De ofta citerade slutraderna i Ernst Blochs bok Das Prinzip Hoffnung handlar om ett utopiskt tillstånd där inget främlingsskap längre råder. I en sådan verklig demokrati uppkommer det något i världen ”som strålat för alla i barndomen och där ingen ännu har varit: Heimat”.

Den som följer den unge Hermann Simons öden i kanal 1 på lördagskvällarna kan inte undgå att reflektera över det tyska ordet Heimat. När första delen av Edgar Reitz monumentala film gick på svensk TV undvek man att översätta originaltiteln, den fick heta Heimat rätt och slätt. När nu fortsättningen visas har man i konsekvensens namn tvingats att kalla den Det andra Heimat. Språkblandningen till trots tror jag att detta är rimligt. Enligt lexikon kan ordet Heimat betyda hem, hemland, hemtrakt, hembygd, hemort eller hemvist. Men på tyska har ordet en klang som svårligen låter sig överföras till svenska.

Heimat är ett mycket mångtydigt begrepp. Själva ordet låter sig påvisas åtminstone sedan fjortonhundratalet, men under historiens gång har dess betydelse skiftat och innebörd lagts till innebörd. Det används för att beteckna såväl föräldrahem och barndomsmiljö som det geografiska rum, det landskap, där man växt upp och känner sig hemma. Men det har också en historisk dimension och kan användas om den kulturella tradition man tillhör. Ja, ända in i det religiösa språket tränger ordet. Ungefär på samma sätt som vi på svenska talar om hemlandssånger kan man på tyska tala om ett himmelskt Heimat.

I samtliga fall handlar det om ett sammanhang som erbjuder individen en identitet och ett visst mått av trygghet och säkerhet. Det är en grund att stå på och en fast punkt att utgå ifrån. Det förutsätter också att det finns något annat än det som är välbekant och tryggt; att det finns något som är främmande. Det finns en gränsdragnings- och uteslutningsprincip inneboende i själva ordet Heimat. Det förutsätter ett Vi och De andra.

Viktigt att notera är att Heimat inte i första hand är ett politiskt begrepp. Det är ett känsloladdat och ursprungligen förpolitiskt begrepp. Under historiens gång har det emellertid kommit att utnyttjas i politiskt syfte. Så skedde exempelvis genom artonhundratalets nationalistiska rörelser. Dessa försökte överflytta alla de känslomässiga energier som var knutna till hembygden på fosterlandet. Man försökte få folk att identifiera sig med en abstrakt politisk enhet, nationalstaten, istället för med ett konkret och ofta lokalt livssammanhang.

Så skedde också under den nationalsocialistiska regimen. De nazistiska ideologerna gjorde flitigt bruk av ordet och försökte på så sätt kolonisera hela den känslomässiga värld som var förbunden med det.

***

År 1959 utkom den tredje och sista bandet av den tyske filosofen Ernst Blochs väldiga arbete Das Prinzip Hoffnung. De ofta citerade slutraderna i boken handlar om ett utopiskt tillstånd där inget främlingsskap längre råder. I en sådan verklig demokrati uppkommer det något i världen, skriver Bloch, ”som strålat för alla i barndomen och där ingen ännu har varit: Heimat”.

Att en tänkare som Bloch använder sig av begreppet Heimat kan i förstone tyckas märkligt. Men det är ingen tillfällighet. Begreppet intar i själva verket en nyckelställning i hans författarskap. Det är en viktig komponent i den spekulativa ”hoppets filosofi” han utvecklar, men det har också en omedelbar koppling till trettiotalets politiska och ideologiska strider.

I ungdomen pacifist och anarkist blev Bloch under trycket från den växande nazismen en alltmer militant partilös kommunist. Under trettiotalet var han verksam som kulturkritiker och essäist och utvecklades till en av de mest skarpsinniga kritikerna av nazismen. Blochs analys var mindre grovhuggen än gängse marxistiska och tog större hänsyn till socialpsykologiska och kulturella faktorer. Han hävdade att fascismen visserligen var ett resultat av kapitalismen men därför inte en nödvändig följd av denna.

Bloch brottades med frågan varför så många lät sig förföras av den nazistiska irrationalismen. Hur kunde nazismen utvecklas till en massrörelse? Svaret fann han i iaktagelsen att den kapitalistiska moderniseringen ingalunda var någon homogen process. Tvärtom fortskrider den med olika hastighet och olika intensitet i skilda samhällssfärer. Resultatet blir vad Bloch kallar en växande ”osamtidighet”. Vid sidan moderna kapitalistiska förhållanden lever förmoderna sammanhang och gemenskaper kvar.

