av honom? Hur ska i så fall löner fastställas och utbetalas? Ska verksamheten syfta till ett ekonomiskt överskott? Vem ska i så fall besluta om det? Och framför allt: Var inte detta tänkt som en egendomsgemenskap? Trots omfattande diskussioner, kommittéer och författningar ägnade åt frågan lyckas Owen inte bringa reda i de tänkta ekonomiska förhållandena. Inte inför New Harmonys undrande medlemmar, och förmodligen inte för sig själv heller.[14]

Owen får erfara att det är en sak att reformera en fungerande industrianläggning, en annan att förutsättningslöst och från grunden bygga upp ett idealsamhälle. Han lämnar efter några år New Harmony och efter att förgäves försökt få Mexikos regering att skänka honom ett stycke land i Texas till ett nytt koloniexperiment, återvänder han i augusti 1828 till den gamla världen. Han är ännu inte fyllda sextio och hans karriär tar ytterligare en vändning. Trots Owens eget misslyckande i Indiana har hans idéer spridits och inspirerat många andra. Ett flertal ”owenitiska kommuner” har bildats på båda sidor av Atlanten. I England har nya konsumentkooperativ vuxit som svampar ur jorden. Owen befinner sig plötsligt i rollen som arbetarledare.

Under några hektiska månader år 1834 står han i spetsen för en jättelik massrörelse av fackföreningar och kooperativa organisationer, ”ett värv han var sällsynt illa lämpad för”.[15] Året därpå grundar han den egna organisationen The Association of All Classes of All Nations. I London startar han en ”arbetsbank”. Han är rastlöst verksam, startar nya projekt, skriver, reser, är på Irland under hungersnöden, i Paris 1848, men hans betydelse i det offentliga livet är i dalande. Han blir alltmer isolerad och förvirrad. Den en gång så stridbare ateisten slutar sina dagar som spiritist och dör den 17 november 1858.

***

Historien om Robert Owen är väl känd och ofta återberättad. Och det är onekligen en fantastisk historia från industrialismens barndom. En historia om misär och idealitet, om skaparkraft och omständigheternas skoningslösa tryck. Men vad säger oss denna historia i dag?

När jag står där på kajen i New Lanark har det gått två hundra år sedan Owen anlände och påbörjade sitt väldiga arbete. Två sekel. Det är sex generationer och en längre tidsperiod än vad någon egentligen kan förhålla sig till. Jag har en god vän vars far fiskade hummer med en man som hade levt samtidigt med Hegel. Han var född 1830. Det räcker nästan, men inte riktigt. Tvåhundra år är ett överväldigande tidsspann. Mellan mig och Robert Owen ligger två århundraden av modernitet och industriell utveckling, av hårt arbete, stora drömmar och mänskligt lidande. Det ligger två århundraden av försök att förstå och förtränga Owen och hans idéer. Det är en mäktig verkningshistoria.

Vilket perspektiv man än anlägger utgör år 1848 en vattendelare. Denna ”folkets vår” reste sig Europas folk, och led nederlag. 1848 års revolution var ”den revolution i Europas moderna historia som i sig förenar de största förhoppningarna”, skriver Eric Hobsbawm, ”med det allra snabbaste och mest utpräglade misslyckandet”.[16]

Det var i februari detta år som Karl Marx och Friedrich Engels författade Kommunistiska manifestet och myntade begreppet ”utopisk socialism”. Analysen är enkel och klar och har vidhäftat Owen sedan dess. Eftersom de utopiska socialisterna, dit förutom Owen Marx och Engels räknade Henri de Saint-Simon och Charles Fourier, framträdde under ”den första outvecklade perioden av kamp mellan proletariat och bourgeoisie” kom de att underskatta arbetarklassens ”självverksamhet”.

