Grunden för alltihop

Texten är inledningen till boken ”Att hitta känslan: kultur och lokal utveckling” utgiven av Kultur i Väst, sommaren 2012. 

grunden

 Grunden för alltihop

Kulturens roll i samhällsutvecklingen diskuteras i många sammanhang. Frågan är: hur gör man för att sätta igång eller stärka sådana kulturdrivna utvecklingsprocesser? Går det? 

När man läser berättelserna i denna skrift går det inte att undvika att bli imponerad, ja upprymd. På så många platser och i så många sammanhang pågår processer som vittnar om framtidstro och handlingskraft.

I Åmål inrättas ett nordiskt litteraturhus. I Vara njuter man av framgångarna med sitt konserthus och planerar nya framtidssatsningar. I Hammarkullen i Göteborg lär sig ungdomar spela klassisk musik inspirerade och påhejade av Göteborgssymfonikerna. En kommunal områdeschef beskriver El Sistema, vilket denna från Venezuela importerade idé och metod kallas, som ett ”demokratibygge”. I norska Vevring har man under mer än trettio år varje sommar genomfört en utställning av samtidskonst som inte bara engagerar hela bygden och lyckats väcka konstvärldens intresse och respekt, utan givit det lilla fjordsamhället en modern identitet. I Århus på Jylland bygger man just nu om stora delar av centrala staden. I centrum av den moderna europeiska storstad århusborna ser framför sig kommer det att stå ett nybyggt folkbibliotek och medborgarhus med multimediala möjligheter. Under planeringsprocessen har man utvecklat en egen modell för medborgarinflytande.

Gemensamt för de berättelser vi får ta del av här är att ”kulturen” spelar en huvudroll i de processer som satts igång. På så sätt kan de fem historierna sägas vara typiska för diskussioner som de senaste decennierna förts om stadsplanering och lokal och regional utveckling. Det talas i många sammanhang allt oftare om ”kultur som utvecklingsfaktor” och ”kulturdriven utveckling”.

I Västra Götaland har det under dessa år uppstått en rad lyckade exempel på sådan utveckling. Nya kulturinstitutioner har etablerats på oväntade platser. Det är inte bara i Vara som invånarna sträcker på sig, stolta över det omtalade konserthuset, även i Skärhamn på Tjörn är det många som nu ser vilken betydelse det Nordiska akvarellmuseet fått för utvecklingen av ett kustsamhälle som tidigare varit helt beroende av fiske och sjöfart. Musikfestivaler har dragits igång runt om i regionen, från Kalv i Svenljunga till Krokstrand i Strömstad. I Gerlesborg och Fengersfors har konstnärer och kulturutövare gaddat sig samman och samordnat sina resurser och i Uddebo, i Tranemo kommun, har entusiaster börjat renovera och upprusta ett gammalt gult hus från 1892 som så småningom kanske blir till ett viktigt centrum för bygden, ja som redan innan det är iordningställt verkar ha blivit till något av det ”möjligheternas hus” som föresvävar dess ivriga utvecklare.

Många andra projekt och processer har satts igång. Påhittigheten och skaparkraften tycks obändig. En del av dessa kulturella initiativ är spektakulära och väl kända, andra pågår än så länge i det tysta. Men det är inte bara i det fria det växer  – i det så kallade fria kulturlivet och i det myllrande föreningslivet, i civilsamhällets alla olika uppenbarelseformer – även i de kommunala korridorerna börjar kulturens betydelse för samhällsutvecklingen tas på allvar. De allra mest häpnadsväckande kommunala konstprocesserna har nog satts i gång Gullspång, men inte mindre än nio kommuner i Västra Götalandsregionen har tagit beslut om att arbeta med Cultural Planning, en samhällsplaneringsmetod som tar sin utgångspunkt i ett samhälles kulturella resurser.

När Ruhr-området i Tyskland år 2010 var europeisk kulturhuvudstad hade man som slogan: ”Från industrikultur till kulturindustri”. Det är en formulering som fångar en berättelse som ofta berättas: industriproduktionen flyttar från den utvecklade världen till de snabbväxande ekonomierna på södra halvklotet, till Sydamerika och Asien. Kvar i Europa blir industriella ruiner, minnesmärken från en tid då välståndet skapades i fabrikerna. Och nu måste vi, om vi ska klara oss i den globala konkurrensen, fylla dessa industrisamhällets mäktiga katedraler med nytt innehåll. Det är där de kulturella och kreativa näringarna kommer in i bilden.

