Texten ursprungligen publicerad i Teaterförbundets tidning Akt, nr 2 2011.

Utan konst – inga kulturnäringar

Kulturnäringar inte är något nytt påfund. Diskussionerna om dem är det kanske, men inte fenomenet i sig. De berömda renässanskonstnärerna var alla entreprenörer. Kulturföretagandet har en lång historia. Konsten har en ekonomisk historia.

En dag år 1936 tog Augusta Teng och Helga Karlsson, medlemmar i den socialdemokratiska kvinnoklubben i Fågelviken vid Åbyfjorden i mellersta Bohuslän, mod till sig och begav sig till landshövdingeresidenset i Göteborg. De sökte upp ”landshövdingskan” Emma Jacobsson. Deras besök blev upptakten till vad som kan beskrivas som en osedvanligt lyckad satsning på kulturella och kreativa näringar.

Nu var det ju ingen av de inblandade som tog sådana ord i sin mun. Språket var annorlunda då. Initiativet sprang ur en nödsituation. Den bohuslänska stenindustrin var i kris, arbetslösheten bredde ut sig och fattigdomen knackade på dörren. Augusta Teng och kvinnorna runt henne tog fasta på kunskaper de hade – i handarbete, sömnad, stickning – och ville pröva om dessa kunde bidra till försörjningen. Det kunde de, visade det sig.

Under trettio år sysselsatte Bohus Stickning, det var namnet på den förening man bildade, sammanlagt 1 700 personer. Arbetet gav stenhuggarhustrur och fiskarkvinnor betydande biinkomster. Emma Jacobsson blev, med ett ord som skulle dyka upp i det svenska språket först tre decennier senare, projektledare. Hon organiserade, förhandlade, anlitade konstnärsvänner som formgivare, upplät landshövdingeresidenset till lagerlokal och sambandscentral och reste själv land och rike runt för att träffa ulleverantörer och återförsäljare.

Framgången blev formidabel. Dåtidens celebriteter – Grace Kelly, Ingrid Bergman – klädde sig i stickade koftor från Bohuslän. I 1950-talets modevärld var Bohus Knitting, med ett annat ord man aldrig använde, ett starkt lysande varumärke. När kryssningsfartygen från Amerika lade till i Göteborgs hamn länsades Bohus Sticknings butik i Brunnsparken på några timmar. Blåhåriga damer tömde lagren.

Det var då det. I dag ser den svenska kulturekonomin annorlunda ut. Hösten 2009 tog regeringen beslut om en ”Handlingsplan för kulturella och kreativa näringar”. Medel anslogs. Myndigheter fick uppdrag. Kultursverige positionerade sig. Skulle några smulor falla ned från bordet?

Viss förvirring råder dock fortfarande. Vad, exakt, är dessa ”kulturella och kreativa näringar”? Vad vill staten med sin handlingsplan? Är detta i själva verket, undrar den konspiratoriskt lagde, regeringens nya kulturpolitik?

Finns det i denna situation något att lära av Emma Jacobsson och stickerskorna i Bohuslän? Jag tror det.

***

Problemet är inte att det i dag talas så mycket om kulturella och kreativa näringar. Problemet är hur vi talar om dem. Vill man bringa reda i dessa diskussioner är åtminstone tre saker viktiga att hålla i minnet.

För det första det faktum att ”kulturen”, hur vi än definierar den, växer snabbare än kulturpolitiken. Vi konsumerar allt mer kultur. Det ”kulturella innehållet” ökar i samhällsekonomin som helhet. En iPad från Apple är förvisso tekniskt avancerad, men dess framgångar beror på god design. Och den är en pryl som får oss att konsumera än mer kultur: Böcker, musik, film.

Som det konstaterades i en statlig rapport för några år sedan: ”Kreativa näringar är det begrepp som valts för att fånga det fenomen i samhället som tyder på att expressiva värden som estetiska aspekter och upplevelser har ökat i betydelse i ekonomin.” Det kan låta lite stolpigt, men fångar ett viktigt sakförhållande. Kulturens ekonomiska betydelse ökar.

Även om vi hade haft en expansiv och djärv kulturpolitik – vilket nog få skulle påstå att vi har – skulle denna ändå inte lyckas hålla jämna steg med den kulturekonomiska utvecklingen. För kulturlivets del innebär det att marknaden, relativt sett, långsamt blir viktigare än politiken. Att kulturekonomin växer är självklart något positivt.

Därmed inte sagt att den kulturekonomiska utvecklingen skulle göra kulturpolitiken överflödig (vilket en del illa informerade liberaler fortfarande hävdar). I vissa fall förhåller det sig tvärtom: en stark kulturpolitik är en förutsättning för en expanderande kulturekonomi. Desto viktigare alltså att de kulturpolitiska insatserna inriktas på rätt saker. Och att kulturpolitiken och politiken för kulturella näringar samordnas.

Det andra förhållandet värt att hålla i minnet är att kulturnäringar inte är något nytt påfund. Diskussionerna om dem är det kanske, men inte fenomenet i sig. Emma Jacobsson skulle med dagens språkbruk beskrivas som en entreprenör och kulturföretagare. Den holländske forskaren Giep Hagoort, som 2010 ledde arbetet med EU:s Grönbok om kulturella och kreativa näringar, påminner om detta. De berömda renässanskonstnärerna var alla entreprenörer, säger han. Kulturföretagandet har en lång historia. Konsten har en ekonomisk historia.