Och eftersom industrin under denna period ännu var outvecklad, och de materiella förutsättningarna för proletariatets frigörelse därmed saknades, tvingas dessa tänkare tillgripa sin fantasi och personliga ”uppfinnarverksamhet”. Oförmögna att begripa de historiska utvecklingslagarna är de hänvisade till att propagera för ”sin egen godtyckligt utkläckta samhällsorganisation”. ”De drömmer alltjämnt om att på försök få förverkliga sina sociala utopier, stifta enskilda falangstärer, grunda hemkolonier, upprätta ett litet Ikarien – ett nytt Jerusalem i fickformat”. Den ”fantastiska upphöjdhet” som vidlåder dessa ”små experiment” bottnar alltså i utopisternas bristande förståelse av de krafter som är i rörelse i deras samtid.[17]

Marx och Engels är emellertid något mer erkännsamma mot Robert Owen än mot de andra luftslottskonstruktörerna. Saint-Simons ”tidigare skrifter är i själva verket bara ett förhärligande av det moderna borgerliga samhället gentemot det feodala”, skriver Marx senare, i tredje bandet av Kapitalet, ”Vilken skillnad jämfört med de samtida skrifterna av Robert Owen!”. ”Om Owen här såg längre” tillfogar Engels i en fotnot år 1894, ”så var det emedan han levde i en annan miljö, mitt i den industriella revolutionen och den klassmotsättning som redan börjat få akut tillspetsning”.[18]

***

År 1848 var det hur som helst något som tog slut. Det politiska nederlaget ledde till ”en kalldusch av politisk realism” för vänstern och den utopiska socialismens saga var all.[19] Några år senare lyssnar Friedrich Engels på ett föredrag av Owen i London. Han skriver till Marx om händelsen: ”Förra söndagen var jag vid John Street där den gamle Owen på sin 80-årsdag höll en föreläsning. Trots sina fixa idéer var den gamle ironisk och älskvärd”.[20] Och det är väl så eftervärlden kommit att minnas Robert Owen. Som en liten farbror tiden sprungit förbi.

Frågan är vad som i dag, i en tid som berömmer sig av att vara realistisk och illusionslös, är mest anstötligt i den ”utopiska socialismen”? Är det det socialistiska eller det utopiska? Jag sätter nog, trots allt, en peng på det sistnämnda. I dag förefaller vi alla vara förnuftiga liberala demokrater, överens om allt väsentligt, ifrågasatta och hotade endast av irrationella nationalister och religiösa fundamentalister. Och trots en störtflod av skrifter på temat ”What´s left of the left?” de senaste decennierna är det som att, ja, som Ernst Bloch, som vi strax ska återkomma till, brukade säga, ”något saknas”.

Kanske är det inte så konstigt. De politiska kategorier vi fortfarande tänker inom – socialism, liberalism, konservatism – tog form under Robert Owens tid. De svarade på olika sätt mot krav, behov och konflikter som var det framväxande industrisamhällets. Det var en omvälvande tid, en tid då världen förändrades på häpnadsväckande och förskräckliga sätt. Men även vår tid är omvälvande, ömsar skinn, och får oss att häpna och förfäras.

Ett av de mest ambitiösa försöken att försöka förstå vår tids förändringar är Manuel Castells trebandsverk Informationsåldern (1996-1998). Castells jämförs ofta med Marx och har det gemensamt med denne, åtminstone med den Marx som skrev Kapitalet, att han är uttalat anti-utopisk. Han värjer sig bestämt mot profetrollen och vill inte heller han skriva recept åt framtidens soppkök, utan väljer ”att avstå från att föreslå något botemedel mot världens plågor”. Motiveringen är enkel: ”Var gång som någon intellektuell har försökt besvara frågan ’Vad bör göras?’, och seriöst tillämpat svaret har det lett till katastrof”.[21]

Mellan Karl Marx och Manuel Castells ligger ett och halvt århundrade av politiska erfarenheter, framgångar och bittra bakslag. Den Marx som kunde se det politiskt naiva hos Robert Owen blev själv till tradition och framstår i dag som om inte skyldig till, så i alla fall troskyldig inför, mycket av det som skulle komma att genomföras i hans namn. ”Jag kommer från en tid och en tradition”, säger Castells, ”industriepokens politiska vänster, fixerad av inskriften på Marx gravsten i Highgate, hans (och Engels) elfte tes om Feuerbach”. ”På nittonhundratalet försökte filosoferna förändra världen”, menar han, ”nu gäller det för dem att tolka den annorlunda”.[22]

Det är dämpade anspråk. Nedskruvade ambitioner. Inte så himlastormande. Och det är i god samklang med dagens skepsis mot allt vad utopier heter. Denna vår tids utopikritik löper i huvudsak längs två linjer.