”Ett samhälle som hindrar eller missbrukar sina kreativa resurser kan aldrig blomstra”, hävdade redan 2001 John Howkins, en av den kreativa ekonomins mest inflytelserika talesmän. ”Men om vi förstår oss på och kan hantera denna nya kreativa ekonomi, då kommer individerna att tjäna på det och samhället att belönas”. Eller som det heter, på omisskännlig brysselsk prosa, i EU:s grönbok Att ta tillvara potentialen i den kulturella och kreativa sektorn från 2010: ”Fabriksgolven ersätts efter hand med kreativa gemenskaper som har som råvara sin förmåga att tänka ut, skapa och innovera”.

Västra Götalandsregionens tidigaste och tydligaste exempel på viljan att ta steget från industrikultur till kulturindustri var satsningen på Film i Väst. Denna kom inte bara att gjuta nytt liv i Nohab-området i Trollhättan, där det förr i tiden tillverkades lok och vattenturbiner, utan även att i grunden förändra den svenska filmindustrin, såväl ekonomiskt som konstnärligt. Och besöker man idag Gothenburg Film Studios på norra älvstranden i Göteborg kan man på en vägg i en av de gamla lagerlokaler som nu byggts om till en modern filmstudio läsa en kärnfull sammanfattning av samma historia: ”Först kom varven. Sedan kom Volvo. Nu kommer filmindustrin till Göteborg.”

Frågan är: hur gör man för att sätta igång eller stärka sådana kulturdrivna utvecklingsprocesser? Går det?

 ***

Historiker har länge intresserat sig för vad som brukar kallas ”kreativa miljöer”, det vill säga platser och stunder i historien som exploderat av nyskapande: från renässansens Florens eller Wien vid sekelskiftet 1900 till Kaliforniens Silicon Valley, ett sekelskifte senare.

Nina Burton, poeten och essäisten, har levande skildrat en sådan miljö: London under Shakespeares tid. ”Mycket samverkade till kulturens blomstring” skriver hon: ”Handeln ökade genom nyupptäckta kontinenter, nya industrier och den växande efterfrågan på engelskt ylle. Samtidigt kom världen till England som aldrig förr, och män från Londons bakgator fick plötsligt chansen att resa jorden runt.” Det sena femtonhundratalets London, världens då största stad, var ingalunda någon idyll. Klyftorna mellan rika och fattiga var stora. Medellivslängden blott 38 år. Pest och andra sjukdomar härjade. I denna malström blomstrade alltså kulturen:

Framför allt kunde man komma rakt in i tidens kunskapsexplosion, för genom tryckkonsten flödade dittills onåbara texter in från övriga Europa. De som inte kunde läsa tillägnade sig kulturen på andra sätt. Musiken var viktig – spelmän kunde få arbete överallt, och Francis Drake tog med en hel stråkkvartett under sin världsomsegling. Men ännu viktigare var dramatiken. I London gick varje vecka omkring 20 000 människor på teatern, där hög och låg kunde se samma pjäser, fast hovet satt avskilt från parterrens högljudda ståplatspublik. Genom den ständiga efterfrågan på nya pjäser fostrades en hel generation av dramatiker […].

Globeteatern, där Shakespeares dramer spelades, låg i stökiga nöjeskvarter. Här fanns flera fängelser, en skamstock och vägg i vägg med teatern en lokal där björnas hetsades mot varandra, till allmän förnöjelse. Högt och lågt om vartannat. Teaterägarna drev ofta även bordeller. Inte långt därifrån låg den gamla London Bridge, byggd på elvahundratalet. Bron var, skriver Burton, ”ett nästan osannolikt mikrokosmos av världen”:

Där trängdes tiggare, köpmän, tjuvar, pilgrimer, sjömän, munkar och hovmän, som tillsammans gav ett tvärsnitt av hela samhället. Där skvallrades om allt som hände, både vid hovet och på kontinenten – det var bara att lyssna. Där hade rebeller försökt inta staden, och där hade världshandeln sin knutpunkt. Där hölls också Londons processioner och fester. Inför midsommardagen smyckades bron med johannesört, jasmin och björklöv, och sedan fylldes den av dans och festtåg till långt in på natten. Då lyste hela den blomsterklädda bron av ljus. Det var magiskt som i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”.

Det är lätt att dras med i Nina Burtons skildring av denna kokande kreativa miljö. Men har det slaget av historiska återblickar någon relevans för dagens alla försök att skapa ”kreativa städer” eller få till stånd ”kulturdriven regional utveckling”? Jag vet inte, men sådana historiska miljöer åberopas inte sällan av politiker och planerare som vill åstadkomma just detta. Oräkneliga är försöken, världen över, att skapa ”nästa Silicon Valley”.

