Om Västra Götalandsregionens kulturpolitik

Ursprungligen publicerad av Västra Götalandsregionens kultursekretariat, i december 2014, och tillgänglig här.

vgr_sex_bilder.001

 

Kultur, utveckling och konstnärlig frihet:
o
m Västra Götalands kulturpolitik 1999–2014.

Flera saker är anmärkningsvärda med Västra Götalandsregionens kulturpolitik. Det första, och mest uppenbara, är hur ambitiös den varit. Sedan regionen bildades, den 1 januari 1999, har kulturbudgeten mer än fördubblats. Den kraftigaste ökningen skedde under det första decenniet.

Lars Nordström brukar inskärpa att vill man genomföra genomgripande politiska reformer krävs reformmedel, det krävs lite extra smörjmedel för att ställa om maskineriet (vilket exempelvis saknades och fortfarande i stort sett saknas för landets största kulturpolitiska reform på åtskilliga år: kultursamverkansmodellen). Tillförs inte sådana finns en risk att omställningsprocessen snart börjar hacka. När Västra Götalandsregionen bildades fanns kulturpolitiska reformmedel, vilket gjorde att den regionala kulturpolitiken kunde växa sig stark. Vilket i sin tur bidrog till att öka den nya politiska konstruktionens legitimitet.

Kulturpolitiken skänkte Västra Götalandsregionen ett uns av något annat, något större och roligare, än lång väntan på höftledsoperationer. Sjukvårdspolitik är inte så upphetsande. Som en deltagare formulerade det på ett av regionens många kulturpolitiska seminarium: ”Det man tänker på när man ser Västra Götalandsregionens logotyp är fotvård”. I dag är det inte bara så. Västra Götalandsregionen förknippas även med operapremiärer, akvarellkonst i skärgården, långsam mat i Falbygden och dynamiska konstnärskollektiv längst in i de dalsländska skogarna.

En fläkt av den stora världen når vår landsända. Och därmed är vi inne på en annan anmärkningsvärd sak med Västra Götalandsregionens kulturpolitik, dess internationella inriktning. Eller kanske snarare: dess vilja att sträcka sig ut, utanför de egna gränserna. Regionens nya kulturstrategi, antagen 2012, genomsyras av detta internationella engagemang och har fått den passande överskriften: ”En mötesplats i världen”.

En rad internationella kulturutbyten har kommit till stånd. Alla dessa expeditioner har kanske inte varit lika lyckade. Och fler än jag hade nog roligt åt Göteborgs Stadsteaters föreställning ”Profeten i Västra Götaland” för några år sedan. Inte minst åt repliken att i Partille vilja bygga ”Lilla Bangalore”. Det finns en risk att det blir alltför storvulet. Men i ett svenskt kulturklimat präglat av tilltagande provinsialism är det befriande med denna nyfikenhet på omvärlden, denna vilja att bygga relationer bortom den egna stugknuten. Och det råder ingen tvekan om att detta utbyte varit till gagn för regionens kulturliv.

För att förstå och kunna värdera den västragötaländska kulturpolitiken är det viktigt att se hur denna tagit form under trycket av två krafter, båda med sitt ursprung långt bortom själva regionen. Den ena handlar om pågående europeiska regionaliseringsprocesser, den andra om en förändrad syn på kulturpolitikens uppgifter.

***

 ”Regioner anses idag vara de viktigaste institutionella lokomotiven för ekonomiska utvecklingsprogram” konstaterar statsvetaren Jon Pierre i en betraktelse över de senaste årtiondenas regionalpolitiska utveckling. Staterna är i dagens globala ekonomi både för små och för stora för att hantera de utmaningar de står inför. Den spanske sociologen Manuel Castells hävdade i mitten av 1990-talet att de regioner har bäst förutsättningar att lyckas som förmår bygga europeiska nätverkssamarbeten. En framgångsrik utvecklingsstrategi för en region bygger på att dess företrädare odlar kontakter i Bryssel snarare än i den nationella huvudstaden. Jon Pierre menar att EU:s strukturfonder inneburit att ”regionformen varit nästintill omöjlig att motstå”. Den framtida europeiska modellen kan, förutspådde och hoppades Castells, ”komma att bli en kombination av ekonomisk internationalisering och kulturell decentralisering”.

Dessa processer förstod man tidigt i både Göteborg och Malmö. Västra Götalandsregionen hade till och med de första åren en egen kulturtjänsteman stationerad i Bryssel. Och det är mot denna bakgrund man ska förstå den nu pågående regionalisering av kulturpolitiken som brukar benämnas kultursamverkansmodellen.