Enligt den första är utopier och utopiska tänkesätt verklighetsfrämmande men oförargliga. Det vilar ett lätt löjets skimmer över dessa ”sifferkarlar”, som Ronny Ambjörnssons kallat dem, som tror att de kan åstadkomma något med sina ritningar över en bättre värld.[23] Och visst är det lätt att dra på smilbanden när man tar del av Robert Owens tragikomiska äventyr på den amerikanska kontinenten. Men redan hans samtid visste att hånskratta åt hans idéer. Efter en av Owens många debatter i London hade ekonomen Robert Torrens svårt att avgöra huruvida Owen var en bedragare, eller ”en intressant entusiast i vars hjärna en kopulation mellan fåfänglighet och välvilja lett till galenskap”.[24] Utopisten som välmenande galenpanna alltså. Kanske är det en liknande uppfattning som ligger bakom den kommentar som en av Owens amerikanska kompanjoner fäller, när han får höra talas om dennes nya mexikanska planer: ”Så länge han håller sig till teorin är väl allt gott och väl…”[25]

Enligt den andra utopikritiska linjen är utopier verklighetsfrämmande och just därför farliga. De totala anspråk på en ny och bättre värld som påstås ligga bakom varje utopi kommer, om de genomdrivs i verkligheten, att leda till totalitära samhällen. I dess vulgära version försöker denna utopikritik förklara nazismens och stalinismens missgärningar med de ”utopiska” inslag dessa rörelser sägs ha varit präglade av.

Castells förfaller på intet sätt till sådan demagogi, men hans reservationer mot alltför teoretiska politiska projekt hör hemma i denna tradition: ”Jag har emellertid sett så många vilseledda offer, så många ideologiskt föranledda återvändsgränder och sådana fasor frambringade av en dogmatisk politiks artificiella paradis, att jag vill förmedla en hälsosam reaktion mot försök att inrätta en politisk praktik efter en samhällsteori, eller för den delen efter en ideologi”.[26]

Det finns en mildare variant av detta slag av utopikritik. Yvonne Hirdman gör sig till tolk för den när hon söker förklaringar till den svenska välfärdsmodellens paternalistiska drag i Robert Owens rationalistiska dröm om att kunna planera fram lyckliga och harmoniska samhällen.[27] Och visst fanns det ett stort mått paternalism såväl i Owens teori som praktik. En besökare i New Harmony liknade Owens roll i det lilla samhället vid en feodalherres.[28]

Det ligger naturligtvis mycket i både Hirdmans och Castells varningar. Men hur är det då? Är utopier farliga? Det finns anledning att vända sig till nittonhundratalets främste utopiteoretiker, Ernst Bloch.

***

Hundra år efter det att Kommunistiska manifestet nedtecknades befinner sig en annan tysk jude i exil och skriver om den utopiska socialismen. Ernst Bloch sitter utanför Boston, på den amerikanska östkusten, och arbetar på ett ständigt svällande manuskript som så småningom ska komma att publiceras som Das Prinzip Hoffnung (1953-56).[29] I elva år befinner han sig i landsflykt i USA, och i elva år skriver han på manuskriptet. Slutresultatet blir ett oformligt och mäktigt arbete som ur alla tänkbara perspektiv diskuterar mänsklighetens drömmar om en bättre värld.