Det finns, för det tredje, skäl att erinra om hur diskussionen om kulturnäringarna utvecklats de senaste åren. Här är den svenska debatten lite speciell. Den kom nämligen att från mitten av 1990-talet domineras en enskild aktör, KK-stiftelsen, och dess idéer om vad man kallade ”upplevelseindustrin”. KK-stiftelsen hade gott om pengar, medel som kom från de upplösta löntagarfonderna, och spred dessa över landet. Somt föll på hälleberget, och somt, av bara farten, i god jord.

Problemet med KK-stiftelsens satsningar var inte så mycket de pengar man strödde omkring sig som den analys man presenterade. Utgångspunkten för denna var inte några konkreta kulturella verksamheter, utan människors ”upplevelser” av kultur. Konsumtionen av kultur, inte produktionen, hamnade i centrum. Inspirerade av modeteorier om Experience Economy lanserade man en modell bestående av inte mindre än tretton olika delsektorer. Till upplevelseindustrin räknade man förutom mer traditionellt kulturella verksamheter som musik, litteratur och scenkonst även ”marknadskommunikation”, ”turism/besöksnäring” och ”upplevelsebaserat lärande”. Resultatet blev en amöbaliknande definition som riskerade att innefatta allt och ingenting. Förvirringen kring kulturnäringarna tilltog.

En milstolpe i den internationella diskussionen om Creative Industries utgörs av en modell som den australiensiske ekonomen David Throsby lanserade 2001. Den brukar benämnas ”modellen med koncentriska cirklar” eller ”solsystemsmodellen”. Till skillnad från teorierna om upplevelseindustrin hjälper oss denna modell att förstå hur kulturekonomin faktiskt fungerar. I all enkelhet är det en bild av kulturnäringarna där dessa utgår från en kreativ kärna och sprids i vidare cirklar av kulturella och kreativa näringar.

Kärnan består av konstnärlig aktivitet som i sig inte behöver vara ekonomiskt lönsam, men som är en förutsättning för den ekonomiska verksamheten i de yttre cirklarna. Enkelt uttryckt: Utan konst finns inga kulturnäringar. Om inte Emma Jacobsson fått Vera Bjurström att rita stickmönster hade de blåhåriga damerna från New York aldrig köpt några tröjor och arbetstillfällen aldrig uppstått i Fågelviken.

Fördelen med Throsbys cirkelmodell är att den visar på samband och relationer mellan olika kulturekonomiska aktiviteter. Modellen har också spridit sig till de flesta sammanhang där kulturnäringar diskuteras. Den låg till grund för analyserna i EU:s inflytelserika kartläggning The Economy of Culture in Europe från 2006.  I svensk debatt har modellen, åtminstone tills nyligen, haft litet inflytande.

***

Vad kommer då att hända med den nationella handlingsplanen för kulturella och kreativa näringar?

En förutsättning för att den ska leda till resultat är naturligtvis att åtgärder och insatser baseras på en tydlig bild av hur de kulturekonomiska sambanden ser ut. Det gäller att beslutsfattarna inte går vilse bland alla tänkbara och otänkbara upplevelser, utan begriper sig på hur värde skapas i kulturlivet. Att de ser sambanden mellan en framgångsrik filmindustri och ett starkt teaterliv, mellan oberoende konstnärlig forskning och en designmedveten verkstadsindustri. Utan ett levande konstliv blir det inte mycket till kulturnäringar.

En annan uppenbar risk är att handlingsplanen mals ner i byråkratin. Elaka tungor säger ibland att politiska satsningar på kulturella näringar sysselsätter fler administratörer, projektledare, handläggare, konferensarrangörer, konsulter, forskare, utvärderare, analytiker och ekonomer än personer som faktiskt sysslar med kulturproduktion. Ska det bli något av handlingsplanen måste naturligtvis resurser sippra ned till konstnärerna och kulturskaparna.

Bohus Stickning var resurseffektivt. Projektet lyckades genom en kombination av flitiga händer och god organisation. Det var en märklig hybrid av frivilligt arbete och social gemenskap, av inbördes hjälp och företagaranda. Och det präglades från början till slut – och det är nog den förklaring till framgångarna som löper störst risk att förbises i dagens satsningar på kulturella näringar – av ett estetiskt sinnelag och känsla för kvalitet. Emma Jacobsson var konstnärligt begåvad. Och sträng. ”Att kompromissa, att sänka kraven, var för henne en omöjlighet” som dottern Ingrid Mesterton formulerat det.

Om handlingsplanen ska leda till något gäller det att beslutsfattarna håller detta i minnet. En framgångsrik politik för kulturnäringar förutsätter en föreställning om konstnärlig kvalitet och en stark konstpolitik. Med Giep Hagoorts ord:  ”Om den statliga byråkratin pläderar för ‘kulturprojekt’ utan att ha en tydlig och utmanande kulturpolitik, kommer dessa projekt att bli tomma ting”.

Och: ”utan en konstnärlig kärna, det vill säga utan en grundläggande konstnärlig drivkraft, är sådana projekt själlösa och kommer att ha en negativ påverkan på den kulturella utvecklingen”. Skarpare kan det knappast sägas.