Kultursamverkansmodellen tillkom på initiativ av 2009 års kulturutredning, och får väl sägas vara denna utrednings viktigaste resultat. När Kulturutredningens betänkande presenterades, i februari 2009, levde ännu en annan utredning i färskt minne: den så kallade Ansvarsutredningen som 2007 hade föreslagit att landet skulle delas in i 6-9 större regioner (istället för drygt 20 landsting). Det är i det sammanhanget Kulturutredningens förslag om en regionalisering av kulturpolitiken tog form. Nu blev det inte så mycket av tanken på storregioner, åtminstone har det inte blivit det hittills, men kultursamverkansmodellen genomfördes ändå. Den har under de senaste åren rullat ut över landet, till synes obekymrad om att själva orsaken till dess tillkomst inte längre föreligger. De enda regioner som kan sägas passa modellen är Skåne och Västra Götaland. De goda erfarenheterna från Västra Götaland var förebildliga för Kulturutredningen, ja i betänkandet kallades modellen till och med för ”Västra Götalandsmodellen”.

När det stod klart att samverkansmodellen skulle genomföras spred sig en oro i kulturlivet. Farhågorna var av flera slag. Dels inordnades kulturen i de regionala planerna under det övergripande temat ”regional utveckling”. Innebar inte det en otillåten instrumentalisering av de kulturella värdena? En annan farhåga handlade om de regionala politikernas kompetens. Skulle de klara av att hantera den delikata kulturpolitiken? ”I vilken utsträckning”, sammanfattar statsvetaren Bengt Jacobsson oron, ”skulle regionala politiker, med en vana att att konkret svara mot medborgarnas krav, kunna upprätthålla principen om att inte lägga sig i det vardagliga beslutsfattandet?”

***

 ”Kulturen är en utvecklingskraft – inte grädde på moset”. Så formulerar sig ordföranden i Sandvikens kulturnämnd under ett samtal en eftermiddag i oktober 2014. Vi sitter i det vackra konserthuset i Gävle, alldeles invid Gavleån. En nötväcka rusar upp och ned längs trädstammen utanför fönstret. Bolougnerskogen är klädd i höstfärger.

Jag är i Gävle för att utreda framtiden för stadens symfoniorkester. Är det försvarbart med en så kostsam kulturinstitution i en stad plågad av ungdomsarbetslöshet? Kan denna borgerliga konstform motiveras i en industri- och arbetarstad som Gävle? Finns det, kan man undra, över huvud taget något kulturuttryck som är mer borgerligt än en symfoniorkester? Såväl repertoar som musikernas utstyrsel är som fastfrusna i tiden, en konserv lämnad åt eftervärlden av artonhundratalets uppåtsträvande borgerskap. Eller?

”Vi går aldrig på deras konserter, men det vore en katastrof för staden om orkestern försvann” säger några gävleintellektuella vi intervjuar. Orkestern har ett symbolvärde. Den säger något om vilken slags stad Gävle vill vara: ”symfoniorkestern handlar om Gävles framtid”. Den representerar i deras ögon alltså inte ”borgerlig finkultur” utan något annat och mer svårfångat.

Kulturnämndsordförandens tillspetsning av två skilda kulturuppfattningar är nog så god som någon: utvecklingskraft eller grädde på moset. Kulturen är inte något extra vi kan unna oss efter en hård arbetsvecka. Den är inte en guldkant på tillvaron när vi har tid och råd. Kulturen är mer genomgripande än så. Såväl för individer som samhällen.

Musik är alltså inte något vi kan ägna oss åt först när alla grundläggande behov är tillfredsställda. Talet om mänskliga behovshierarkier – föreställningen att konsten är det sista behov som pockar på tillfredställelse, först när allt annat är ordnat – dyker fortfarande ibland upp när kulturpolitik diskuteras. I förlängningen av resonemanget ligger att kulturbudgeten är det som ska beslutas sist, när vi ser vad vi har råd med. Den som resonerar så kring mänskliga behov vet lite om både kultur och vad det innebär att vara människa. En sådan person begriper ingenting om konst och knappast heller något om mänskligt lidande eller mänskliga förhoppningar.

”Ställer man kulturen mot välfärden, ja då har man redan förlorat slaget. Det är en falsk motsättning” säger en annan av de politiker vi intervjuar i Gävle.

Den kultursyn som Sandvikens kulturnämndsordförande talar sig varm för – kulturen som en utvecklingskraft, både för individer och samhällen – har under senare år fått sin kulturpolitiska motsvarighet i vad vi kan kalla en ”utvidgad kulturpolitik”. Kulturen utgör inte längre en väl avgränsad sektor i samhället. Kulturpolitiska målsättningar sammanfaller i många fall med andra politiska mål. 2009 års kulturutredning benämnde detta fenomen ”aspektpolitik”. Kulturpolitikens företrädare måste ta sig ur de egna stuprören.