Ursprungligen är hans avsikt att skriva om de sociala utopierna, men efterhand vidgas perspektivet till att omfatta ”det utopiska” över huvud taget. De regelrätta utopisterna, dessa ingenjörsmässiga världsförbättrare, dessa herrar med sina planritningar till ett bättre sakernas tillstånd under armen, blir blott ett av många exempel på hur utopiska tänkesätt varit och är verksamma i världen. Med ett väl uppövat spårsinne, ja närmast en besatthet, söker Bloch reda på utopiska tecken varhelst de förekommer. ”Varje konstverk, varje central filosofi har”, skriver han, ”ett utopiskt fönster”.[30]

I sin diskussion av Robert Owens idéer och verksamhet står Bloch fast förankrad i den tradition som inleddes med Kommunistiska manifestet. Han har respekt för Owens intentioner, men påpekar de svagheter som bottnar i att denne inte förstått att riktigt analysera sin tids historiska omvälvningar. Vilket i och för sig inte var så märkligt: ”Industrin var outvecklad, proletariatet omoget, det nya samhället knappt urskiljbart i det gamla.”[31] Det är därför inte konstigt att experimentet i Indiana misslyckades; ”tiden för sektkolonier var över. I kapitalistiskt mogna tider kan sådana småbilder inte nå högre än sin kapitalistiska omvärld.”[32] Historien hade lämnat Owens ”filantropiska kommunism” bakom sig. Denne driftige entreprenör hade inget begrepp om den politiska strid som krävdes, han trodde att den sociala frågan kunde lösa med hjälp av reformer och förkastade såväl strejker som kampen för politiska rättigheter. Owen sökte försoning och förväntade sig att ”hertigar, ministrar och fabrikörer skulle ta avstånd från kapitalismen av blotta insikten eller människokärleken”.[33] Detta är en brist Owen delar med de andra tidiga, utopiska socialisterna. ”Ohistoriskt och odialektiskt, abstrakt och statiskt, prackas” deras konstruktioner ”på en verklighet som inte vill veta något av dem”, skriver Bloch. [34] Men trots sina begränsningar har dessa drömmare en egenskap som ingen kan ta ifrån dem, ”deras vilja till förändring”.[35]

Författaren till Das Prinzip Hoffnung skriver emellertid själv in sig i en stor berättelse, ja i den industriella epoken mäktigaste och mest magnetiska utopiska vision. Det finns menar Bloch en förhoppning som varit gemensam för alla samhällsutopier och burit fram dem genom årtusenden, en föreställning som betraktats som särskilt verklighetsfrämmande och som det hånskrattats mycket åt, nämligen omnia sint communia, tanken att allt är gemensamt. ”Ända till den dag då detta verkligen tog sin början, och då inte på någon drömd ö, utan i ett jättelikt land; då tystnade skratten.”[36] Det ligger nu ett halvsekel mellan oss och Blochs läsning av Owen och skratten har verkligen tystnat, om än av annan anledning än Bloch föreställde sig i sin amerikanska exil under det kalla krigets inledande år.

I dag kan vi, med de senföddas överlägsenhet, se var Bloch tog miste. På samma sätt som han analyserade Owens begränsningar och politiska naivitet, har vi inga svårigheter att sätta fingret på Blochs egna politiska irrfärder och teoretiska tillkortakommanden. Ska man läsa Ernst Bloch i dag, och det finns det anledning att göra, då måste man använda Bloch mot Bloch. Man måste läsa honom mothårs. Intressantare än de politiska ställningstaganden denne partilöse kommunist intar, blir då hans intention, hans tillvägagångssätt, hans hejdlösa försök till inventering av mänsklighetens samlade förhoppningar. När Bloch i sin diskussion av Owens ”förkapitalistiska utopi” betonar de materiella förutsättningarna och historiens ”objektiva tendens”, är han samtidigt, som alltid, noga med att framhålla ”den subjektiva faktorns” betydelse. Socialismens mest oresonliga fiende, skriver han i Prinzip Hoffnung, ”är inte bara storkapitalet, utan i lika hög grad all denna likgiltighet, hopplöshet”.[37]

Man bör alltså läsa Ernst Bloch på samma sätt som han själv läste Hegel. Med betoning på det öppna, det ofärdiga, det oavslutade, det rörliga i det omfattande tankebygget. Hegel var en processernas tänkare, det är också Bloch och det stämmer – menar de båda – väl överens med världens beskaffenhet. Världen är processer, den består av förändring. Man måste vara vaksam, inskärper Bloch gång på gång, på det som ”ännu-inte blivit till”. Och när man läser Hegel gäller det att ”upptäcka framtiden i det förflutna”.[38]

Men Bloch liknar den schwäbiske filosofen även i det att han tänker i dramatiska kategorier. Världen förändras inte genom långsamt växande, inte genom gradvisa processer – det är kvalitativa språng, plötsliga genombrott, kokande vätskor som förångas, skal som sprängs, blixtar som slår ned, barn som föds, strider som utkämpas och revolutioner som genomförs. Det står aldrig still.

