Zygmunt Bauman föreläser på Göteborgs Stadsteater, 8 oktober 2016. Foto: DK.

Presentation av Zygmunt Bauman.
Göteborgs Stadsteater • 8 okt 2016

”Jag trodde”, skriver Zygmunt Bauman i boken Auschwitz och det moderna samhället från 1989, ”att Förintelsen var ett avbrott i historiens normala flöde, en cancersvulst på det civiliserade samhällets kropp, ett tillfälligt vansinne mitt ibland det själsligt friska”.

Att så inte är fallet är den insikt som får Bauman att skriva boken.

”Förintelsen uppstod ur och genomfördes i vårt moderna, rationella samhälle, på vår civilisations höga nivå och på kulmen av människans kulturella landvinningar, och av denna anledning är den ett problem för detta samhälle, denna civilisation och denna kultur.”

De mekanismer som ledde fram till Förintelsen – det är den förfärande slutsats Bauman drar, i Hannah Arendts efterföljd – var i sig själva, betraktade var för sig, ”fullkomligt ordinära och allmänna”.

Det handlar bl a om statens våldsmonopol och ”oförvägna ingenjörsambitioner”. Det handlar inte minst om en byråkratiskt logik – högst levande i en rad sammanhang i dag – som kopplar loss mänskligt handlande från individuellt ansvar och moral.

Det handlar, skriver Bauman, ”om den moderna byråkratins förmåga att samordna ett stort antal moraliska individers handlingar i strävan mot alla slags – även omoraliska – mål” (s 40). Och: ”moraliska normer är irrelevanta för den byråkratiska verksamhetens tekniska framgång” (s 143).

När denna byråkratis instrumentella rationalitet möter en samhällelig ”atmosfär i vilken idén om en Förintelse kunde formuleras” – ja, då uppstår katastrofen.

”Efter Förintelsen har inte tillräckligt mycket gjorts för att förstå den hotfulla potentialen hos dessa faktorer och än mindre för att motverka deras potentiellt ohyggliga konsekvenser.”

Katastrofen lurar fortfarande som en möjlighet i själva moderniteten

Vilka är då motkrafterna? Jo, det är självständiga, icke-politiserade ”institutioner för socialt självstyre” och en mänsklig moral som är mer grundläggande, hävdar denne sociolog, än varje form av samhällelig moral. Det sistnämnda är en frågeställning Bauman vänder och vrider på i en rad böcker som följer efter Auschwitz-boken.

***

Detta är den bärande tankegången i Zygmunt Baumans bok Auschwitz och det moderna samhället. Denna bok var, om man får uttrycka sig så vanvördigt, Baumans internationella genombrott som samhällsteoretiker. För den erhöll han det prestigefyllda italienska Amalfipriset, men redan innan dess hade hans svenska sociologkollega Joachim Israel sett till att den utkom på svenska, på bokförlaget Daidalos i Göteborg. Det var 1991.

Sedan dess har Zygmunt Bauman spelat en viktig roll också i det svenska offentliga samtalet. Han har varit en flitig gäst här. Av de 57 böcker Bauman hittills publicerat har ett drygt dussin översatts till svenska.

Tidskriften Glänta, som i sitt senaste nummer publicerar ett utdrag ur Baumans kommande bok Retrotopia – som kommer i januari 2017, och som vi kommer att få lyssna till några utdrag ur här idag – konstaterar i en redaktionell not till denna text att Auschwitz och det moderna samhället var en viktig inspirationskälla när tidskriften startade.

***

Zygmunt Bauman föddes 1925 i polska Poznan. Han var 14 år när Tyskland invaderade landet. Familjen flydde till Sovjetunionen. Bauman återvände som soldat i den polska exilarmén och erhöll vid krigsslutet tapperhetsmedalj för sina insatser. Därefter följde studier i sociologi och filosofi vid universitetet i Warszawa, där han 1954 började undervisa. Redan under dessa år publicerar han sig flitigt, och utger bl a ett par omfattande studier av den brittiska arbetarrörelsen.

Övertygad kommunist och marxist blir Bauman efterhand allt mer kritisk mot den ”reellt existerande socialismen” i hemlandet. År 1968 säger han upp medlemskapet i polska kommunistpartiet. Samma år lämnar han och hustrun Janina Polen p g a antisemitiska kampanjer. Efter ett par år i Israel bosätter sig paret 1971 i Leeds, en stad och ett universitet han förblivit trogen sedan dess.

Baumans författarskap spänner över vida fält. I dialog med sociologins klassiker och samtida teoretiker liksom med skönlitteraturen och konsten har han tagit sig an ämnen som globaliseringen, nyfattigdomen, konsumtionssamhället, främlingsrädslan liksom modernitetens och postmodernitetens etiska och moraliska utmaningar. Han har skrivit böcker om döden och om Europa.

Efterhand har han utvecklad en egen form samhällsteoretisk essäistik – med rikt bildspråk, litterära referenser, drastiska exempel – som gett honom många läsare. Till Zygmunt Baumans intellektuella dygder hör en vilja göra sig förstådd, att kommunicera. Han är en stor pedagog.

***

Hur ska vi då – om vi får lita till Zygmunt Bauman – leva våra liv i dagens osäkra postmoderna värld, eller som han numera hellre säger, i dagens ”flytande modernitet”? Hur ska vi leva tillsammans när allehanda hot tornar upp sig vid horisonten? ”Den utbredda känslan av existentiell osäkerhet är ett faktum”, konstaterar Bauman i den aktuella boken Strangers at Our Door från 2016 (s 29).

Vad göra? Det handlar bland annat om att bemästra vår längtan efter säkerhet. Om att lära sig leva med osäkerhet. Om förmågan att uthärda – för att nu använda ett i Baumans tänkande centralt begrepp – om förmågan att uthärda ambivalens.

Denna förmåga är av avgörande betydelse i en tid när rädslan griper omkring sig, och politiska mörkerkrafter exploaterar detta. När farorna kan tyckas övermäktiga.

Men, som Bauman skriver i boken Flytande rädsla: ”Det är de levandes uppgift att hålla hoppet vid liv, eller rättare sagt återuppväcka det i en snabbt föränderlig värld, där villkoren för den fortgående kampen för att göra den mer människovänlig ständigt skiftar.” (s 185).

Tack!