***

 Några veckor efter mötet i Gävle lyssnar jag på Marockos kulturminister. Jag befinner mig i Rabat på en konferens arrangerad av Arterial Network, en ung dynamisk organisation som tagit till sin uppgift att samordna kulturorganisationer över hela den afrikanska kontinenten. Kulturministern betonar kulturens centrala roll för utveckling. Många av talarna på konferensen instämmer. Man lutar sig mot Unescos ”Konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar” från 2005 där det slås fast att kulturell mångfald utgör en källa till ”hållbar utveckling för samhällen, folk och nationer”.

Kulturen som utvecklingskraft alltså. Argumentationen skiljer sig inte så mycket åt från den i Sandviken och Gävle. I Västra Götalandsregionens kulturpolitiska strategi heter det att kulturen ”påverkar ett samhälles och en regions förmåga till utveckling på ett grundläggande sätt”

På konferensen i Rabat redogör två egyptiska forskare för svårigheterna med att mäta den afrikanska kulturekonomin. Det är oklart hur man ska definiera ”kulturella och kreativa näringar”. Det statistiska underlaget är bristfälligt. Diskussionen är välbekant.

”Lika viktigt som det är att mäta den direkta ekonomiska effekten av kulturnäringarna”, säger den unga egyptiska forskaren Valeria Marcolin, ”lika viktigt kan det emellertid vara att beskriva kulturens ’indirekta effekter’ på samhällsutvecklingen”. I hennes Power Point-presentation flimrar en tabell förbi, sammanställd av den italienske kulturekonomen Pier Luigi Sacco. Jag känner mig hemma. Saccos teorier om kulturens kraft har diskuterats flitigt i Västra Götaland de senaste åren. Tillsammans med forskarkollegor har han genomfört en omfattande kartläggning av de kulturella resurserna i Skaraborg, på uppdrag av kommunalförbundet. Och jag har själv flera gånger visat Saccos tabell för beslutsfattare i Västra Götaland. Saccos tankar om kulturens indirekta effekter är ett försök att beskriva kulturen som utvecklingskraft och ett i dag inflytelserikt exempel på ett utvidgat kulturbegrepp.

Men den marockanske kulturministern lägger till en sak. Samtidigt som vi använder oss av kulturen som en utvecklingskraft, säger han, ”måste vi slå vakt om kulturutövarnas autonomi”.

***

 Vilken ställning har då denna autonomi i det regionaliserade kulturpolitiska Sverige? Har farhågorna vid kultursamverkansmodellens införande besannats? Har den politiska styrningen av kulturen ökat? Det finns inget givet svar på frågan. En rad affärer där politiker försökt inskränka den konstnärliga friheten har visserligen blossat upp de senaste åren. I Alingsås rev kulturnämndens ordförande för ett par år sedan ned en, som han själv uppfattade det, anstötlig affisch från stadens konsthall. Debatt utbröt. Han förklarade: ”Det är jag som bestämmer, affischen ska ned.” Ordföranden i Malmö kulturnämnd deklarerade nyligen att ”Det är rimligt att politikerna är med och fattar besluten, som folkvalda ska vi ha inflytande.” Och i Gävle fastslog en av kulturnämndens ledamöter: ”Vi har gått för långt med att ge fria tyglar åt konstnärer.”

Det är ingen tvekan om att detta är exempel på politisk klåfingrighet. Frågan är om det har med samverkansmodellen eller med en utvidgat kulturpolitik att göra.

När den västeuropeiska kulturpolitiken tog form under efterkrigstiden var det med utgångspunkt i ett tämligen smalt kulturbegrepp. Arkitekten bakom brittiska Arts Council, ekonomen John Maynard Keynes, etablerade principen om ”armlängds avstånd” för rådets arbete. Varken politiker eller byråkrater skulle fatta konstnärliga beslut; dessa överlämnades åt sakkunniga på behörigt avstånd från den politiska och förvaltningsmässiga makten. Först på grundval av denna princip är det möjligt för staten, hävdade Keynes, att stödja konsten utan att styra den. Först så är en demokratisk kulturpolitik möjlig.

Keynes egen konstuppfattning var tämligen avancerad. Han umgicks och ingick i den så kallade Bloomsbury-gruppen, tillsammans med Virginia Wolf och andra. Några tankar om kulturens eventuella effekter, ekonomiska eller andra, formulerade han inte. Han var, säger historikern Tony Judt, ”en man med oklanderligt elitistisk smak och uppfostran, om än ovanligt öppen för nya konstriktningar”. Ändå fattade han ”vikten av att föra ut förstklassig konst, teater och litteratur till bredast möjliga publik”.

Judt konkluderar: ”Dessa decennier karakteriserades intressant nog av en blandning av socialt nytänkande och kulturkonservatism som var unikt framgångsrik.”