Den Bloch som skriver Das Prinzip Hoffnung ikläder sig alltså en partidisciplinär tvångströja som passar illa till hans i grunden öppna, oavslutade och kritiska filosofi. Å ena sidan ligger hans analys av Owen väl i linje med rådande partidoktriner, å andra sidan påstår han att ”socialismens steg från utopi till vetenskap togs alltför snabbt”. Det är en tanke han ofta uppehåller sig vid mot slutet av sitt liv, när han lämnat DDR – den tyska demokratiska republik som under 1950-talet först givit honom en fristad, en lärostol i filosofi och goda publiceringsmöjligheter, för att sedan, efter 1956 och på grund hans alltför stora frispråkighet, ta ifrån honom alltsammans – och bosatt sig i Västtyskland. Men den finns formulerad redan i Prinzip Hoffnung.

***

En av dem som verkligen försökt omfatta det tidsspann som sträcker sig från Robert Owens New Lanark fram till våra dagar är Eric Hobsbawm. Få historiker har som han lyckats förmedla en sammanhängande bild av denna den industriella epoken. Få borde bättre kunna bedöma de sociala utopiernas moderna betydelse. Kan vi lära oss något av deras historia?

”Problemet”, säger Hobsbawm i en intervjubok som kom ut för några år sedan, ”är inte att vilja ha en bättre värld; det är att tro på utopin om en perfekt värld.” Hobsbawm ger de liberala tänkare rätt som varnat för att i kampen för ett gott syfte, de må vara kommunism eller något annat, riskerar just det goda i syftet att rättfärdiga vilka offer som helst längs vägen. ”Men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner att utan stora förhoppningar och absoluta passioner, skulle mänskligheten inte kunna fungera.”[39]

Det är alltså den politiska perfektionismen, snarare än utopier och grandiosa förhoppningar, som enligt Hobsbawm är farlig. Men om Ernst Bloch har rätt? Om det är så att det ”utopiska” är så mycket mer än de uttalat utopiska föreställningarna om ett nytt och bättre samhälle? Om det finns en ”utopisk funktion” närvarande i allt människan företar sig och utopin snarast är att förstå som ”ett grundämne i allt mänskligt handlande”?[40]

Om förmågan att tänka utopiskt, för det är ju en förmåga och inte en brist eller ett lyte, snarast är att likna vid förmågan att kunna tänka tanken: ”Det skulle kunna vara annorlunda”. Om det är så, då borde ju förmågan att tänka i utopiska kategorier vara nära besläktad med förmågan att tänka historisk förändring. Om man kan föreställa sig att något faktiskt varit annorlunda, ja då blir det enklare att tänka sig att något också skulle kunna bli annorlunda. I inledningen till sin Revolutionens tidsålder diskuterar Eric Hobsbawm svårigheterna att förstå de processer som sattes igång genom den franska och den industriella revolutionen. Vi måste, skriver han, ”vara på vår vakt mot frestelsen att förbise det som var nytt i den dubbla revolutionen”.[41] I en föreläsning drygt 30 år senare formulerar han det som att ”den historiska insikten börjar med förståelsen av det annorlunda hos det förflutna”.[42] Det låter kanske banalt, men är det inte. Det är svårt att tänka sig något annorlunda.