I efterhand är det inte svårt att konstatera var kreativitet uppstått. Men går det, det är alltså frågan, att skapa, att planera fram eller med politiska medel befrämja framväxten av kreativa miljöer? För att kunna besvara den frågan måste vi kunna svara på en än mer grundläggande fråga. Vänder vi blicken mot Nina Burtons London vid sekelskiftet 1600 kan det formuleras på följande sätt: Vad är det som orsakar den kulturella blomstringen? Är det nöden och eländet? Den ekonomiska utvecklingen och ansamlandet av väldiga förmögenheter? Är det de internationella kontakterna? Kommunikationen med omvärlden? Kulturblandningen?  Eller är det möjligen informationsteknologins utveckling, boktryckarkonsten?

Hur vi än svarar är en sak säker: bilden är sammansatt. Inga enkla mekaniska orsakssamband kan ge oss förklaringen till uppkomsten av Shakespeares sonetter. Det finns emellertid lovande försök att, på ett systematiskt sätt och utan att ge avkall på komplexiteten, både förstå och arbeta för att stärka kulturens roll i samhällsutvecklingen.

 ***

En kall men solig lördag i februari 2012 föreläser Pier Luigi Sacco under kristallkronorna på Stora Teatern i Göteborg. Sacco är kulturekonom, verksam vid universitetet i Milano, och en av Europas mest eftersökta talare när frågor om kultur och ekonomisk utveckling ska diskuteras.

Sacco var med och utformade en uppmärksam kulturstrategi för Vancouver 2007 och har undersökt potentialen för kulturell utveckling i flera italienska regioner. Han är i Sverige eftersom han inlett ett samarbete kring samma frågor med Region Halland.

Det som kännetecknar den metod för kulturutveckling som Sacco utarbetat är att den inte förenklar sambanden, utan tvärtom försöker fånga kulturens inverkan på samhällsutvecklingen i hela dess komplexitet. Och, minst lika viktigt, att metoden, trots att den visar hur ett rikt kulturliv skapar värden och kan vara nyttig på en rad samhällsområden, inte instrumentaliserar kulturen.

Det sistnämnda kan vara värt att dröja vid. För under det senaste åren, när kulturekonomin vuxit och diskussionen om kulturdriven utveckling spridits i avfolkningsbygder och städer plågade av växande arbetslöshet, har också farhågor om en instrumentalisering av kulturen aktualiserats. Finns det inte en risk, undrar kritikerna, att kulturen och konsten berövas sin mening? Att konsten reduceras till ett medel för andra syften, om än goda?

Den som hyser sådana farhågor bör läsa vidare i denna bok. Det måste nämligen inte vara så att nytta och egenvärde utesluter varandra. Något – till exempel den musik som skapas av barnen i Hammarkullen inom ramen för El Sistema – kan mycket väl ha ett värde i sig och samtidigt bidra till så mycket annat.

Det ökande intresset för kulturella och kreativa näringar bör inte, säger den australiske ekonomen David Throsby, ”tolkas som en kapitulation inför de nyliberala ekonomiska krafterna”:

Det ska snarare uppfattas som en möjlighet att rättfärdiga kulturpolitiken i de ekonomiska beslutsfattarnas ögon, de beslutsfattare som har den politiska makten lokalt, nationellt och internationellt. På så sätt kan kulturen beredas plats vid bordet, vilket den annars inte skulle få.

Att resonera kring kulturens roll för samhällsutvecklingen måste alltså inte innebära att vi devalverar konstens värde. Tvärtom:

när väl konstens och kulturens röster hämtats in från marginalen, kommer det att bli enklare att återta kulturpolitikens viktiga roll – dess skyldighet att genomföra regeringarnas  konstnärliga och kulturella mål. Till syvende och sist måste det vara kulturpolitikens uppgift, vilken nivå den än bedrivs på, att hitta den undflyende balansen mellan ekonomiskt och kulturellt värdeskapande.

Kulturpolitiken kommer alltså att stärkas om de tunga politiska beslutsfattarna förmås lyssna till konstens och kulturens röster, hävdar alltså Throsby. Sacco instämmer i detta. Mycket av Saccos vetenskapliga ansträngningar skulle kunna beskrivas som kulturpolitikens fortsättning med andra medel. Han mobiliserar ekonomiska och sociala argument för kulturen, men alltså utan att ge avkall på dess egenvärde.