Den moderna svenska kulturpolitiken, den som brukar sammanfattas i uttrycket ”1974”, var också den framgångsrik. Och den vägleddes av principen om armlängds avstånd. Roland Pålsson, i slutet av 60-talet kulturansvarig vid ecklesiastikdepartementet och därmed det närmaste en kulturminister Sverige hade vid denna tidpunkt, pläderade för en ”non-interventionistisk syn på relationen mellan samhället och kulturorganen”. I en debattbok 1967 beskrev han motivet bakom denna hållning: ”All erfarenhet visar att försök till innehållslig påverkan och styrning av det konstnärliga och intellektuella livets inriktning inte bara är dömda att misslyckas utan också leder till olycka för samhället och mänsklig förnedring.”

Denna tydliga bodelning mellan konsten och politiken präglade länge svensk kulturpolitik. Ja gjorde den, som politikområde betraktat, rätt speciell. ”Kulturpolitikens särprägel har varit att politikerna har organiserat sig ut ur fältet”, konstaterar Bengt Jacobsson, ”övertygade som de varit om att beslutsfattandet i frågor om konstnärligt innehåll och kvalitet bör överlåtas åt andra: experter och konstkunniga.”

Frågan nu är alltså: håller regionernas kulturpolitiker på att organisera sig tillbaka in på fältet?

***

 På konferensen i Rabat talar den brittiske konsulten Tom Fleming om hur de viktigaste kulturekonomiska aktörerna i världen i dag är städer och regioner, inte nationalstater. Det är som att den kulturella utvecklingskraften blir lättare att få syn på lokalt och regionalt, närmare marken, än på den aggregerade och kanske med nödvändighet mer abstrakta statliga nivån. Om detta stämmer är det kanske inte så märkligt att det är regionerna som gått i bräschen för en utvidgad kulturpolitik.

En förmiddag på sensommaren 2009 intervjuade jag Kerstin Quentzer, Västra Götalandsregionen första kulturchef, då sedan några år tillbaka pensionerad. Vi sågs på centralstationen i Göteborg. Hon kom med tåget från Vänersborg och var på väg till Sahlgrenska för sin cancerbehandling, något hon tonade ned betydelsen av när vi sågs. Kerstin Quentzer hade tidigare varit kulturchef i landstinget i Älvsborg och i den rollen kommit att få inblick i den process som ledde fram till bil­dandet av Västra Götalandsregionen, en erfarenhet hon beskrev för mig som ”vansinnigt rolig”. Viktig för processen var Göran Johansson, Göteborgs starke man, som hävdade att ”väl­färd och utveckling hänger ihop”. Det var nog i de samtal som då fördes som kultur och regional utveckling för första gången i ett svenskt sammanhang på riktigt knöts samman. Där lades grunden till dagens regionalt framdrivna utvidgade kulturpolitik. Men om man anammar en sådan syn på kulturpolitikens uppgift vad händer då med Keynes modernistiska och måhända elitistiska princip om armlängds avstånd? Det var den fråga jag hade med mig till Quentzer.

***

 

På hösten 2013 uppstod ytterligare en av dessa konstpolitiska kontroverser. Konstnären Carolina Falkholt hade gjort en väggmålning på Söndrumskolan i Halmstad som en skolpolitiker beskrev som ”opassande för skolmiljön”. Debatten blev livlig och samme politiker uttalade sig: ”Det är inte okej att ha en bild på en skrevande kvinna i skolan. Barnen har ju ingen möjlighet att välja själva i fall de vill titta på den”. Strax därpå erhöll Carolina Falkholt Västra Götalandsregionens kulturpris för 2014.

Det var radarparet Quentzer & Nordström som ledde uppbyggnaden av Västra Götalands kulturpolitik. Kanske krävdes denna kombination av administrativ klokskap och luttrad göteborgsliberalism under regionens första formativa år för upprätthålla principen om icke-inblandning i konstnärliga ting. I dag är principen om armlängds avstånd inskriven i regionens kulturstrategi.

Den framtida utmaningen för Västra Götalandsregionen är att även i fortsättningen kombinera dessa båda aspekter av kulturen: som en konstruktiv utvecklingskraft, betydelsefull i en rad samhälleliga sammanhang, och som en obändig, ifrågasättande och kritisk kraft, illojal med varje försök att enrollera den för det ena eller andra syftet. Man måste kunna hålla ihop en utvidgad kulturpolitik med ett försvar för den konstnärliga friheten. Lyckas denna svåra balansgång – ja, då kommer man även i framtiden att kunna tala om en kulturpolitisk Västra Götalandsmodell.

dk_text.001

Källhänvisningar och fotnoter återfinns i den tryckta texten.

Det här inlägget postades i Kulturpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s