***

Svårigheten att se det nya, också det nya vi har framför ögonen, diskuteras även av Manuel Castells. I en fotnot mot slutet av sin trilogi berättar han att han ofta får frågan om vad som är nytt i allt detta. Lever vi verkligen i en ny värld? Castells menar det och räknar upp en del av det som faktiskt skiljer vår värld från industrisamhället som det såg ut för endast några årtionden sedan:

”Chips och datorer är något nytt, allmänt tillgänglig, mobil telekommunikation är något nytt, genmanipulation är något nytt, elektroniskt integrerade, globala finansmarknader som arbetar i realtid är något nytt, en sammanbunden kapitalistisk ekonomi som omsluter hela planeten och inte bara vissa segment är något nytt, en majoritet av de utvecklade ekonomiernas urbana arbetskraft inom kunskaps- och informationsbehandling är något nytt, Sovjetväldets fall, kommunismens bortdöende och kalla krigets slut är något nytt, att det asiatiska stillahavsområdet uppstigande till en jämbördig part i den globala ekonomin är något nytt, den omfattande utmaningen mot patriarkatet är något nytt, den universella medvetenheten om vikten av miljövård är något nytt, och framväxten av ett nätverkssamhälle baserat på flödesrum och tidlös tid är något historiskt nytt.”[43]

***

Jag tror, när jag står där i New Lanark, som en turist, och ser Owens lilla idealsamhälle förvandlat till postmodern upplevelseindustri, att Castells har rätt. Den samhällsomvandling vi nu genomlever är inte mindre dramatisk än den Owen var med om. Vår värld är en ny värld.

Därmed är också de materiella förutsättningarna annorlunda för det frihetens rike som föresvävade Owen, Marx, Bloch och så många andra män och kvinnor före och efter dem. Och därmed kommer sannolikt även den politiska grammatiken, de regler och koder, idéer och föreställningsvärldar med hjälp av vilka vi utkämpar de politiska konflikterna, att förändras på oväntade och avgörande sätt. Kommer då Robert Owen och hans exempel att vara till någon nytta för oss? Finns det någon framtid i detta förgångna?

Det är uppenbart att de tvåhundra år av verkningshistoria som ligger mellan oss och Owen skymmer sikten. Gregory Claeys, den brittiske historikern och owenkännaren, har påpekat att även de radikala idéernas historia skrivs av dess segrare. ”Sedan slutet på artonhundratalet har den närmast allmänt accepterade historiografiska uppdelningen av socialismen i två huvudsakliga faser – ’utopisk’ eller tidig socialism, innefattande owenism, fourierism, saint-simonism och andra skolor, och ’vetenskaplig’ eller marxsk socialism – spelat en avgörande roll.” I ljuset av modern historieforskning är en sådan skarp gränsdragning inte längre möjlig. Bilden är långt mer komplex än den Marx och Engels förmedlar. Dessa ”stod mycket närmare sin egen tid och sina egna lärare än vad som vanligtvis antas”. De kom relativt sent in i en debatt som pågått i trettio år innan de på allvar började reflektera över dess centrala frågor.[44]

Visst. Rättvisa bör skipas i historieböckerna. Men den intressanta frågan är väl snarare: Finns det något i Robert Owens politiska arv som fortfarande är relevant? För oss? Eller hör den utopiska socialismen rätteligen hemma i det de politiska idéernas kuriosakabinett dit den förvisats?

Några saker är uppenbara. Owens idéer om kooperation och lokala samverkansformer av olika slag möter större förståelse nu, i våra dagar av social ekonomi, lokala ekonomiska experiment, bytesringar och experiment med medlemsägda räntefria banker, än på länge. När kulturjournalisten Mikael Löfgren beger sig ut i landet för att ”få syn på den nya arbetsordningen”, kommer han till slut till Östersund och får träffa kooperatörer: ”Kooperativtanken uttrycker en lustig hybrid mellan högeranalys och vänsteraktivism, vi flytt’ int-mentalitet och gröna vågen-värnande om det lilla livets kvaliteter. En blågrönröd sörja, helt enkelt. Ur sörja uppstår liv.”[45] Och kanske uppstår en ny grogrund för konsumentkooperativa projekt nu när en ung generation radikaler världen över läser Naomi Kleins bok No Logo? Vad är väl det annat än en plädering för en radikal konsumentrörelses politiska potential? Kanske finns det också, för alla de aktivister från jordens alla hörn som nyligen samlades till World Social Forum i Porto Alegre, lärdomar att dra från Owens erfarenheter av att leda en jättelik regnbågskoalition av fackförbund och kooperativa organisationer i 1830-talets London? I en tid innan arbetarrörelsen organiserade sig, disciplinerade sig och vann sina politiska segrar.