Moderniseringsprocessen alstrar på så sätt också andra motsägelser än den mellan arbete och kapital: Mellan land och stad, mellan traditionella och moderna livsformer. Ett till synes modernt samhälle hyser stora reservoarer av förkapitalistisk mentalitet. Bland bönder och ett småborgerskap hotat av deklassering växer en nostalgisk anti-kapitalism. Desorienteringen föder en längtan tillbaka till en förlorad trygghet och identitet. När samtiden är hotfull och framtiden osäker vänds blicken bakåt. Till det välbekanta och stabila. Till hembygden, barndomen och den egna traditionen. Till Heimat.

***

Det var detta som nazisterna förstod och lyckades slå mynt av. Bloch analyserar utförligt hur nazismen exploaterar denna osäkerhet och hur det kommer sig att hembygd, blod och jord intar en sådan central plats i den nazistiska retoriken. Det handlar inte bara om att slå dunster i ögonen på folk. I denna irrationella soppa finns en rationell kärna: en berättigad kapitalismkritik och ett genuint identitetsbehov. Nazismen blev framgångsrik eftersom den lyckades politisera dessa vaga stämningar.

Nazisterna skapade inte sin mytologi ur intet. De tog upp existerande bilder och föreställningar, satte in dem i ett nytt sammanhang och fyllde dem med nytt innehåll. Bloch talar om ett ”kulturellt grundvatten” som nazisterna lyckas leda in i nya banor. Det var inte bara nationalismen som fick leverera byggstenar till detta bygge. Också socialismens symbolvärld plundrades. Bloch utreder hur nazisterna systematiskt lade beslag på arbetarrörelsens symboliska rekvisita: Den röda färgen, fanorna, musiken, demonstrationerna, massmötena. Efter maktövertagandet 1933 förbjöd inte nazisterna 1 maj-firandet. De övertog det. Skickligt fyllde de en gammal form med nytt innehåll.

Bloch var kritisk mot arbetarrörelsens – den kommunistiska och den socialdemokratiska – oförmåga att på ett ideologiskt plan bemöta nazismen. Denna oförmåga bottnade enligt Bloch i en övertro på rationella arguments förmåga att vinna gehör. Vad hjälper det med korrekta analyser eller logiska resonemang om ingen lyssnar på dem? Nazisterna nöjde sig inte med ord utan mobiliserade symboler och känslor för sin sak. Av detta måste vänstern lära, menade Bloch, den har alla siffror och tabeller och all statistik på sin sida men den är undernärd på konkret fantasi.

Själv nöjde han sig inte med att avslöja de nazistiska mytologierna. Han ville återerövra hela den bild- och känslovärld som nazisterna stulit. De hade skaffat sig monopol på begrepp som Heimat, Riket, Folket och ”det tyska”. Det gäller att bryta det monopolet och åter ställa dessa ord och allt som är förknippade med dem i goda krafters tjänst. I en uppsats från 1937 går Bloch till och med så långt att han vill återerövra begreppet ”det tredje riket”. Detta härstammar från den italienske 1100-talsteologen Joachim av Fiore och har ett alldeles för ärofullt förflutet för att nazisterna ska få ha ensamrätt på det.

***

Har då Blochs analyser och rekommendationer något att säga oss idag? Ja, Sverige är inte Weimarrepubliken och fascisterna kommer nog inte marschera i blanka stövlar någon mer gång. Men den politiska desorienteringen tilltar och i banksvindleriernas kölvatten gror anti-kapitalistiska känslor. Den pågående demonteringen av folkhemmet har vid sidan av allt annat också lett till en kollektiv identitetsförlust vars konsekvenser nog inte bör underskattas. Känslan av en förlorad nationell identitet späs på av blott alltför smarta politiker som på närmast kuppartat sätt velat ansluta Sverige till EG. Sveriges historia förvandlas med hjälp av statsfinansierade utställningar till fördummande nationella mytologier. Anständighetsgränserna vad gäller invandrings- och flyktingpolitiken förskjuts. Rasismen och rädslan för det främmande växer. Sverige sjöboiseras. Sammantaget utgör allt detta en obehaglig mixtur.

Bloch såg att sökandet efter en identitet, ett hem, svarar mot ett genuint behov och han vägrade låta nazisterna lägga beslag på föreställningen om Heimat. Han ville vrida den ur händerna på dem och ge den en annan innebörd. Hemmet ligger inte bakom utan framför oss. Ingen kan påstå sig veta hur det ser ut eller staka ut dess gränser. Hem, det är dit alla längtar och där ingen ännu har varit.

Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten 13 juni 1993.