50 år efter Hiroshima

En morgon i augusti 1982 vaknade jag häftigt, kallsvettig, skräckslagen. Jag minns det fortfarande eftersom jag för ett ögonblick var säker på att kärnvapenkriget brutit ut. Det var första morgonen i en ny lägenhet och jag var oförberedd på den tunga lastbilstrafiken utanför fönstret. Och det som i uppvaknandet låg närmast till hands var just detta: Nu. Nu har det hänt. Kriget. Undergången.

Jag tror inte jag var otypisk. Tiden var apokalyptisk. Ronald Reagan hade inlett ett nytt kallt krig. Nato placerade ut nya kärnvapenmissiler i Europa. Proteströrelserna växte. Den brittiske historikern E P Thompson skrev om ”exterminismen som civilisationens sista stadium”.

Den 6 augusti 1945 hade världen för alltid förändrats. Efter Hiroshima kunde den när som helst – genom skenande politiska förvecklingar, en dator som löpt amok eller ett simpelt tekniskt missöde – i ett slag förintas. Denna insikt hade drabbat mig och präglade under formbara år min och många andras politiska världsbild. Av äldre vänner har jag förstått att många ur generationen före min upplevde något liknande i samband med Kubakrisen ett par årtionden tidigare.

Det påstås att Reagan vann det kalla kriget åt USA genom att kapprusta Sovjetunionen till döds. Även om det vore sant: Hur farligt levde vi de där åren? Hur nära katastrofens rand balanserade människosläktet? Finns det något sätt att besvara den frågan? Det skandalösa med upprustningen var ju inte bara att den utsatte oss alla för ofattbara risker; den stal resurser och producerade fattigdom, ojämlikhet och misär. Frukterna av detta lever vi med i dag.

Sedan Reagans dagar har kärnvapenhotet postmoderniserats. Bombhotet kommer inte längre från maktens centrum utan från periferierna. Dr Strangelove har ersatts av osynliga nätverk och ansiktslösa bombbärare. Herrelösa kärnvapen driver omkring på världens illegala vapenmarknader. Hoten kommer mot oss från grottorna, bergen, tunnelbanesystemen, ja tycks komma från själva underjorden. Vem ska man nu vara rädd för? I många kommentarer till 60-årsminnet av Hiroshima i lördags var denna ovissa rädsla påtaglig.

Mina egna mardrömmar fylls inte längre av storskaliga kärnvapenkrig. Jag oroar mig inte heller särskilt mycket för terroristattacker. Kanske borde jag, men jag gör det inte. Kriget mot terrorismen, däremot, skrämmer mig. Återigen accelererar militärutgifterna i USA. Kärnvapenarsenalen förnyas. Men det är nog inte själva vapnen vi behöver frukta så mycket som den militära samhällsordning som ligger i detta krigs förlängning.

Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter den 8 augusti 2005.

Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s