Ernst Bloch hade emellertid mest förakt till övers för Owens ”konsumtionskamratskap” och även Eric Hobsbawm talar med lätt ironi om hur Owens anhängare så småningom växlade över sin praktiska verksamhet ”till ett så hovsamt fält som den konsumentkooperativa rörelsen”.[46] Den industriella epokens politiska vänster hade stora drömmar och en del blinda fläckar.

Johan Galtung, den sympatiskt galne norske gandhianen, har visat på en annan sådan blind fläck. Han påpekar att efterkrigstidens framgångsrika politiska icke-våldskamp runt om i världen sällan fått den uppmärksamhet den förtjänar. Galtung räknar upp tio moderna exempel på hur radikala samhällsomvandlingar genomförts utan bruk av militära medel, från Gandhis kamp för Indiens frigörelse, fritagningen av arresterade judar i Berlin 1943 och ”de galna mödrarna” i Argentina över ”Peoples Power” på Filippinerna, ”Childrens Power-rörelsen” i Sydafrika till medborgarrättsrörelserna i Polen och DDR 1981-1989. ”Varför”, frågar han sig, ”läser vi inte mer om icke-våld? Till exempel i våra historieböcker, och kanske speciellt hos en så duktig historiker som Eric J Hobsbawm?”[47] De moderna icke-våldsrörelserna har onekligen haft enklare att förena mål och medel än vad många socialistiska rörelser haft, men de har också varit framgångsrika, kunnat visa resultat. Ändå betraktas Galtung och hans vänner av många mer kallhamrade politiska förståsigpåare som orealistiska och naiva och som, ja, utopiska.

Kanske handlar det i sista hand om fantasi? Om viljan och förmågan att kunna föreställa sig något annat än det som omedelbart existerar? Om att inte ge efter för frestelsen att förbise det nya? Eller var kanske Eric Hobsbawm något på spåren när han 1960 uppskattande recenserade Das Prinzip Hoffnung? Syftet med dessa ”bergskedjor av prosa” är, skriver han, inte bara att studera hoppet, utan att propagera för det. ”Filosofen måste”, enligt denne märklige Ernst Bloch, ”inte bara vara analytiker, utan entusiast”.[48] Entusiasm. Vi kanske inte i första hand har så mycket att lära av Owens alla planer och projekt, som av den utopiska energi han utvecklade när han försökte sätta dem i verket?

***

I en av souvenirbutikerna i New Lanark köper jag en liten träkloss. Den är målad på fyra sidor i olika färger och ska hängas i en krok. Det är en fruktansvärd liten tingest. En modell av den mekanism som Owen använde för att hålla koll på sina arbetare. Det hängde en sådan ”silent monitor” över varje arbetsplats i spinnerierna. Färgen på framsidan angav föregående dags arbetsinsats. Svart, dålig. Blå, neutralt. Gul, bra. Vit, strålande. Sedan fördes det bok på varje arbetares prestation, i kolummer, dag för dag.

När jag köper den tänker jag att jag ska ha den som ett memento, som en påminnelse om utopismens andra sida, dess paternalism och kontrollbehov. Sedan förstår jag att denna lågteknologiska övervakningskamera, sedd i sitt historiska sammanhang, ändå utgjorde ett framsteg. I Owens fabriker förekom inga andra bestraffningar, varken för vuxna eller barn. Varje enskild arbetare hade rätt att överklaga sitt dagsbetyg och få sin sak prövad.

Nu har jag klossen stående ovanför mitt skrivbord. Då och då vrider jag lite på den. Låter en ny färg hamna i förgrunden. Men vad betyder den egentligen? Vad har den där lilla träklossen att säga om Robert Owen och hans drömmar? Om de utopier som växte fram i den industriella epokens gryning? Jag är inte alldeles säker på att jag vet det än.