***

De senaste årens diskussioner om de kulturella och kreativa näringarna har lärt oss hur svårt det är att mäta dessa näringar och dess bidrag till samhällsekonomin. Alla studier visar att de väsentligt bidrar till jobbskapandet och tillväxten, men exakt hur mycket – ja, därom tvista forskarna och statistikerna. Och om vi vidgar frågan till att i bredare mening handla om kulturens bidrag till samhällsutvecklingen, ja då blir det än mer komplicerat. Det är inte bara svårt att mäta dessa samband – det är till och med svårt att på ett vettigt sätt prata om dem. Vi lider, säger Sacco, av en ”begreppslig eftersläpning”. Vi saknar lämpliga kategorier för att beskriva alla dessa processer. Det är helt enkelt svårt att hitta orden.

För att råda bot på detta erbjuder Sacco åhörarna på Stora Teatern en kulturekonomisk periodindelning. Vi kan, säger han, beskriva konstens relation till pengarna som tre skilda epoker. Under den första, som vi kan kalla Kultur 1.0, var konsten beroende av finansiering utifrån. Det är den utan jämförelse längsta perioden under mänsklighetens historia. Konsten är i sig inte ekonomiskt lönsam, utan måste tillföras resurser från annat håll. Det är mecenatskapets långa historia, från Medicéernas Florens fram till våra dagars offentliga kulturpolitik.

Den andra perioden, Kultur 2.0, inleds i början av nittonhundratalet och är en följd av en rad tekniska genombrott som då sker: filmen, grammofonskivan, radion. Dessa innovationer gör att det så småningom uppstår omfattande marknader för kulturella varor och tjänster. Kulturindustrin ser dagens ljus. En stor del av kulturproduktionen kan då överleva ekonomiskt av egen kraft och så småningom kan vi beskriva kulturen som egen bransch eller sektor. Kulturen behöver då inte längre finansieras med medel från annat håll utan är tvärtom själv lönsam. Den skapar ekonomiska värden.

Den tredje perioden, Kultur 3.0, som vi ännu bara befinner oss på tröskeln till, är en följd inte minst av den digitala teknikens utveckling och de möjligheter den skapar. Under den föregående perioden skapade det tekniska framåtskridandet en kulturell massmarknad. Publiken vidgades och breda massor kunde konsumera kultur. Konstkonsumtionen demokratiserades, om man så vill. I dag har konstproduktionen demokratiserats. Publiken är inte längre enbart passiva mottagare, utan allt som oftast själva producenter och kulturskapare. ”Deltagarkultur” har blivit ett begrepp och forskarna talar om prosumers. Bland annat som en följd av detta genomsyrar idag kulturen en lång rad samhällsområden. Kulturens gränser är inte längre så tydliga, och det är knappast längre meningsfullt att tala om en avgränsad ”kultursektor”.

Ekonomin under denna period är också mer komplicerad och Sacco väljer att uppmärksamma – inte längre kulturnäringarnas direkta bidrag till samhällsekonomin i form av tillväxt och nya arbetstillfällen, även om detta fortfarande är viktigt – kulturens indirekta ekonomiska effekter.

Mikael Karlsson, kommunalrådet i Åmål, talar i denna skrift om kulturens ”spridningseffekter”. Det gör även Sacco. Så kan man till exempel konstatera att ett samhälle där det finns stort deltagande i kulturlivet också är innovativt. Vill man stärka innovationsförmågan i ett land, vilket ur ett ekonomiskt perspektiv är viktigt för konkurrenskraften, ja då bör man satsa på kulturell delaktighet. På liknande sätt visar det sig att kulturen har ”indirekta makroekonomiska effekter” på områden som social sammanhållning och hållbar utveckling och flera andra.

Det som ytterligare komplicerar bilden är att dessa tre perioder, som lyder under var sin ekonomiska logik, fortfarande i högsta grad är levande. De existerar i dag sida vid sida, i olika konstellationer och kombinationer och konfrontationer. Det är därför inte underligt om diskussionerna om kultur och ekonomi stundtals kan bli förvirrade.

Det är för att på ett ordnat sätt kunna hantera komplexiteten i denna situation, både förstå den och med politiska insatser kunna påverka den, som Sacco utvecklat den analysmodell som nu prövas i bland annat Halland. Han hävdar nämligen att det, genom kloka politiska beslut och strategisk planering, faktiskt går att åstadkomma samhällsutveckling med kulturella medel. I en studie av ett antal lyckade exempel på kulturdriven utveckling och ”systemövergripande kulturområden” som publicerades för några år sedan, dras några generella slutsatser. Den kanske viktigaste: Det räcker vare sig med en klok strategi ovanifrån eller med en myllrande kulturell energi underifrån – det är först om dessa båda krafter kombineras som verklig kulturell utveckling kan ske.

