Göteborg 26 augusti 2016.

Nätverkstan 20 år

Kära vänner!

Tack för att ni alla kommit hit ikväll. Tack för att ni hjälper oss genom denna passagerit. Hjälper oss att hantera vår åldersnoja.

20 år – det är svårt att förstå. Hur mycket är 20 år? För en del här är det en tredjedel av livet. För andra halva. Och för ytterligare andra kanske större delen av livet. 20 år.

Någon har sagt att det finaste man kan göra är att skapa en kulturinstitution. Kanske är det så. I så fall har vi som under åren arbetat med Nätverkstan mycket att vara stolta över. Problemet är bara att de flesta av oss som arbetet här ser oss själva som en del av det s k ”fria kulturlivet”. Och det fria kulturlivet – det är det icke-instutionella kulturlivet. Institutioner förknippas ofta med något stelt och kanske gammaldags. Inte alltid rättvist, men så är det.

Problemet fördjupas av att vi arbetar mycket med vad vi kallar ”projekt”. Och att vi snart lika länge som Nätverkstan funnits bedrivit en utbildning i projektledning. Projekt är på många sätt motsatsen till institutioner. En institution ska vara stabil. Projekt ska vara flexibla. VI återkommer till det.

***

Om Nätverkstan inte riktigt är en institution – vad är vi då? En motvillig institution? Ett företag? Ja, det är vi ju. Ett AB. Sedan några år tillbaka ett s k SvB, ett ”icke vinstutdelande AB”. Vi organiserade oss som ett företag av praktiska skäl. Men vi kände oss inte riktigt bekväma med det heller. Vi råkade in i nån slags identitetskris och började tala om ”ofrivilliga företagare”. Ett begrepp som sedan spred sig som en farsot i landets kulturliv. Denna identitetskris pågår, tror jag, fortfarande.

En av de viktigaste krafterna i Nätverkstans historia har varit Lars Lövheim. Lars dog vid midsommar för 14 år sedan, år 2002. Några månader senare skulle han ha fyllt 38. Lars var med om att starta och bygga upp Nätverkstan.

Det var roliga år, de där första, arbetsamma men roliga. Det var lite svårt att förstå vad vi egentligen höll på med. Lars och jag brukade säga att vi lekte företag. Känslan var: ”Vi håller väl på så länge det är roligt – eller tills någon vuxen kommer och säger åt oss att vi måste sluta”. Nu har det gått 20 år och ingen vuxen har sagt åt oss än.

Företagsekonomen Thomas Polesie, som hjälpt oss mycket genom åren, brukar säga att det tar 15 år att starta ett företag. I så fall har vi varit igång på riktigt i 5 år nu. Det känns lite rimligare.

Annars tror jag det är bra med långa tidsperspektiv. Kulturella processer är långsamma processer. I förmiddags hade vi ett möte med Lagerhusets hyresvärd, det kommunala fastighetsbolaget Higab. Vi brukar ha det med jämna mellanrum. Har haft det, på lite olika sätt, genom åren. Idag presenterade vi för dem vårt förslag till ”utvecklingsplan”, som det heter, för detta hus. Vår plan sträcker sig från 2016 till 2050. Till åtminstone 2050. Vi får se hur denna plan landar hos Higab.

Den svensk-norske fredsaktvisten mm Jörgen Johansen – en annan av alla de som hjälpt Nätverkstan genom åren – brukar berätta om en indisk, gandhiansk utbildning i ickevåld. Innan man antas till denna utbildning måste man först gå en förberedande utbildning. En modell väl bekant i konstnärliga sammanhang. Den gandhianska förberedande utbildningen är på 16 år. Vad är väl 20 år i det perspektivet? Och så kan det ibland kännas, tycker jag, med Nätverkstan. Det är en slags förberedande verksamhet. Vi förbereder oss.

Den princip för samarbete vi tillämpat har vi hämtat från en diktsamling, närmare bestämt från Gunnar D Hanssons AB Neanderthal, som utkom 1996, samma år som vi startade. Som motto till denna bok har Gunnar valt några rader ur vad han kallar Chicagomanifestet:

”Alla som söker kontakt med bolaget betraktas som delaktiga i verksamheten. […]
Vi behandlar varje samtalspartner som en del av bolaget.”

Denna princip har vi tillämpat. Och därför är vi så glada att alla ni ville komma ikväll.

***

Projekten då? Lika ambivalenta som vi varit till begreppet ”institution” och till begreppet ”företag” har vi varit till det som utgör nån slags kärnverksamhet för Nätverkstan, nämligen begreppet ”projekt”. Vi bedriver en projektledarutbildning och vi ger kurser – i kulturlivet, på högskolor och universitet och runt om på en massa ställen – i projektmetodik. Ett projekt är en tillfällig organisation.

Senast i förrgår fick Karin på ett möte med en av våra viktigaste samarbetsparter frågan hur hon såg på Nätverkstan. Hur såg våra framtidsutsikter ut? Kommer vi att finnas kvar om 10 år? Underförstått: ”Är Nätverkstan en institution eller är ni själva ett projekt?”. Karin svarade, och jag höll med, att vi definitivt kommer att finnas kvar. Jag tror att Lotta — som ska säga några ord alldeles strax – och som lett Nätverkstan under större delen av vår existens, i elva år, också håller med. Vi får se.

Hur som helst. När vi startade Kulturverkstan var vi tvungna att sätta oss in lite bättre i detta med projektmetodik. Vi upptäckte då – och många här är väl bekanta med historien – att det moderna projektbegreppet har ett dubbelt ursprung. Båda föds under tidigt 1940-tal. Å ena sidan den franske filosofen Jean Paul Sartre i vars frihetliga filosofi begreppet projekt spelar en central roll. Det handlar om att ta sitt liv på allvar, göra något av det. Om att historien inte är bestämd utan möjlig att förändra. Ja, Sartre beskriver franska revolutionen som ett ”projekt”. För Sartre blir projektbegreppet närmast en revolutionsteori.

Projektbegreppets andra ursprung härrör från Nevadaöknen. Det handlar om hur man organiserar stora, tidigare aldrig genomförda idéer. Detta moderna projektbegrepp föds i Manhattanprojektet, dvs ur arbetet med att utveckla atombomben. Det moderna projektbegreppet är alltså en biprodukt till atombomben. Det spreds sedan vidare i amerikansk statsförvaltning och i de stora amerikanska företagen.

Central för spridningen av denna projektledningslära var en märklig figur, organisationssnillet Robert MacNamara. Ni som är lite äldre här ikväll – ni som inte tycker att 20 år är så märkvärdigt – minns honom som amerikansk försvarsminister på 1960-talet. Det var han som organiserade bombningarna av Vietnam.

Projektarbetsformen är alltså inte entydig. Den kan befrämja samarbete och leda till mänsklig frigörelse. Den kan vara ett disciplineringsinstrument. Projektmetodik kan användas för att samordna och genomföra storstilade, aldrig tidigare prövade idéer.

En effektiv projektledare kan bomba Vietnam. Eller, tillsammans med andra, storma Bastiljen.

Allt återstår att göra.

Tack så mycket.