***

Om man som offentlig beslutsfattare vill driva utvecklingsprocesser med hjälp av kulturen står man alltså inför en rad utmaningar. Vad ska man göra? Hur kan man veta om det man gör leder till önskat resultat? Och hur ska man, för väljare och medborgare, förklara vad man gör och varför? Det finns åtminstone fyra saker att ha i åtanke.

För det första: med enbart politiska eller administrativa medel kan man aldrig – vilket Bengt Göransson, den tidigare kulturministern, brukar inskärpa – skapa något. Däremot kan man stödja skapandeprocesser som redan pågår. Det som alla skapande människor, och det är de allra flesta av oss, kan kräva av våra valda kulturpolitiker och offentligt anställda kulturtjänstemän är följaktligen att de gör allt som står i deras makt att stärka existerande kulturella och konstnärliga processer. Att sådana processer inte saknas vittnar denna skrift om.

För det andra: för att lyckas med kulturdriven utveckling krävs kunskap. Det krävs en förståelse för den underliggande dynamiken i de kulturella processer man vill bygga vidare på. Det krävs en strategisk blick och en förståelse av komplexa sammanhang. Men även om allt detta finns, räcker det ändå inte. För att lyckas krävs även lokal kunskap. Problemen kan inte lösas med enbart utsocknes expertis. Framgångsrik kulturledd utveckling är alltid, även när relationer byggs och nätverk spinns över världen, samtidigt knutna till konkreta platser. Förankring, lokal politik och lokal trovärdighet är avgörande.

För det tredje: att arbeta med kultur som utvecklingsfaktor handlar i hög grad om att hantera komplexitet. För att kunna påverka och helst styra de osedvanligt sammansatta processer det är frågan om måste komplexiteten reduceras, sammanhangen förenklas. Ett sätt att göra det är identifiera ett antal indikatorer, tecken på i vilken riktning utvecklingen går.

Valentina Montalto, vid konsultföretaget KEA i Bryssel, berättar under ett besök i Göteborg i mars 2012 om en studie de genomfört på uppdrag av en rad regioner i Europa, däribland Västra Götaland, för att utveckla just indikatorer för lokal och regional kulturell utveckling. Hon betonar vikten av att utforma ”användarvänliga gränssnitt” gentemot beslutsfattarna. Indikatorer kan utformas på olika sätt. Antalet nystartade kulturföretag i en kommun är en indikator. Men det är även antalet teaterbesök per förskolebarn och år. Hur indikatorer för att följa kulturutvecklingen utformas är följaktligen av central betydelse. Och här måste alla – konstnärer, forskare, politiker och tjänstemän, engagerade medborgare – medverka för att sådana indikatorer ska kunna utformas på ett vettigt sätt. Den begreppsliga eftersläpningen måste vi ta oss ur tillsammans. Det är ytterst en demokratisk fråga.

För det fjärde: i de processer som skildras på följande sidor, liksom i alla lyckade exempel  på kulturdriven utveckling över huvud taget, är det en faktor som är central: medborgarnas delaktighet i processerna. I Århus experimenterar man med nya former för medborgardialog och i Vevring förlitar man sig på den specifikt norska form av inbördes hjälp som kallas dugnad. ”Grunden för alltihop är varabornas egna berättelser”, som Gunlög Thorstensson, kulturchefen i Vara, formulerar det.

För att lyckas krävs alltså såväl ett metodiskt som inkluderande sätt att närma sig de komplexa utvecklingsprocesser där kulturen spelar en så viktig roll, vare sig det är i Århus eller Vevring, i Åmål, Vara eller Hammarkullen. Kanske krävs även – för att tala med Gustavo Dudamel, Göteborgssymfonikernas dirigent och den som tog El Sistema till Hammarkullen – kanske krävs det också förmåga, åtminstone en gnutta, att ”hitta känslan”, la sencibilidad.

Referenser

Citaten i texten är hämtade från följande källor:

John Howkins, The Creative Economy. How People Make Money from Ideas, London Penguin, 2007 (orig, 2001), s 220.

Europeiska kommissionen, Grönbok. Att ta tillvara potentialen i den kulturella och kreativa sektorn, 2010.

Nina Burton ”Shakespeares röster föddes på London Bridge”, Svenska Dagbladet, 29 januari 2012. Se vidare hennes Flodernas bok, Albert Bonniers förlag 2012, s 354 och 362.

David Throsby, ”Modelling the cultural industries”, International Journal of Cultural Policy, 14:3, 2008, s 230.

Pier Luigi Sacco, ”Culture 3.0: A new perspective for the EU 2014-2020 structural funds programming”, 2011.

hitta_kanslan_omslag.001

Rapporten ”Att hitta känslan” kan i sin helhet laddas ned här.

Det här inlägget postades i Kulturpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s